DN Debatt. ”Konfessionalitetsbegreppet i skollagen är meningslöst”

Sedan 2011 har Sverige en skollag som säger att undervisningen i alla skolor ska vara icke-konfessionell. Det är däremot tillåtet för fristående skolor att ha konfessionella inslag i utbildningen, det vill säga den del av skolverksamheten som inte är att betrakta som organiserad undervisning. I Europakonventionen stipuleras rätten för varje förälder att kunna välja undervisning och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med den egna religiösa eller filosofiska övertygelsen.

Vi ser två grundläggande problem. Dels bryter lagstiftaren uppenbart mot Europakonventionen, dels är själva konfessionalitetsbegreppet problematiskt i sig.

Att ”all undervisning skall vara icke-konfessionell” är en mycket märklig formulering, då ingen tycks veta riktigt vad ordet icke-konfessionell betyder. Flera tunga remissinstanser, bland annat Lagrådet, kritiserade formuleringen i lagförslaget eftersom begreppen konfessionell och icke-konfessionell inte definierades. Alliansregeringen ansåg dock att detta var väl etablerade begrepp och att en definition inte behövdes.

Vi vill därför lansera formuleringen att ”all undervisning skall vara saklig och allsidig och skall ske med respekt för den personliga integriteten”. Detta är viktigt i en skola på religiös grund, men minst lika aktuellt och angeläget i andra skolor.

Verkligheten har därefter visat att formuleringar om konfessionalitet i läroplan och skollag är olyckliga, eftersom de är extremt svårtolkade. Inte minst Skolinspektionen, som förutsätts vara experter på området, var initialt osäkra i sin bedömning. När lagen var ny kritiserade Skolinspektionen en skola för att man hade referenser till bibelverser i sin Likabehandlingsplan. Inspektörerna menade att det var ett konfessionellt inslag att citera den gyllene regeln, eftersom den står i Matteusevangeliet. Om skolan citerat någon annan person än Jesus, med samma innebörd, hade inslaget följaktligen inte ansetts vara konfessionellt.

Vid några tillfällen har yogaövningar i kommunala skolor lett till föräldrareaktioner och anmälts till Skolinspektionen såsom otillåtna konfessionella inslag. 2012 beslutade dock Skolinspektionen att barnyoga som den utformades vid Östermalmsskolan i Stockholm var tillåten. Stockholms kommun försvarade användandet av uttrycket ”aum” i barnyogan med att ”I yoga är ordet ett mantra som syftar till att skapa positiva effekter i kroppen.” Den vetenskapliga evidensen i undervisningsinslaget måste betraktas som högst tveksam.

De allra största problemen med den här begreppsförvirringen har funnits i förskolan. Dels har svårigheten att urskilja vad som är undervisning och vad som är utbildning i övrigt varit besvärlig, dels så har bristande kunskap i den kommunala tillsynen lett till ogrundad kritik. Erfarenheten från olika kommuner visar att kunskapen om förarbetena till skollagen generellt är låg hos de kommunala inspektörerna. Det har exempelvis riktats kritik mot muslimska förskolor för att det funnits religiösa bilder i utsmyckningen, vilket är just sådana inslag som förarbetena säger får förekomma.

Belysande är också den långdragna debatten om vad som ska tillåtas ske vid skolavslutningar i kyrkor. Nu har äntligen ett lagförtydligande kommit på plats om vilka psalmverser och verser i julevangeliet som ska tillåtas eller förbjudas. Det ska nu vara tillåtet för skolor att sjunga Stilla Natt utan att staten lägger sig i. Men att den högsta ledningen för landets skolväsende har så diffusa föreställningar om vad som kan läggas in i begreppet konfessionell, visar att begreppet är i det närmaste meningslöst, eftersom var och en tycks ha sin egen mening om vad det betyder.

Vår starkaste invändning mot konfessionalitetsbegreppet ligger dock inte i svårigheter med gränsdragningen, utan i att konfessionalitet är en nödvändig och självklar del av samhällslivet.

Vår huvudkritik är att alla skolor i grund och botten är konfessionella. Det finns ingen, och har aldrig funnits någon, skola utan något slags konfession i botten. Även den svenska läroplanen inleds med de grundläggande värden som alla skolor är skyldiga att förmedla till sina elever:

”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

I det här stycket fastslås ett antal konfessionella grundsatser för den svenska skolan. Det är moraliska värderingar som inte bygger på vetenskapliga fakta, utan på en övertygelse som vi tar för så självklar att vi lätt förbiser att det är just en filosofisk övertygelse av konfessionell natur. Att avsluta ett stycke som fastslår vilken konfession som svensk skola ska gestalta och förmedla, med en mening om att undervisningen ska vara icke-konfessionell, blir synnerligen förvirrande.

Dagens svenska skola är alltså inte mindre konfessionell än den lutherska folkskolan, med dess psalmverser och morgonböner. Skillnaden är att vi idag förnekar att det finns en konfessionell grund. När man ser på de grundläggande värdena i dagens läroplan så är det svårt att bortse från hur starkt kopplade de är till kristen tradition, vilket läroplanen ju också säger.

Slutsatsen måste bli att konfessionalitetsbegreppet i svensk skollag är både förvirrande och meningslöst. Vi vill därför lansera formuleringen att ”all undervisning skall vara saklig och allsidig och skall ske med respekt för den personliga integriteten”. Detta är viktigt i en skola på religiös grund, men minst lika aktuellt och angeläget i andra skolor. Många elever med religiös övertygelse upplever sig idag marginaliserade i svenska skolor, där religion behandlas som något avvikande och irrationellt. Karin Kittelmann Flensners uppmärksammade doktorsavhandling om den starkt ateistiska normen i religionsundervisningen på gymnasiet understryker just detta. Detta är dels djupt problematiskt i ett öppet samhälle, och uttrycker en religionsfientlig konfessionalitet som inte är acceptabel, dels mycket märkligt eftersom ateism är en livsåskådning, konfession, bland alla andra.

Att skolundervisning inte håller måttet i fråga om allsidighet, saklighet och respekt för elevens integritet är ett problem som inte i första hand berör de så kallat konfessionella skolorna. Med en sådan omformulering i skollag och läroplan skulle vi kunna bygga grunden till en skola som respekterar alla elevers tro och övertygelser, utan att tumma på de rättigheter att välja en utbildning som slås fast i internationella deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Först då får vi en verkligt öppen och tolerant svensk skola.