DN Debatt. ”Kollektivistisk vårdmodell förminskar läkarens roll”

Som chef på Scania fick jag under slutet av 80-talet en högst reell anledning att fundera kring svensk sjukvårdspolitik. Vi hade en korttidsfrånvaro på runt 15 procentenheter av arbetskraften. Kring millennieskiftet hade vi tack vare ett nytt ledarskap fått ned frånvaron till åtta procent. Jag tyckte dock fortfarande att den kändes orimligt hög.

När vi i ledningen tittade närmare på det hela insåg vi snart att en stor del av frånvaron upptogs av medarbetarnas väntan på att få träffa läkare för diagnos och behandling. Landstingets kösystem kostade Scania mångmiljonbelopp.

Vi beslöt att inrätta en egen vårdcentral för våra anställda. Vi använde oss av det utbud som fanns i närområdet. Det handlade både om privata specialister och alternativa vårdformer. Efter några år hade korttidsfrånvaron halverats, från åtta till fyra procent.

Medarbetarnas hälsa förbättrades vilket innebar stora plusvärden, framför allt förstås för dem själva, men också företagsekonomiskt där en procentenhets minskad sjukfrånvaro betydde 60 miljoner kronor i besparingar på årsbasis. Halveringen ökade alltså Scanias resultat med 240 miljoner kronor. Vår vårdcentral kostade cirka 30 miljoner kronor per år, en kostnad som betalade sig redan vid en halv procents minskad sjukfrånvaro.

Även om vi vet att det finns ett uttalat stöd för alternativa vårdformer, som antroposofisk hälso- och sjukvård, så vill politikerna stänga dem ute. Detta trots att de, i likhet med annan vård, vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet.

En landstingspolitiker med ansvar för vården i Södertälje hörde år 2005 av sig och skällde på mig för att jag ”undergrävde landstingets verksamhet”. Jag kunde inte låta bli att svara: Det är väl ditt problem.

Debatten om den svenska sjukvården och omsorgen har hamnat snett. Vi vet att ökad mångfald ger högre kvalitet. Men i Sverige verkar politikerna se allt detta som ett hot, som något farligt. Om de styrande betraktade väljarna som individer och inte standardiserade varelser så skulle synen på välfärds­systemen se annorlunda ut.

Nu har vi fastnat i en åskådning där ”lika för alla” är viktigare än ”bra för alla”. Synen är kollektivistisk, den bygger på bilden av ett annat samhällssystem där alla ska ha samma utfall, där utveckling och kvalitet får spela biroller.

När jag härförleden ställde frågan om vad vi får för våra skattepengar så fanns där ett sanningsenligt svar: Vi får en lång kö till en och samma dörr med ett gemensamt erbjudande och en standardlösning.

Detta är en mycket större fråga än den i och för sig viktiga diskussionen kring det märkliga begreppet ”vinsttak” i välfärden. Kanske ska vi prata om ”förlustgolv” i stället om det nu är den typen av regleringar vi tror på?

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna. Vården är ett talande exempel på detta. Det stora problemet är att vi som individer inte har något inflytande över systemet. Här krävs ett nytt förhållningssätt.

Att välja ägarformer för vård och omsorg verkar vara kontroversiellt nog, men den stora stötestenen är att vi inte får välja inriktning på vården. När vi byggde upp vår egen vårdcentral på Scania så var exempelvis Vidarkliniken i Järna en betydande leverantör. I dag är det endast 2,3 procent av vården och omsorgen i Sverige, mätt i antalet anställda, som erbjuder alternativ till den standardiserade vården. Motsvarande siffror för exempelvis Danmark och Norge är 13,8 respektive 7,8 procent.

Även om vi vet att det finns ett uttalat stöd för alternativa vårdformer, som antroposofisk hälso- och sjukvård, så vill politikerna stänga dem ute. Detta trots att de, i likhet med annan vård, vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Att patientnöjdheten för dessa vårdformer ofta är högre än den är för traditionell vård verkar dessutom sakna betydelse.

En jämförelse med två av våra europeiska grannar bär syn för sägen:

Dåvarande Västtyskland hade fram till 1976 samma enögda syn på vården som vi i Sverige har i dag. Sedan ändrade tyskarna inriktning. I dag erbjuder Tyskland en mängd olika behandlingsformer, alla har samma status, alla är en del i en mosaik av erbjudanden till patienterna.

Vad var det då som fick Tyskland att ändra sig? Jo, efterverkningarna av det tidiga 60-talets neursosedynskandal. Läkemedlet, ett sömnpreparat, kom från Tyskland. Totalt föddes 10 000 missbildade barn i 46 länder och ett okänt antal foster stöttes bort. Analysen gav vid handen att den ensidiga synen på vård och läkemedel gjort att ”den beprövade erfarenheten” ställts på undantag och att enskilda forskningsresultat upphöjts till postulat.

Genom att öppna upp vården fick erfarenheten större tyngd i vårdkorgen och denna typ av katastrofala misstag kunde undvikas. En följd av detta är att tre av fyra tyskar nu använder eller har använt sig av alternativa vårdformer. En lika hög andel, 75 procent, av läkarna rekommenderar också detta. Sällan har sambandet mellan mångfald och kvalitet varit så tydligt som just i Tyskland.

Det vore olyckligt om en motsvarande katastrof skulle behövas i Sverige för att få oss att tänka om? Förhoppningsvis kommer dessförinnan det sunda förnuftet att återvända så att läkarna återfår ett betydligt större inflytande över den svenska vården. Ett extra plus är att man då också går folkviljan till mötes.

I Frankrike godkändes aldrig neurosedynet. Alltför många enskilda läkare och forskare uttryckte tvivel över sömnmedlets substanser. Läkarnas kunskap och erfarenhet blev utslagsgivande. Det finns ett samband mellan detta och Frankrikes bejakande av alternativmedicin och mångfald inom vården. Frankrike har en lika stor andel innevånare som nyttjar alternativ vård som Tyskland, det vill säga 75 procent.

Detta beror på att Frankrike har ett system som vilar starkt på den enskilde läkaren, något som borgar för både kompetens och mångfald.

Sverige har alltmer fått en kollektivistisk tankemodell där läkaren reduceras till en kugge i ett maskineri som redan är monterat enligt ett system som redan är färdigtänkt. Vi har samma syn på den centraliserade styrmodellens allenarådande salighet som ledde den tyska vården och läkemedelsindustrin fram till neurosedynskandalen.

Ska vi fortsätta så? Nej, vi behöver tänka om. Ingen har egentligen någonting emot att stoppa in mycket pengar i vårt välfärdssystem. Men vi behöver mer mångfald.

Jag vet med min erfarenhet att det borgar för kvalitet. Därvidlag är det ingen skillnad på exempelvis lastbilar och palliativ vård. Det behövs olika modeller. Skillnaden är att vi i dag verkar ha en sundare inställning till hur vi tar fram våra lastbilar.