Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Klyftorna i Sverige har inte ökat under dagens regering”

Oppositionen hävdar att klyftorna i samhället ökar. Men det stämmer inte. Den största delen av den ökade relativa fattigdomen skedde fram till 2006/2007. Enligt Finanspolitiska rådet har inkomstskillnaderna varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, skriver ledande företrädare för Folkpartiet.

Stefan Löfven och andra företrädare för oppositionspartierna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället ökar. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan, och att de fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte. Studerar man statistiken över inkomstutveckling och inkomstspridning sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige.

Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj hänvisats till en rapport från OECD som visar att den så kallade ”relativa fattigdomen” har ökat kraftigt i Sverige. Mätperioden är från 1995 till 2010.

Det är viktigt att förstå att detta relativa fattigdomsmått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär, och hur djup en eventuell misär är, utan i stället mäter hur sammanpressad inkomstfördelningen är.

Det är därför detta mått kan utnyttjas för att påstå att Sverige år 1995 – ett land mitt i budgetsanering med hög arbetslöshet, stort budgetunderskott, höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen – skulle ha varit ett bättre land än Sverige 2010.

Ett annat illustrativt exempel på måttets begränsning är Grekland: landet hade minskad ”relativ fattigdom” mellan 2007 och 2009. Innebär det att grekerna fått det bättre under finanskrisen? Knappast. Men när alla blir fattigare blir skillnaderna mindre, och den ”relativa fattigdomen” minskar. Omvänt kan alla få det bättre, men den relativa fattigdomen kan samtidigt öka.

Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av den ökade relativa fattigdomen och de ökade inkomstskillnaderna under perioden 1995–2010 skedde fram till 2006/2007. Måttet fångar däremot inte in att de reala disponibla inkomsterna samtidigt ökade för alla inkomstgrupper från 1995 och fram till 2006/2007. Ökningen då var dock liten för dem med sämst inkomster, och relativt stor för dem med högre inkomster.

Därefter, från 2006 till 2011, har de med högre inkomster inte dragit ifrån alls i samma omfattning. Efter 2006 har olika inkomstgrupper i större grad följt varandra när det gäller den procentuella utvecklingen av de disponibla inkomsterna. Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt cirka 6 500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under alliansregeringen inte har förändrats i någon större grad.

Även Finanspolitiska rådet har undersökt frågan om ekonomiska klyftor och kommer till samma slutsats. Rådet, som oberoende granskar regeringens ekonomiska politik, kom i sin rapport nu i maj 2013 (kapitel 7) fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.

Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag mellan 2006 och 2011 har varit oförändrad. Det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag, sammantaget inte har ökat inkomstklyftorna i Sverige. Däremot visar rådets analys att fördelningspolitiken försvagades mellan 1995 och 2006/2007, det vill säga samma slutsats som OECD, att ändringar i skatter och transfereringar under Socialdemokraternas tid vid makten ledde till ökade inkomstklyftor.

Ett pålitligt mått på spridningen av inkomsterna i ett samhälle är den så kallade Ginikoefficienten. Den fungerar som så att om alla i ett samhälle skulle tjäna exakt lika mycket är Ginikoefficienten lika med noll. Om – å andra sidan – en enda person skulle få alla inkomsterna är Ginikoefficienten 1. Alla samhällen ligger följaktligen någonstans mellan 0 och 1; Sverige på cirka 0,3. Finanspolitiska rådet konstaterar att Ginikoefficienten är närmast oförändrad sedan 2007, och att de övergripande inkomstskillnaderna därmed inte har ökat i någon större grad.
Tränger man djupare in i statistiken bakom finner man inte heller något stöd för att de rikare skulle ha roffat åt sig en större del av den gemensamma kakan. I stället gäller att de som ökade sina inkomster i förhållande till andra grupper var de som 2006 låg i inkomstspannet 14 300 kr i månaden till 22 700 kronor i månaden (decilerna 5 till 9). De med allra lägst inkomster och de med allra högst inkomster hade 2011 en något litet mindre andel av de totala inkomsterna än år 2006. Vad som faktiskt har hänt med klyftorna under alliansregeringen är alltså att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre. Skillnaderna mellan 2006 och 2011 är dock relativt små.

Vissa vill i debatten skylla allt ont i samhället på ökade klyftor. Vi uppmanar alla att i stället begrunda vad som faktiskt har hänt under alliansregeringen. Vi har haft en djup finanskris utan att klyftorna ökat nämnvärt och många med låga inkomster har fått det bättre. Är det höjden av orättvisa? Vi anser inte det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.