Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 22:36 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/kompetens-for-yrket-far-man-snarare-pa-jobbet-an-i-skolan/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Kompetens för yrket får man snarare på jobbet än i skolan”

Organisationen av de högre karriärerna i våra storföretag är inte underordnad någon myndighetsreglering för att säkerställa en rättvis kvalitet. Det ger möjligheter att experimentera med rekryteringskrav och inskolningsformer på det sätt som framgångsrikt företagande förutsätter, skriver Gunnar Eliasson.
Organisationen av de högre karriärerna i våra storföretag är inte underordnad någon myndighetsreglering för att säkerställa en rättvis kvalitet. Det ger möjligheter att experimentera med rekryteringskrav och inskolningsformer på det sätt som framgångsrikt företagande förutsätter, skriver Gunnar Eliasson. Foto: Pontus Lundahl/TT

DN DEBATT 7/9. En vanlig bild är att man får kunskaper genom att ”gå i skolan” och att ju längre man sitter i skolbänken desto kunnigare blir man. Men den föreställningen leder fel. Avancerade arbetsuppgifter kräver färdigheter som väsentligen utvecklats på en arbetsplats, och som sällan kan läras ut i klassrum, skriver forskaren Gunnar Eliasson.

Höglönelandet Sverige har en unik internationell konkurrensfördel, nämligen en industri som utvecklar och tillverkar avancerade varor och tjänster, som trots höga lönekostnader kan säljas lönsamt på världens konkurrensmarknader. Denna höglöneproduktion fungerar som en unik ”yrkesskola” för vidareutbildning på arbetet där anställda får inskolning på de modernaste produktionsmetoderna.

Den gängse bilden av kunskapsinhämtande är att man ”går i skolan”, och ju längre man sitter i skolbänken desto kunnigare blir man. Antal avverkade skolår är också ett vanligt förekommande mått på landets kunskapsnivå, som matas in i ekonometriska modeller avsedda att förklara landets produktivitetsutveckling. Men den föreställningen leder fel. Avancerade arbetsuppgifter kräver färdigheter som väsentligen utvecklats på en arbetsplats, och som sällan kan läras ut i klassrum. Samma sak gäller på alla nivåer, även om betydelsen ökar ju längre upp i en yrkeskarriär en individ kommer.

Skolan är viktig, men dess viktigaste uppgift är att skapa en plattform för effektivt vidarelärande på jobbet. Ju ”högre” den plattformen (upp till en viss gräns), desto bättre blir förutsättningarna att effektivt och flexibelt tillgodogöra sig erfarenheterna att utföra, och växla mellan avancerade arbetsuppgifter. Där har vi en viktig förklaring till ett lands produktivitetsutveckling. Forskningen inom utbildningsekonomi stöder att de första skolåren är de viktigaste för individen som grund för en yrkeskarriär, men också att de rika länderna, som håller en allt större andel av sin befolkning kvar länge på skolbänken, investerar i överutbildning.

Skolan är viktig, men dess viktigaste uppgift är att skapa en plattform för effektivt vidarelärande på jobbet.

De amerikanska ekonomerna Barbara Wolfe och Robert Haveman konstaterar att nyckeln till framgång på arbetsmarknaden skall sökas i en gemensam faktor som kallas ”utbildning”. Utbildade människor har bättre tillgång till jobb, har större förmåga att klara omställningar på arbetet, och är friskare än outbildade människor. De får också bättre tillgång till arbetsgivarnas interna resurser för utbildning och träning eftersom de har bättre förutsättningar att tillgodogöra sig sådan vidareutbildning. Men utan avancerad inhemsk produktion som möjliggör kompetensutveckling på jobbet förlorar skolan dramatiskt i ekonomisk betydelse.

Inom OECD ställde man sig under sent 1980-tal frågan hur den plattform för effektiv inskolning på den ”Nya Industrins” arbetsplatser såg ut. Jag deltog själv i de förstudier som senare blev Pisa-testerna. Vad forskningen då betonade som viktiga för jobbet var just de svåra kommunikativa färdigheterna att kunna läsa, skriva och räkna, samt grundkunskaper inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen.

Grundskolans och gymnasiets många år täcker den period unga människor är mest kapabla och villiga att lära, men det gäller även lärande på jobbet. Frågan är därför var man inhämtar de mest nyttiga kunskaperna/erfarenheterna för en bra framtida yrkeskarriär.

En solid skolgång med svåra ämnen som bas gör individen både effektiv och flexibel när det gäller att lära sig på jobbet. Men förmågan att lära sig de svåra ämnena i skolan är ojämnt fördelad, och påverkar hur snabbt ytterligare skolutbildning på marginalen ökar förmågan att lära på jobbet, jämfört med det man lär sig genom att tidigare komma ut på arbetsmarknaden.

Den optimala brytpunkten för en mindre studiebegåvad elev kan vara att lämna gymnasiet för ett jobb som ger bra möjligheter att skolas in på ett yrke. Företagsutbildning i anslutning till arbetet omfattar i dag ofta generell kunskapsinhämtning av samma slag som gymnasieskolan erbjuder, och det är inte självklart att gymnasieutbildning är av bättre kvalitet.

De tyska och schweiziska lärlingssystemen erbjuder arrangemang för att slussa elever som inte klarar de höga akademiska kraven för akademisk vidareutbildning via blandad skola och arbete ut på arbetsmarknaden som välbetalda yrkesarbetare. Lärlingslinjen stänger dock i praktiken eleverna ute från en framtida mer akademisk karriär. Lönen som lärling är så låg (den motsvarar vad lärlingen presterar på jobbet) att han/hon ofta måste låna för att klara sig, precis det som gäller för studenter vid våra universitet. Men jobben är säkrade, dels därför att lärlingarna lärt sig ett yrke, dels för att en arbetsgivare lärt känna dem. De blir ”insiders” på en arbetsplats. Och inkomsterna är ofta fullt i klass med vad en akademisk examen ger.

Detta system har kritiserats, en kritik som det inte finns plats att diskutera här. Vi kan dock konstatera att Sverige hade ett liknande system med företagsnära industriskolor innan den dåvarande politiska makten, med pedagogernas goda minne, stängde ned flertalet industriskolor och inordnade dem i den standardiserade grund- och gymnasieskolans klassrumsundervisning. 

Detta var olyckligt därför att det belastade skolan med ytterligare en av de många omöjliga uppgifter den hade fått ansvar för. Eftersom de företagsdrivna industriskolorna representerade en effektiv symbios mellan lärande och jobb, med stora friheter att experimentera med pedagogiska metoder förlorade yrkesutbildningen också den tillgång till yrkeslärarkompetens, avancerad produktionsutrustning och modern teknologi som närhet till ett stort antal varierade industriella arbetsplatser erbjöd.

Att industriskolorna nu, dock utan entusiastisk uppbackning av skolbyråkratin, är på väg tillbaka i Sverige, signalerar att den tidigare politiska inordningen av yrkesutbildningen i ett standardiserat skolformat inte bara var fel. Återgången visar också att skolbyråkratin då inte begrep hur marknaden för kompetens fungerar, vilket var allvarligt nog. Den nedvärderade den yrkeskompetens som inte hade ett akademiskt ursprung. 

Eftersom den föreställningen fortfarande lever kvar i den pedagogiska världen vill jag med dessa rader heja på återgången till en gammal ordning där yrkeskompetens utvecklad genom arbete på avancerade arbetsplatser inte bara definierar en unik internationell konkurrensfördel för höglönelandet Sverige, utan även framgångsrikt kan konkurrera med den produkt den ordinarie skolan erbjuder, och som därför bör få den respekt den förtjänar. Detta gäller i lika hög grad yrkesarbetaren som sysslar med manuellt arbete, som karriäristen i ett av våra internationella storföretag.

Organisationen av de högre karriärerna i våra storföretag, en av Sveriges viktigaste ”utbildningsformer”, är inte underordnad någon myndighetsreglering uppifrån i syfte att säkerställa en rättvis kvalitet. Det ger möjligheter att experimentera med rekryteringskrav och inskolningsformer på det sätt som framgångsrikt företagande förutsätter. Det skulle av samma skäl gynna yrkesutbildningen om den fick samma frihet, men det förutsätter att huvudmannaskapet återförs till de företag som åtar sig att bedriva egna industriskolor i konkurrens med gymnasieskolans yrkeslinjer. Konkurrensen skulle dessutom tvinga fram en innovativ utveckling av ”skolprodukten” på bägge håll, och därmed gynna såväl elever som svensk ekonomi.

DN Debatt.7 september 2018

Debattartikel

Gunnar Eliasson, professor emeritus i industriell dynamik vid KTH, tidigare chef för IUI/IFN:
”Kompetens för yrket får man snarare på jobbet än i skolan”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.