DN Debatt. ”Konsensus om EU-frågor ger risk för ökad misstro”

Omröstningen i Storbritannien är över. Debatten har varit het och långt ifrån nyanserad, men det finns reella problem bakom Storbritanniens utträde som gäller också i Sverige. Den nationalism och populism som nu sprider sig i Europa har många bottnar och en av dessa är de legitimitetsproblem som präglar EU-samarbetet. Det har blivit uppenbart under den nu avgjorda folkomröstningen. För att detta inte ska sprida sig så måste det komma till stånd en debatt om Europas framtid och EU: s roll och funktion i relation till medlemsländerna.

Sverige behöver inte en ny ”Ja eller Nej till EU”-kampanj. Däremot behövs en bred och offentlig diskussion om grunderna för den svenska demokratin såsom medlemsstat i EU. En utgångspunkt för denna debatt kan vara den nyligen avslutade men typiskt nog inte särskilt uppmärksammade utredningen (SOU 2016: 10), ”EU på hemmaplan”.

I utredningen konstateras att det råder bristfälliga kunskaper samt ett utbrett ointresse för frågor som rör hur EU fungerar. Detta gäller mer eller mindre på samhällets alla områden. Problembilden innefattar inte minst grupper som politiker, journalister och lärare – grupper från vilka vi borde förvänta oss ett större engagemang. Dessutom förefaller det som att ointresset förstärks snarare än minskar över tid. Den forskning vi själva bedriver i olika sammanhang pekar i samma riktning.

Vi menar att det finns åtminstone två sätt att komma närmare en förändring. Medlemsstaten Sverige är sammanlänkat med EU i ett politiskt system, således behövs ett samlat grepp om alla frågor som rör Sverige i EU och EU i Sverige. Det andra är att de politiska partierna måste diskutera frågor som beslutas i EU i termer av opposition och meningsskiljaktigheter. Vi ska kort utveckla dessa två punkter.

Riksdagen har svårt att integrera EU-frågor i vardagsarbetet. Detta har påtalats i en rad utredningar, och går som en röd tråd i Sveriges relation till EU under hela medlemskapet. Ett försök att motverka detta var en gång riksdagskommitténs förslag 2005/06:RS3, ”Riksdagen i en ny tid”, som la grunden för den nuvarande hanteringen av ”EU-frågor” i riksdagen. Tyvärr togs utredningen också som intäkt för att undvika frågor om regeringens roll och Sveriges roll i EU.

I sina direktiv till den dåvarande Grundlagsutredningen (Dir. 2004:96) diskuterade regeringen den ovan nämnda riksdagskommittén som den utredning som skulle lösa frågan om hur Sveriges relation till EU bör hanteras. När väl Riksdagskommittén la fram sina slutsatser saknas dock förslag som rör regeringens arbete med EU-frågor – den var ju fokuserad på riksdagen. Således hamnar avgörande frågor kring det politiska systemets sammantagna (EU och Sverige) funktionssätt regelbundet på undantag.

Den föreliggande utredningen, SOU 2016:10, har på ett likande sätt inte heller haft i uppdrag att diskutera både regeringens och riksdagens arbete. Inte heller fick utredningen lämna förslag gällande ”förändringar av EU:s regelverk och dess institutioners arbetssätt”. Återigen illustreras det övergripande problemet – den strikta indelningen i skilda politiska och konstitutionella revir omöjliggör ett helhetsgrepp. Det som skulle behövas är en samlad analys över hur hela det svenska demokratiska systemet kan och bör hantera EU-frågor samt en diskussion om EU:s regler och institutioner och möjliga reformer av dessa.

Representanter på EU-nivån i Europaparlamentet är dåligt förankrade i de nationella partiorganisationerna. De är svagt kopplade till den interna partiorganisationen och partiernas riksdagsgrupper använder inte europaparlamentarikernas kompetens.

Enligt vår mening skulle ett sådant helhetsgrepp visa att det allvarligaste demokratiska problemet med Sverige som medlemsstat i EU är att de politiska partierna inte för en levande diskussion om de beslut som fattas på EU-nivån. Precis som föreliggande utredning (SOU 2016:10) hävdar går inte en sådan livligare EU-debatt att kommendera fram. Istället förespråkas åtgärder på tre områden som ska kunna bidra till en aktivare samhällsdebatt: kunskap kring EU bör öka, insyn och delaktighet bör främjas, samt informationstillgången förbättras. Vi ser inga problem med någon av dessa åtgärder, tvärtom är de önskvärda och nödvändiga. Däremot är vi inte övertygade om att de kommer att göra diskussionen kring frågor som hanteras på EU-nivå mer livlig.

Som vi ser det är ett grundproblem de politiska partiernas oförmåga eller ovilja att lyfta fram motsättningar i EU-frågor inför bredare allmänhet. Partierna förmår inte koppla ihop de två nivåerna. Representanter på EU-nivån i Europaparlamentet är dåligt förankrade i de nationella partiorganisationerna. De är svagt kopplade till den interna partiorganisationen och partiernas riksdagsgrupper använder inte europaparlamentarikernas kompetens. Vår forskning tyder också på att under tjugo år av medlemskap har denna grupp snarare blivit mer isolerad från den nationella arenan än tvärtom. Detta innebär att de motsättningar som utspelar sig i Europaparlamentet inte diskuteras på nationell nivå, åtminstone inte inför en bredare allmänhet eller ens (troligen) med en större grupp partimedlemmar.

I stället, för det andra, anses EU-frågor kräva konsensus mellan partierna i Sverige. Ungefär så som utrikespolitik traditionellt betraktats. Detta motsvaras också av arbetet i EU-nämnden vars själva syfte är att finna en så stor samsyn som möjligt och därmed stärka regeringens förhandlingsposition. Problemet är att frågor som hanteras på EU-nivån berör allas vår vardag och som rimligen borde förorsaka motsvarande politiska/ideologiska konflikter som traditionell inrikespolitik. I kölvattnet uppstår ett demokratiskt problem. Konsensus i för många frågor inskränker den politiska debatten och i så måtto upphör parlamentet att utgöra den arena för granskning och kritik av regeringens politik som är ett av dess grundläggande syften. I praktiken försvårar detta påtagligt möjligheten till ansvarsutkrävande för de fattade politiska besluten, vilket är svårt när det gäller EU-beslut i allmänhet, men som i Sverige med sitt sätt att hantera EU-frågor försvåras ytterligare.

Dessa grundläggande problem leder till att debatten inför de allmänna valen och mellan valen blir väldigt tam. Kommer vi inte tillrätta med dessa problem är risken stor att än fler medborgare vänder sig mot det politiska systemet och dess beslut. I det läget är Brexit bara en försmak av vad som kan komma i fråga om misstro mot det sammanlänkade statsskicket.