DN Debatt. ”Konservativa mäns otrygghet kan förklara SD:s framgång”

Sverigedemokraternas framgångar bygger i hög utsträckning på att män både representerar och röstar på partiet. Forskning har visat att partiet burits fram av ett missnöje bland ekonomiska förlorare av alliansens arbetslinje-politik. Det kan dock inte förklara den manliga dominansen.

Arena Idé kan i en ny rapport visa att just män drabbas hårdare avseende välbefinnande när trygghetssystemen är svaga och att det även gäller män med anställning. Det kan förklara både SD:s manliga dominans och framgång i valet 2018.

Inget parti är så förknippat med män som SD. De har den mest sneda könsfördelningen bland både förtroendevalda och väljare. Naturligtvis kan det spekuleras i att män har värderingar som är mer lockade av exempelvis Mattias Karlssons (SD) våldsretorik om att ”segra eller dö”. Vissa män kan säkert också lockas av den nostalgi partiet representerar när det gäller konservativa värderingar avseende patriarkala könsroller eller deras främlingsfientlighet.

Även om det ligger något i det så kan det inte förklara SD:s framgångar, då värderingar är relativt stabila över tid. Dessutom har intolerans och konservativa värderingar med fokus på kärn­familj, män som familjeförsörjare och nationell stolthet varit på tillbakagång i decennier. Den relevanta frågan är i stället: Vilka samhällsförändringar har gjort att dessa värderingar nu med en sådan framgång går att utnyttja politiskt?

Män upplever på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör.

I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet. Persson med flera finner dock ingen koppling mellan kontakt med invandrare och SD:s framgångar.

SD:s väljarframgångar förefaller alltså främst bygga på den egna upplevelsen av att ha fått det sämre och inte på kontakt med invandrare. Den egna försämringen skylls däremot på invandrare.

Logiken är att invandrare ”kostar” statskassan så mycket att det tvingar fram försämringar för ”svenskar”, det vill säga förlorarna av den förda ekonomiska politiken. I en enkät svarade nästan alla (98 procent) som röstade på SD att invandringen var för kostsam för staten.

Arena Idé har redan tidigare visat att denna bild är felaktig på lång sikt. Men även de som hävdar att invandringen innebär en kostnad för de offentliga finanserna uppskattar en summa på cirka 40 miljarder. Det kan jämföras med skattesänkningar på cirka 280 miljarder under SD:s framgångsår. Politikens beslut att minska medborgarnas ekonomiska stöd har alltså väldigt lite att göra med invandring, oavsett hur man räknar på invandringens kostnader. De försämringar som genomfördes i trygghetssystemen var faktiskt inte ens motiverade som besparingar, då skatten samtidigt sänktes i motsvarande grad eller mer.

Försämringarna motiverades i stället med att de skulle öka sysselsättningen genom att skillnaden mellan att jobba och vara arbetslös skulle bli mer kännbar. Att försämringarna de facto inte drivits fram av besparingskrav spelar dock mindre roll i detta sammanhang, då i princip alla SD:s väljare tror att det beror på att det är invandringens kostnader som tvingat fram nedskärningarna.

Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.

I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.

I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.

Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).

Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.

Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör.

Med tanke på att rapporten bygger på genomsnittlig försämring för respektive grupp, kan man anta att män med konservativa värderingar mår betydligt sämre än genomsnittet i varje grupp och sannolikt är mottagliga för politiska budskap som skuldbelägger kvinnor och invandrare.

SD:s valframgångar 2018 kan framstå som förvånande om man fokuserar på ekonomiska förlorare, då sysselsättningen stigit och arbetslösheten fallit sedan 2014. Men utvidgar man analysen, i linje med rapportens resultat, till att både arbetslösa och samtliga sysselsatta kan uppleva ökad ohälsa (missnöje) av ekonomisk stress och att det särskilt hårt drabbar män med konservativa värderingar, ter sig både SD:s framgång och vilka som står bakom den mer logisk även i ett förhållandevis jämställt land. Potentialen för SD blir också betydligt större, mer i linje med 2018 års val.

En fortsättning på arbetslinjen med skattesänkningar, försvagad arbetsrätt och ytterligare krympta trygghetssystem kommer knappast att få dagens upplevda förlorare att känna sig som vinnare. Skulle SD dessutom medverka till en sådan utveckling genom sitt agerande i regeringsfrågan, skulle det paradoxalt nog öka stödet för SD – så länge SD:s väljare fortsätter tro att försämringarna beror på invandring. Det visar hur svårt det är att politiskt hantera missnöjespartier.