Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Korruption viktigaste sättet att styra auktoritära stater”

Korruptionsskandalen i Turkiet år 2013 sopades snabbt under mattan. Med visst fog såg Erdogan skandalen som ett ”kuppförsök” från jurister inom den religiösa Gülenrörelsen som han hamnat i konflikt med, skriver Paul Levin.
Korruptionsskandalen i Turkiet år 2013 sopades snabbt under mattan. Med visst fog såg Erdogan skandalen som ett ”kuppförsök” från jurister inom den religiösa Gülenrörelsen som han hamnat i konflikt med, skriver Paul Levin. Foto: TT

DN DEBATT 23/5. Den nya tidens auktoritära stater är inte diktaturer, men inte heller ­demokratier. Att de kännetecknas av populism och nationalism är väl uppmärksammat. En tredje aspekt är minst lika viktig: korruptionen som den neo-auktoritära ledarens kanske viktigaste styrinstrument, skriver Paul Levin, forskare vid Stockholms universitet.

Efter en kraftig ökning av antalet demokratier i världen sedan det Kalla kriget står demokratin i dag åter inför en allvarlig utmaning: Den nya tidens auktoritära stat. Inte diktatur men ej heller demokrati. Två av dess kännetecken har på goda grunder fått mycket uppmärksamhet i samhällsdebatten: populismen och nationalismen. Men en tredje aspekt är minst lika viktig för att förstå hur denna stat fungerar: korruptionen.

Turkiet, som 2013 skakades av en omfattande korruptionsskandal, går mot ytterligare ett nyval i sommar och tre förvånansvärt starka oppositionskandidater har skapat entusiasm i kampanjens startskede. På ytan ser det ut som förberedelser för val i vilken demokrati som helst. Men i slutändan kommer det inte att bli något rättvist val då Turkiet i dag knappast förtjänar att kallas demokratiskt.

Organisationen Freedom House ger årligen ut en granskning av friheten i världens alla länder. I år föll Turkiet för första gången från ”Delvis fritt” till ”Icke fritt”, och landets fall i rankningen det senaste decenniet är större än något annat land i världen.

Men samtidigt som det som nu sker i Turkiet är särskilt spektakulärt så är det också bara del av en större global trend där demokratiska institutioner i många länder blir till kulisser. Till skillnad från 1900-talets fascistiska och kommunistiska diktatorer vill 2000-talets autokrater med få undantag upprätthålla chimären av att leda demokratier. Normen att en ledare får sin legitimitet genom att vinna allmänna val har nu fått sådan global acceptans att inte ens icke-demokratiska ledare kan ignorera den.

På så sätt bygger den moderna auktoritära ledaren upp parallella maktstrukturer vid sidan av och inom de formella institutionerna.

Statsvetare har föreslagit många namn på denna sorts stat, från ”illiberal demokrati” till ”neo-auktoritär”. Namnvariationen till trots kan några tydliga gemensamma tendenser skönjas i länder som Turkiet och Ryssland, vilkas styrelseskick länder som Ungern och Polen närmar sig med snabba steg. Nationalismen och populismen som politisk form har redan nämnts. Särskilt den senare innebär också att mer eller mindre fria val är viktiga för regimens legitimitet. Men valen är inte rättvisa. Regimen begränsar oppositionens möjligheter att organisera sig, utnyttjar statens alla resurser i valkampanjen och manipulerar valsystemet.

Korruptionen är utbredd i dessa stater, men den är mer än bara ett sätt för ledaren att berika sig och sina närmaste. Snarare bör korruptionen ses som den neo-auktoritära ledarens kanske viktigaste styrinstrument. Regimen använder sig systematiskt av kontrollen över statens resurser för att belöna lojalitet och straffa oberoende, alltså för att styra. Det är också här oligarken kommer in. Statlig egendom och mark säljs till lojala oligarker, statliga kontrakt ges inte till det bästa budet utan till den som bakom lyckta dörrar lovar att gå regimens väg, och åtråvärda tjänster inom stat och lokalförvaltning ges till de mest trogna, inte de mest kompetenta.

På så sätt bygger den moderna auktoritära ledaren upp parallella maktstrukturer vid sidan av och inom de formella institutionerna. Med dessa kan han utöva närmast total personlig makt över de tunga samhällsinstitutionerna som näringslivet, rättsväsendet och statsapparaten i stort samt medierna samtidigt som de upprätthåller en fasad av oberoende och demokratiska institutioner.

Kontrollen över media är särskilt viktig. Utan oberoende medier är det svårt för opposition och kritiker att få sina röster hörda, korruptionsskandaler kan lättare mörkas och valkampanjer riggas till regimens fördel. Ibland är kontrollen direkt. Tjeckiens president Milos Zeman har, liksom Italiens Berlusconi på sin tid, byggt upp ett eget medieimperium och alltså tagit kontrollen genom direkt ägande. Det regerande Lag och Rättvisepartiet i Polen har genom lagändringar och tillsättningar gjort den statliga public service-tv-kanalen TVP Info till regeringspartiets språkrör.

I Turkiet använder sig Erdogan av till exempel den statliga TV kanalen TRT och nyhetsbyrån AA på samma vis. Men sättet som han skaffat kontroll över de många resterande och tidigare oberoende TV kanalerna i det som en gång var ett pluralistiskt medielandskap är mer sofistikerat.

Genom till exempel höga avgifter för påstådda skattebrott har regimen först fått tidigare mäktiga mediemagnater som Aydin Dogan på knä. Vidare har man pressat oligarker i behov av lönsamma statliga kontrakt (som bygget av världens största flygplats i Istanbul), att gå samman med andra oligarker och köpa upp bångstyriga mediekoncerner. Därefter har man tillsatt en lojalist som chefredaktör och vips så har regimen en kritisk nyhetskanal mindre och en pålitlig informationskanal mer.

Den omfattande korruptionsskandal i Turkiet som nämndes inledningsvis sopades snabbt under mattan. Med visst fog såg Erdogan skandalen som ett ”kuppförsök” från jurister inom den religiösa Gülenrörelsen som han hamnat i konflikt med. Länge hade de bättre utbildade gülenisterna varit en viktig allierad i Erdogans byggande av informella nätverk av lojalister inom främst polis och rättsväsende. I dag, drygt fyra år efter korruptionsskandalen, har samtliga inblandade åklagare antingen omplacerats, sparkats, fängslats eller flytt i samband med de omfattande utrensningarna av gülenister.

Skandalen illustrerar på två sätt de förödande konsekvenser korruptionen får för demokratins överlevnad och möjligheter till revansch i dessa stater.

• Dels urholkas och åsidosätts rättsväsende och formella institutioner till förmån för personliga lojalitetsband och informella nätverk. Rättsstatsprincipen om att land skall med lag styras – det som på engelska kallas ”the rule of law”– försvagas och kvar blir det personliga och godtyckliga styret.

• Dels riskerar korruptionen demokratins kärnmekanism: möjligheten att avsätta de styrande genom val. På grund av de allvarliga och trovärdiga korruptionsanklagelserna som riktats mot Erdogan och hans krets är det nämligen svårt att tänka sig att han fredligt skulle lämna över makten som ett resultat av en valförlust. Korruptionen (i samklang med den av honom påeldade polariseringen) har höjt insatserna så pass att han inte längre har råd att förlora makten helt enkelt för att han i så fall tillsammans med familj och allierade med all säkerhet skulle hamna i fängelse. Denna korruptionseffekt är kanske det största direkta hindret för demokratins återtåg i Turkiet i dag.

Om utvecklingen mot fler alltmer auktoritära stater skall bromsas måste demokratiska stater och internationella aktörer fördubbla intensiteten i arbetet mot det hot som driften mot auktoritarianism utgör. EU-kommission­ens nya budgetförslag innehåller en ny mekanism som möjliggör ekonomiska sanktioner mot EU-länder som uppvisar generella brister vad gäller rättsstatens principer. Det är bra att EU nu ställer dessa krav, särskilt eftersom organisationen har ett visst historiskt ansvar gentemot länder som Ungern och Turkiet. De privatiseringsreformer som Orban och Erdogan använt så systematiskt för att konsolidera makten skedde nämligen på EU:s inrådan.

DN Debatt.23 maj 2018

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.