Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/krav-pa-aterlamnande-av-kvarlevor-maste-respekteras/

DN Debatt

DN Debatt. ”Krav på återlämnande av kvarlevor måste respekteras”

Samerna ska inte ensamma behöva bära ansvaret kring tillstånd, praktiska frågor och ekonomiska kostnader vid repatriering för att kunna återbegrava sina för­fäders och förmödrars kvarlevor, skriver artikelförfattarna. Foto: Henrik Montgomery/TT

DN DEBATT 9/6. Det är dags att visa politiskt ansvarstagande och konkret handling från muséer för att samiska mänskliga kvarlevor ska återlämnas till ­samerna. Det är ovärdigt och omänskligt att dessa kvarlevor fortfarande ­förvaras på muséer, skriver ärkebiskop Antje Jackelén och de samiska ­företrädarna Ingrid Inga och Mikael Jakobsson.

En mörk och smärtsam del av den koloniala svenska historien förvaras på svenska muséer och institutioner. Mänskliga kvarlevor efter samer, som samlades in genom utgrävningar, regelrätta gravplundringar, genom byteshandel och inköp, finns i dag i vart fall på elva statliga muséer. På privata institutioner och muséer finns fler.

För många samer är detta en på­minnelse om de övergrepp som skedde i den rasbiologiska forskningens namn under 1800-talet och ända fram till 1950-talet. Insamlandet av mänskliga kvarlevor byggde på rasistiska föreställningar om kategorisering av raser där samerna ansågs utgöra en lägre stående ras. Det var ekonomiskt lukrativt. Samiska kranier hade ett marknadsvärde och det fanns pengar att tjäna.

I Svenska kyrkans vitbok, ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna” från 2016, beskrivs hur dåtidens forskare, lokala myndighetspersoner och kyrkliga företrädare deltog och bistod i insamlandet. Även nyligen begravda personers kvarlevor togs utan anhörigas tillstånd och ofta i lönndom. Samiska familjer fick inte ens reda på att deras förfäder och anhöriga grävts upp och förts till anatomiska samlingar vid Uppsala och Lunds universitet och Karolinska institutet. Griftefriden bröts. Begravda människor avhumaniserades, objektifierades och sorterades in i samlingarna. Där ligger de alltjämt. Dessa kvarlevor är i dag statlig egendom som regeringen ytterst fattar beslut om.

Muséer och myndighetsföreträdare behöver komma till insikt om att kvarlevorna inte är ­objekt i samlingarna som andra artefakter. Det handlar om män­niskor som avhumaniserats och förts bort på ett oetiskt sätt, bara för att de ansågs vara samer.

Samerna har under lång tid krävt ansvarstagande, utan framgång. Ansvariga politiker har genom åren i medier och till det samiska folkets företrädare beklagat dessa samlingars existens och oetiska tillkomst, men kvarlevorna ligger alltjämt kvar på muséerna. Sametinget begärde redan 2007 att samtliga samiska kvarlevor på muséer och institutioner skulle identifieras och återlämnas och att sättet på vilket dessa hamnat i samlingarna skulle klargöras.

Sådana inventeringar har gjorts. Några enstaka fall av återlämnande har skett, men endast ett fåtal kvarlevor har kunnat återbegravas. Mot same­tingets uttryckliga vilja har forskning fortsatt på de kranier från Rounala som deponerats på Ájtte muséet i Jokkmokk. Regeringen har fattat beslut om att dessa inte får återbegravas. Sametinget har inte getts tolkningsföreträde och självbestämmande i kulturarvs­frågor som berör samer, trots skrivningar i FN:s urfolksdeklaration.

Samtidigt som sametingets krav på repatriering inte har hörsammats har svenska muséer återlämnat kvarlevor från andra urfolk, ofta under högtidliga former. Sådan negativ särbehandling av samerna är oacceptabel. I länder som USA, Australien och Nya Zealand är det praxis att respektera krav på repatriering.

Svenska kyrkan har bjudit in företrädare för sametinget, kulturdepartementet, myndigheter och muséer till samtal om repatrieringsfrågor, dels i november 2017, dels i april 2019.

Samtalen visar att det fortfarande finns juridiska, praktiska och ekonomiska hinder mot repatriering och att det behöver göras vetenskapliga avvägningar. Det är respektive museum som ska ta ansvar i varje enskilt fall och det finns inga tvingande regler för repatriering. Från samiskt håll framhålls i samtalen att dessa kvarlevor är ett sår i det samiska samhället, ett uttryck för förtryck och övergrepp mot det samiska folket.

Vad behövs för att vi ska kunna göra för att göra upp med detta mörka historiska arv? Vem ska bestämma om samerna ska kunna få tillbaka sina förfäder och anhöriga? Varför är det provokativt att samer begär repatriering när andra länders urfolkskrav inte är det? Varför råder det sådan osäkerhet kring repatrieringsprocessen?

Den internationella urfolksrätten och den internationella museiorganisationens, ICOM:s, etiska regler är tydliga – urfolk har rätt till repatriering av mänskliga kvarlevor – alltså återlämnande och återbegravning, om urfolket så önskar. Riksantikvarieämbetet arbetar för närvarande med ett rege­ringsuppdrag att ta fram en vägledning om hur mänskliga kvarlevor på muséer ska hanteras. Uppdraget ska redo­visas i januari 2020. Förhoppningen är att vägledningen ska ge tydliga råd till muséerna så att repatriering ska underlättas.

Det är ovärdigt och inhumant att dessa kvarlevor fortfarande förvaras på muséer. Regeringen, myndigheter, muséer och Svenska kyrkan behöver därför ta gemensamt ansvar för att inte bidra till fortsatt avhumanisering.

Muséer och myndighetsföreträdare behöver komma till insikt om att kvarlevorna inte är objekt i samlingarna som andra artefakter. Det handlar om människor som avhumaniserats och förts bort på ett oetiskt sätt, bara för att de ansågs vara samer. Det behövs ett värdigt avslut för dessa människor och för det samiska folket.

Politiskt ansvarstagande krävs för att repatriering ska kunna ske på ett strukturerat sätt. Sametinget och enskilda sameföreningar har inte kapacitet att kräva ut varje enskild individs kvarlevor på ett stort antal muséer och institutioner var för sig. Det behövs politiska beslut för att muséerna självmant ska bidra till kollektiva lösningar där samtliga identifierade kvarlevor återlämnas.

Samerna ska inte ensamma behöva bära ansvaret kring tillstånd, praktiska frågor och ekonomiska kostnader vid repatriering för att kunna återbegrava sina förfäders och förmödrars kvar­levor.

I Lycksele genomförs på urfolksdagen den 9 augusti 2019 ett återbördande av ett stort antal kvarlevor som grävdes upp 1950–1951. Sameföreningen i Lycksele, Lycksele kommun och Svenska kyrkan i Södra Lapplands pastorat har tagit ett stort ansvar för att möjliggöra ett respektfullt och värdigt återbördande.

En mycket viktig del av detta arbete är dialogen kring ansvarsfrågor då och nu och hantering av såren i lokalsamhället. Varför blev det som det blev?

Pingstdagen är ingen dålig dag att tänka kring detta! Det är den heliga andens dag – den kraft som finns i skapandet, som väcker och pockar. Den som gör att nedtystade ”får röst och ord och sånger”, som det heter i en pingstpsalm. Återbördandet kan bidra till att läka sår, återupprätta relationer och på sikt bidra till försoning.