Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Kortsiktig nytta ett hot mot all högre utbildning”

Universitetsrektor och professor emeritus: Myndigheternas effektiviseringsiver vittnar om bristande förståelse för den högre utbildningens roll i samhället.

Riksrevisionen har i en granskning kommit fram till att universitet och högskolor borde kunna prestera 7 procent bättre resultat än vad de lyckas med. Att en revisionsmyndighet driver frågan om ökad effektivitet är inte överraskande. Mer anmärkningsvärt är att rege­ringen enligt vad som läckt ut håller på att pröva om det är möjligt att tvinga högskolorna att betala tillbaka delar av sitt anslag om inte studenterna tar sina kurspoäng. Regeringen verkar eftersträva universitet som avgränsar sig till program med yrkesinriktning, medan fristående kurser, distansutbildning och livslångt lärande blivit olönsamt, skriver Pam Fredman och Sven-Eric Liedman.

Varför ska vi ha universitet och högskolor i Sverige? Frågan förefaller onödig: högre utbildning och forskning har vi haft under århundraden, och verksamheten är i dag större än någonsin.

Men ändå: varför?

Propositioner och offentliga utredningar från senare år ger ett entydigt svar: Sverige måste bli en kunskapsnation för att klara sig i en hårdnande internationell konkurrens. ”Det är regeringens bedömning att forskningssatsningar är bland det viktigaste Sverige kan göra för att långsiktigt stärka konkurrenskraft och bidra till en hållbar tillväxt”, står det på första sidan av forskningspropositionen 2008. ”Vi måste satsa mer på kunskap, vår tids avgörande produktionsfaktor”, heter det i Globaliseringsutredningens slutrapport 2009.

Det borde vara lysande tider för högre utbildning. Men redan i ord som ”tillväxt” och ”produktionsfaktor” ligger en bestämning och begränsning. Det visar sig inte vara vilken kunskap som helst som avses. Det framträder en tydlig skillnad mellan önskvärda och mindre önskvärda studier. I utredningen om studiestöd (SOU 2009:28) talas det varnande ord om studenter som ”läser fristående kurser utan avsikt att ta examen”. Där frammanas i utredningen ett hot om överutbildning.

På sin hemsida definierar Svenskt näringsliv utbildningskvalitet som ”att utbildningssystemet på ett resurseffektivt sätt ger elever och studenter relevant kompetens för att framgångsrikt kunna bidra till att näringslivet och samhället klarar de utmaningar Sverige står inför”. Det är en formulering som kunde vara regeringens.

De önskvärda utbildningarna ligger inom framför allt teknik och medicin och till viss del naturvetenskap. Det är dit resurserna kanaliseras. Humaniora har inte mycket att komma med. Avancerade färdigheter i språk som är viktiga för exportindustrin må ha sitt värde, men annars? Många samhällsvetenskaper har också en begränsad användbarhet. Inte heller all naturvetenskap skärper den svenska konkurrenskraften.

Men går det verkligen att i förväg veta vart en utbildning leder? Eller vilka kunskaper som är de viktigaste? Samhällets utbildningsprognoser slår sällan rätt. Och under vårt liv måste vi alla ta till oss nya kunskaper som vi inte vet något om i dag.

Mycket tyder på att stor bredd i den högre utbildningen är det som är det viktiga. Ingenjören behöver känna till sociala och politiska fenomen för att kunna klara sitt arbete. Internationellt arbete kräver inte bara språkkunskap utan även kunskap om kulturer och religioner. Utbildningar som erbjuder en reflexion inför omvärlden blir allt viktigare.

De politiska signaler som sänds ut i dag går i annan riktning. Riksrevisionen har i en aktuell granskning kommit fram till att universitet och högskolor i genomsnitt borde kunna prestera 7 procent bättre resultat än vad de faktiskt lyckas med. Orsaken lokaliseras till fristående kurser som, liksom distansundervisning, drar ner produktiviteten. Program som leder direkt till yrken som läkare, jurist, psykolog och så vidare är säkrare investeringar för lärosätena liksom för studenterna själva.

Resultatet är inte överraskande för någon som har erfarenhet av högre studier. De fristående kurserna är till bland annat för dem som vill tillfredsställa sin nyfikenhet eller vidga sina horisonter. De befolkas också av människor som redan är ute i yrkeslivet och som vill vinna nya insikter. Det är inte effektivitet som är dessa studenternas främsta mål. Och många arbetsgivare har pekat på vikten av att specialisering balanseras med en bredare kompetens, en allmän bildning.

Att en revisionsmyndighet driver frågan om ökad effektivitet är inte överraskande. Mer anmärkningsvärt är att regeringen enligt vad som läckt ut håller på att pröva om det är möjligt att tvinga hög­skolorna att betala tillbaka delar av sitt anslag om inte studenterna tar sina kurspoäng. Regeringen verkar eftersträva universitet som avgränsar sig till program med yrkesinriktning, medan den betraktar fristående kurser, distansutbildning och livslångt lärande som direkt olönsamma.

Det är en utveckling som vittnar om bristande förståelse för den högre utbildningens roll i samhället. Det akademiska idealet är och har alltid varit att skapa, utveckla och förmedla kunskap. Den kritiska kunskapen är lärosätenas bidrag till samhället. Det gäller också kunskap där den omedelbara nyttan kan vara svår att se. Frihet och obundenhet är centrala värden som är formulerade i de europeiska universitetens Magna Charta år 1988.

Ytligt sett verkar regeringen ha samma uppfattning om självständiga universitet. Det är uttalat att varje lärosäte ska ha en större autonomi än tidigare med eget ansvar för vilka kurser och program de erbjuder. Men av denna strävan märks ingenting i den strida strömmen av propåer som svenska myndigheter av olika slag samtidigt sänder ut. Där är målet entydigt att effektivisera studierna och begränsa dem till sådant som kan förväntas ge omedelbar utdelning. Där naggas därmed också lärosätenas självständighet i kanten, allt enligt principen: Gör som du vill, men enligt våra riktlinjer!

Det finns inslag av populism i de politiska bedömningarna. Att erbjuda kortsiktigt olönsamma utbildningar blir lätt en fråga om slöseri med skattebetalarnas pengar. Den rektor som argumenterar för ett brett utbildningsutbud anses visa oförmåga att prioritera.

Men inom högskolesystemet finns det många viktiga uppgifter som strider mot kraven på snabb och säker avkastning. Ett stort problem inom den högre utbildningen är den sociala och etniska snedvridningen. De initiativ som tas på olika håll att få människor som inte kommer från studievana miljöer, eller som just håller på att rota sig i den svenska kulturen, att bedriva högre studier ter sig i det perspektivet som en kostsam omväg.

Det vi kan slå fast är att den nu härskande inställningen till studier är extremt instrumentell. Det ekonomiska utbytet för individen och samhället är den enda godtagbara motiveringen. Kortsiktig nytta är prioriterad, trots att den kanske inte alltid är så nyttig för kunskapsutvecklingen.

Det synsätt som håller på att slå igenom i Sverige äventyrar grunden för den högre utbildningen. Denna har vunnit sina framgångar och bidragit till vår gemensamma kultur främst genom att ge rum för vetgirighet och ett fritt sökande efter kunskaper som ger en bättre förståelse för både världen, människan och samhället. Föreställningen att en utbildning också ska ge människor möjligheter till en rikare tillvaro och ett liv som kunniga och engagerade medborgare i samhället blir ovidkommande och bara onödigt kostsam.

Pam Fredman

rektor Göteborgs universitet

Sven-Eric Liedman

professor emeritus Idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.