Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

“Krav på rörlighet i akademin riskerar att befästa en mansdominerad kultur”

Det är fel att göra rörlighet till en merit i sig. Forskarmeriter ska mätas i form av forskningspublikationer och rekryteringen utgå från dessa. Akademin behöver också bli en human, modern och jämställd arbetsplats och då behöver vi synliggöra kulturen och vilja arbeta för att förändra densamma. Förslaget om att premiera forskares rörlighet riskerar att verka i direkt motsatt riktning, skriver forskarna Louise Bringselius och Birgitta Jordansson i en replik.

På DN Debatt 28/8 efterlyser Mats Alvesson och Bo Rothstein krav på ökad rörlighet mellan lärosäten inom akademin. Denna appell ekar regelbundet genom de akademiska salarna och även forskningsfinansiärer har börjat agera för att premiera de forskare som visar att man har verkat vid flera olika högskolor, kanske också utanför Sveriges gränser.

Men är en forskarkarriär som uteslutande har skapats vid ett och samma lärosäte självklart ett problem? Att skylla brister i det akademiska systemet för rekrytering på bristande rörlighet är att göra det lätt för sig. Problemet med nepotism i forskarvärlden är betydligt allvarligare och det finns ingenting som säger att en ökad rörlighet skulle förändra det sätt som meritokrati används (eller inte används) inom akademin. Ökad rörlighet riskerar att få precis motsatt effekt och att ytterligare befästa de sätt som nepotismen konstitueras. Rekrytering och kultur går fortsatt hand i hand. Därför behöver de bakomliggande förutsättningarna utmanas. Vilka uttryck tar sig gate-keeping i specifika situationer i akademin? Hur tillämpas de meritokratiska principerna? Hur operationaliseras strategiska nätverk och vilka bjuds in respektive ställs utanför? Detta är frågor som borde debatteras i betydligt högre utsträckning.

Det finns inte heller något självklart samband mellan forskarens rörlighet och forskningens kvalitet. Det finns en tendens att sätta rampljuset på personen i stället för att se till produkten, det vill säga vad forskaren producerar. Många forskare är vana vid att samarbeta internationellt och att publicera sig internationellt. Publiceringen är i dag navet i forskarens meritering och därmed också nyckeln till en fortsatt forskningsfinansiering. Vill man skapa bättre forskare finns det andra strategier, som att mer konkret gå in och stötta nydisputerade talanger med mentorskap såväl som forskningsfinansiering. Att en forskare cirkulerar mellan lärosäten för att undervisa behöver inte gynna denne/a/s forskning alls. Det som möjligen gynnas är byggandet av nätverk som fortsatt bidrar till skeva rekryteringar och där kvinnor har en tendens att dra det kortaste strået.

Till detta kommer föreställningar om att forskningen bör betraktas som ett kall och att forskaren ska viga sitt liv åt sitt arbete. Denna kultur måste förändras och det gör den inte om man dessutom tvingar fram rörlighet. Vi riskerar att tvinga fram ”broilers” som får ge avkall på allt som ligger utanför ”kallet”. Vilken slags forskare får vi i förlängningen? Och vilket slags liv förväntas dessa forskare leva?

Att premiera rörlighet tenderar dessutom att bli detsamma som att premiera män. Akademin har redan problem med starka manliga nätverk som inte släpper in kvinnor. Det gäller även forskningsfinansiärerna, som kraftigt har missgynnat kvinnor, enligt en studie år 2010 av Delegationen för jämställdhet. Om rörlighet ska premieras så riskerar det att leda till att kvinnor – i ännu högre grad än i dag – tvingas ut från akademin. Trots att jämställdheten i det privata livet har kommit en bit på väg, är det fortfarande i regel kvinnan som måste ta huvudansvaret för barn och hem och det är också i regel hon som har den lägre inkomsten av parterna i förhållandet (det gäller inte minst med tanke på den svenska forskarvärldens relativt låga löner). För många forskande kvinnor innebär familjelivet därför svårigheter att flytta. Detsamma gäller för övrigt forskande män som också vill ta aktiv del av barn och familj. Trots att rätten att kombinera arbete med familj är en av jämställdhetspolitikens grundläggande krav byggs det in en föreställning om att detta inte ska omfatta akademiskt arbete.

Oavsett om det är en kvinnlig eller manlig forskare som måste flytta och lämna familjen, kan man också ifrågasätta lämpligheten i att tvinga fram en karriär där forskarnas barn måste betala priset för att ”branschen” kräver rörlighet, därför att de tror – inte vet – att rörlighet skulle kunna skapa bättre forskning. Det är just under de år då man som forskare bygger sin meritportfölj som många också bildar familj. (I akademin är det samtidigt inte ovanligt att i synnerhet kvinnor väljer att inte bilda familj och man kan fråga sig om det är en utveckling man vill stödja.)

Vi behöver göra akademin till en mer human arbetsplats. Det gör man inte genom att splittra familjer och genom att kräva orimliga uppoffringar från forskare. Det är fel att göra rörlighet till en merit i sig. Forskarmeriter ska mätas i form av forskningspublikationer och rekryteringen utgå från dessa. Vi behöver också arbeta för att göra akademin till en human, modern och jämställd arbetsplats och då behöver vi synliggöra kulturen och vilja arbeta för att förändra densamma. Förslaget om att premiera forskares rörlighet riskerar att verka i direkt motsatt riktning.

Louise Bringselius, fil dr
forskare vid Lunds universitet

Birgitta Jordansson, fil dr
forskare och prefekt vid Göteborgs universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.