Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Kriminalvården sluter sig för insyn utifrån"

En förändring i bemötandet gentemot utomstående forskning har uppstått hos Kriminal­vården. Den är inte lika öppen längre, skriver forskarna Anders Bruhn och Odd Lindberg.
En förändring i bemötandet gentemot utomstående forskning har uppstått hos Kriminal­vården. Den är inte lika öppen längre, skriver forskarna Anders Bruhn och Odd Lindberg. Foto: Jessica Gow/TT

DN DEBATT 5/8. I en tid när Kriminalvården står inför stora utmaningar, bland annat i form av ny personal som ska arbeta i direkt kontakt med de intagna, kan man förvänta sig en öppenhet för forskning och dess möjligheter att bidra till förbättrad verksamhet. Detta gäller dock inte längre Kriminalvården, skriver Anders Bruhn, professor i socialt arbete och Odd Lindberg, professor emeritus i socialt arbete.

De straffskärpningar och ökade resurser för bekämpning av brott och kriminalitet som återkommande aviserats av regering och opposition det senaste året innebär i sin förlängning ett ökat tryck på Kriminalvården och det svenska fängelse­systemet. På senare tid har också Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg uttalat sig i media om behovet av ett ökat antal fängelse- och häktesplatser. Behovet av att rekrytera personal är stort och växande. I dagens arbetsmarknadsläge kan Kriminalvården här tänkas få stora svårigheter att rekrytera personal med rätt kompetens, inte minst när det gäller de som ska arbeta i direktkontakt med de intagna – kriminalvårdarna. När verksamheten står inför sådana utmaningar kunde man förvänta en öppenhet för den resursförstärkning i kunskapsutveckling som en fristående och kritisk forskning kan bidra med, inte minst när man dessutom slipper att finansiera den. Men inte.

Inom svensk offentlig verksamhet finns en stark tradition av öppenhet för forskning och dess möjligheter att bidra till utveckling och förbättrad verksamhet i organisationens och samhällsmedborgarnas intresse. Detta gäller dock inte längre Kriminalvården. Under senare år har vi som internationellt etablerade fängelseforskare med ett flertal forskningsprojekt på svenska fängelser bakom oss kunnat iaktta hur myndigheten blivit alltmer sluten och ovillig att ”släppa in” fristående forskare. I synnerhet sådana som inte faller inom ramen för de psykiatriska och starkt medikaliserande synsätt som i dag dominerar svensk kriminalvård. Det handlar här om en tydlig förändring i förhållande till myndighetens eget tidigare förhållningssätt och det står i skarp kontrast till den hållning som råder till exempel i Storbritannien och våra nordiska grannländer.

Under senare år har vi som internationellt etablerade fängelse­forskare med ett flertal forskningsprojekt på svenska fängelser bakom oss kunnat iaktta hur myndigheten blivit alltmer sluten.

Låt oss ge några för oss näraliggande exempel på denna slutenhet:

En etablerad forskare verksam i Australien vände sig 2015 till oss och bad om vårt stöd i kontakterna med Kriminalvården. Hon hade fått finansiering för en jämförande studie mellan svenska och australiensiska fängelseförhållanden. Vid denna tid var en av oss ledamot i myndighetens vetenskapliga råd. Trots dessa kontakter och trots att hon redan hade egna finansiella medel nekades forskaren tillträde. Motivering: myndigheten såg inte nyttan. Forskaren tvingades därmed att flytta sitt projekt till Norge.

Inom ett tidigare forskningsprojekt om kriminalvårdares arbetsmiljö och yrkesroll genomförde vi år 2008 en landsomfattande enkät med hög svarsfrekvens bland landets kriminalvårdare. År 2016 sökte vi hos Kriminalvården en i detta sammanhang mindre summa pengar (200 000 kronor) för att genomföra denna enkätstudie på nytt. Detta skulle kunna ge viktig kunskap om hur arbets­villkoren utvecklats under denna period. Avslagsmotivering: det finns viktigare projekt.

Kollegor till oss med ett redan finansierat projekt om relationerna mellan barn och föräldrar som sitter i fängelse ansökte i år om att få intervjua ett mindre antal föräldrar som avtjänar fängelsestraff eller frivårdspåföljd, samt några ur den personal som ansvarar för barns situation i fängelserna. Studien var redan godkänd av etikprövningsnämnd. Denna förfrågan avslogs. Personerna själva fick därmed inte heller bedöma om de ville delta i intervjuerna eller inte. En del i motiveringen var att de etiska frågorna inte var lösta. Etikprövningsnämndens prövning godtogs alltså inte!

Detta var bara några exempel, listan kan enkelt göras längre. Man kan känna olust inför en utveckling där en så stor och viktig myndighet sluter sig för insyn utifrån. Som jämförelse till de här exemplen kan vi ta en annan myndighet, Försäkringskassan. Denna har ju närmast med regelbundenhet varit utsatt för medial uppmärksamhet och offentlig kritik på senare år. En av oss är för närvarande involverad i ett större forskningsprojekt med fokus på några av kassans verksamhetsgrenar. Här har vi inte mött några hinder eller svårigheter när det gäller tillgång till de data vi behöver (förutom naturligtvis sådant som rör skydd för enskilda). Här finns också ett helt annat intresse, öppenhet och vilja att ta del av och använda forskningsresultat för att utveckla verksamheten.

Svensk kriminalvård har på senare år genomgått stora förändringar. Centralstyrningen av verksamheten har ökat och säkerhetssatsningarna har varit mycket omfattande. Positivt är naturligtvis att antalet rymningar har minskat. Samtidigt har tidigare satsningar på att utveckla vårdarrollen och det så kallade kontaktmannaskapet – vårdarnas motivations- och rehabiliteringsarbete i fängelsevardagen – tonats ned. Därmed riskerar vi en situation där enbart de som redan är motiverade av egen kraft kan komma i åtnjutande av behandlingsinsatser. Den starka betoningen på säkerhet och risktänkande samtidigt som kraven på vårdare att bedriva relations- och motivationsarbete tonas ned tenderar också att utarma yrkesrollen. En tidigare satsning på en kortare universitetskurs i etik, beteende- och samhällsvetenskap för vårdare är också bortsparad, enligt myndigheten själv på grund av de dyra satsningarna på säkerhetssystem.

Hur ska man då förstå Kriminalvårdens slutenhet? Är det så att det nya säkerhetstänkandet skapar sådan misstänksamhet såväl inom myndigheten och mot intagna som mot utomstående, att det leder till en censurering också av forskningen? Kanske. Men det måste nog också förstås i relation till forskningsbakgrund och kunskapssyn hos dem som bestämmer myndighetens forskningsbehov.

Elva av sexton ledamöter i myndighetens forskningsråd, samt en klar majoritet av anställda forskare och utredare, har sina rötter i den medikaliserade synen på brott och straff. De har sina akademiska intressen inom medicin, psykiatri och psykologi – i vurmen för kognitiv beteendeterapi och sökande av genetiska och psykiatriska riskfaktorer bakom brott. Detta kan nog också förklara en del. Denna bild av ökad dominans för dessa synsätt förstärks också om man går in på myndighetens webbsida för pågående och avslutade forskningsprojekt.

En fråga till våra politiker är om det är en sådan kriminalvårdsmyndighet som samhället ska ha? Stängd för olika samhällskrafter som kan bidra till dess utveckling, stängd för en kritisk genomlysning av fristående forskare? Så gott som alla intagna kommer ut en dag – är det inte viktigt att alla resurser för kunskaps- och verksamhetsutveckling tas till vara för att fängelsetiden i bästa möjliga mån ska stimulera dem till ett framtida liv utan brott?

DN Debatt.5 augusti 2018

Debattartikel

Anders Bruhn och Odd Lindberg vid Örebro universitet:
"Kriminalvården sluter sig för insyn utifrån"

Repliker

Elisabet Åbjörnsson Hollmark, kriminalvårdsdirektör Kriminalvården:
”Öppet forskningsklimat viktigt för Kriminalvården”

Slutreplik från Anders Bruhn och Odd Lindberg:
”Oetiskt utvärdera verksamheten med egna forskare”

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.