DN Debatt. ”Krigsberedskapen inom vården måste höjas – och snabbt”

Hälso- och sjukvården är en helt central del av civilförsvaret och ett av de baskrav som Nato ställer på sina medlemsländer handlar om vårdens kapacitet. Som fackförbund för över 230 000 medlemmar inom hälso- och sjukvården menar vi att arbetet med att rusta upp Sveriges vårdberedskap måste intensifieras.

Regeringen la nyligen en proposition om förbättrad läkemedelsförsörjning och har höjt anslagen till regionerna för hälso- och sjukvårdens arbete med civilt försvar. Nästa svaga länk att åtgärda är kompetensförsörjningen, alltså att vårdpersonal faktiskt kommer finnas tillgänglig på rätt plats i rätt tid i händelse av katastrof eller krig.

Sverige står inför det allvarligaste säkerhetspolitiska läget vi sett sedan andra världskriget, samtidigt som de inrikespolitiska samhällsproblemen tar mycket kraft. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) konstaterar i rapporten ”Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balans” att ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära stora förändringar för det civila försvarets fortsatta utveckling.

Nato har sju baskrav på medlemsländers civilförsvars motståndskraft, där hälso- och sjukvårdens förmåga att klara ”massolycksfall” är ett.

Vi som fackförbund har inte tagit ställning till frågan om ett eventuellt Natomedlemskap och detta är inte ett inlägg i den debatten. Vi konstaterar att givet att det politiska beslutet att ­Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato är taget så är det dags att tala klarspråk om vad ett eventuellt medlemskap kommer att kräva. Nato har sju baskrav på medlemsländers civilförsvars motståndskraft, där hälso- och sjukvårdens förmåga att klara ”massolycksfall” är ett. Alltså att kunna hantera stora mängder av skadade samtidigt, under långa perioder och i en omfattning som överstiger kapa­citeten hos lokala sjukhus och vård­centraler.

Försvarsmakten ansvarar endast för viss livräddande vård av skadade i fält. I princip all annan sjukvård är den ­civila sjukvårdens ansvar, även i krigstid. I Sverige vilar detta ansvar på kommuner och regioner. Det är dock ett uppdrag som regioner och kommuner har utmaningar med att klara av även i fredstid. De medicinska resultaten är goda men tillgängligheten brister. Patienter får vänta för länge i kö och riskerar att få vårdskador eller till och med dö i väntan på vård. Personalen arbetar orimligt många övertidstimmar och verksamheterna har svårt att klara av att ge personalen de fyra veckors sammanhängande sommarledighet man har rätt till enligt lag.

Pandemin var ett prov som vårdgivarna, regioner och kommuner, i många delar inte klarade. Corona­komissionens dom var hård och kom med skarpa rekommendationer på en mängd områden. Nyligen kom massiv kritik från Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) som granskat och kland­rat 27 akutsjukhus i en historiskt stor inspektion.

Om regioner och kommuner inte klarar att följa lagen till vardags i ett normalläge, eller under en pandemi, hur kommer då vården fungera i en krigssituation? Om sjukvården inte fungerar får det konsekvenser för människors liv och hälsa, men utöver det konstaterar Försvarsberedningen och flera andra aktörer att det även riskerar att skada allmänhetens förtroende för statsledningen och det offentliga, vilket i sin tur kan påverka försvarsviljan och motståndskraften.

Riskerar att skada allmänhetens förtroende för statsledningen och det offentliga, vilket i sin tur kan påverka försvarsviljan och motståndskraften

I februari 2022 överlämnades slutbetänkandet i utredningen ”Hälso- och sjukvårdens beredskap – struktur för ökad förmåga” (SOU 2022:6). Där föreslås en rad åtgärder för att öka hälso- och sjukvårdens beredskap. Vi kräver nu att regeringen skyndsamt agerar och lägger propositioner för flera områden som utredningen föreslår:

1. Samarbete och skärpt statlig styrning. I utredningen föreslås att det ska införas bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att kommuner och regioner ska vara skyldiga att följa planeringsanvisningar för totalförsvarets hälso- och sjukvård och utföra de särskilda åtgärder som staten bestämt. I krig eller kris kan inte landets 21 regioner och 290 kommuner agera som solospelare. Lagstiftningen bör skyndsamt ändras så att statens mandat att leda regioner, kommuner och även privata vårdföretag i hälso- och sjukvården i kris utökas. Samtidigt behöver vårdprofessionernas delaktighet säkras.

I krig eller kris kan inte landets 21 regioner och 290 kommuner agera som solospelare.

2. Säkra kompetensförsörjningen. Fler än hälften av regionerna ­rapporterar brist på personal inom många av yrkesgrupperna i vården. Det finns exempelvis behov av att stärka kompetensförsörjningen inom ambulans och larmdirigering. Även kommunerna är en svag länk i vår beredskap, där bemanningen är farligt låg och kompetensen alltför ofta brister. Ur ett totalförsvarsperspektiv kan grundbemanningen inte vara så slimmad som den är i dag. Att göra vårdyrkena mer attraktiva är en lång process som behöver påbörjas i fredstid och i hur grundutbildningarna dimensioneras.

3. Kompetensutveckling och övningar. Flertalet utbildnings­insatser behöver göras, inte minst inom katastrofmedicin. Sverige behöver också kraftigt förbättra sin labbkapacitet. Vården behöver också kompetens att bistå Försvarsmakten i att hantera kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot. Det behöver också planeras för nationella övningar för kommuner, regioner och andra vårdgivare.

Vården behöver också kompetens att bistå Försvarsmakten i att hantera kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot.

Våra medlemmar gör sitt yttersta för att få vården att fungera men vi behöver fler kollegor och bättre förutsättningar för att kunna leverera god och säker vård, både i fredstid och i händelse av krig. Ett fungerande totalförsvar ställer krav på robusthet och anpassnings­förmåga som inte finns i vår hälso- och sjukvård i dag. Nu är det är dags att regeringen agerar. Vi från vårdens professioner är redo att ta ansvar och bidra med medlemmarnas kunskap, kompetens och kraft.