DN Debatt. ”Kraftigt minskad fortbildning hot mot patientsäkerheten”

Den medicinska utvecklingen går snabbt framåt. För att kunna erbjuda en patientsäker och jämlik vård måste läkare kunna avsätta tid för att upprätthålla sin kompetens och vidareutveckla hälso- och sjukvården, men regelverk som säkerställer fortbildningen för specialistläkare saknas och vi ser istället en stadig och kraftig minskning av läkares fortbildning.

Konsekvensen av att fortbildning under lång tid prioriteras bort blir att den medicinska kvaliteten försämras och att patienter riskerar att träffa läkare som inte är uppdaterade på nya rön och nya effektivare behandlingsmetoder. Det är en fara för patientsäkerheten och riskerar att öka skillnader i hälsa då staten inte kan garantera att varje medborgare träffar en yrkesutövare som har aktuella eller uppdaterade kunskaper.

Lagen föreskriver att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vi anser att det är omöjligt att nå målet om en effektiv, patientsäker och jämlik vård om inte alla läkare har goda möjligheter till kontinuerlig fortbildning. Läkares fortbildning är en angelägenhet för hela samhället.

Arbetsgivaren tar i dag inte sitt ansvar. För att tydliggöra deras och varje läkares ansvar krävs en nationell reglering av läkares fortbildning i form av en föreskrift. Att ett sådant regelverk kommer på plats är regeringens ansvar.

Läkarförbundet genomför sedan år 2004 regelbundet undersökningar bland våra medlemmar om hur mycket medicinsk fortbildning de får. De senaste tre åren har antalet dagar för extern fortbildning minskat med 15 procent och sedan mitten av 2000-talet med hela 30 procent. Från nio till sex dagar. Det är långt från Läkarförbundets rekommendation att varje läkare ska kunna avsätta minst tio dagar per år för extern fortbildning. En av fyra specialistläkare anger att de har en kvart eller mindre intern fortbildning i veckan och var sjätte specialistläkare har ingen intern fortbildning alls, vilket är mycket oroväckande.

Läkarförbundet har i enkäten även frågat läkarna om de fått fortbildning om nya kunskapsstöd, som till exempel nationella riktlinjer. Enkäten visar stora skillnader mellan privat och offentlig sektor. Detsamma gäller mellan olika verksamhetstyper och mellan olika regioner/landsting. Av specialistläkare anställda inom privat sektor anger 60 procent att de deltagit i utbildning om nya kunskapsstöd. Motsvarande siffra inom offentlig sektor är endast 44 procent. På landstings- och regionnivå varierar talen mellan 32 procent och 64 procent. Det är anmärkningsvärda variationer. Och det ska ses i ljuset av att det finns en politisk önskan, till och med en statlig utredning, om ökat genomslag för nationella riktlinjer då de tillmäts stor betydelse för att kunna erbjuda en jämlik vård och hälsa.

Även Socialstyrelsen konstaterar i den den nyligen publicerade utvärderingen Palliativ vård i livets slutskede att läkare inte får den fortbildning som krävs. I kunskapsstödet från 2013 rekommenderades med hög prioritet fortbildning i palliativ vård i syfte att lindra symtom och främja livskvalitet hos patienter i livet slutskede. Utvärderingen visar att detta inte efterföljts. Socialstyrelsen konstaterar att ”Fortbildning är en förutsättning för att personalen ska kunna ge en god palliativ vård. Det är av stor vikt att personalen har goda kunskaper i palliativ vård för att kunna möta patienters olika behov av stöd och symtomlindring och för att främja livskvalitet.”

Socialstyrelsen skriver vidare att den palliativa vården är ojämlik och att skillnaderna är stora i kommuner, regioner och landsting. Enligt utvärderingen erbjuds endast 30 procent av läkarna inom primärvården fortbildning i palliativ vård. Den visar även på sjukhuskliniker inom exempelvis onkologi, lungmedicin och geriatrik som inte alls erbjuder fortbildning. Anmärkningsvärt eftersom det där vårdas patienter som befinner sig i livets slutskede. Det berör också väldigt många människor då cirka 80 procent av de som årligen avlider i Sverige bedöms vara i behov av palliativ vård.

Att kunna erbjuda god palliativ vård är angeläget för alla de individer som vårdas i livets slutskede, deras anhöriga och samhället i stort. Vi anser att det behövs ett större nationellt ansvarstagande för hälso- och sjukvårdens kompetensutveckling. Arbetsgivaren tar i dag inte sitt ansvar. För att tydliggöra deras och varje läkares ansvar krävs en nationell reglering av läkares fortbildning i form av en föreskrift. Att ett sådant regelverk kommer på plats är regeringens ansvar.

I Sverige omgärdas tiden fram till färdig specialist av tydliga regelverk. Grundutbildningen regleras via högskoleförordningen, och AT och ST genom Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Däremot är den längsta perioden i en läkares yrkesliv, den som färdig specialist, helt oreglerad. Detta är inte rimligt! Den svaga reglering som finns i Hälso- och sjukvårdslagen, Patientsäkerhetslagen och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete är inte tillräcklig.

Läkares kontinuerliga fortbildning är en förutsättning för att kunna utveckla kvaliteten och därmed ge patienterna den bästa vården. En tydligare reglering av läkares fortbildning är ett enkelt och helt nödvändigt sätt att öka förutsättningarna för en jämlik vård.

Annika Strandhäll – hur länge vi har råd att vänta på en reglerad fortbildning?