Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Kristersson kan lära av de löftesbrytande statsministrarna”

Socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson hade lovat fortsatt frihandel i valrörelsen 1932. Men genom kohandeln 1933 bröt Hansson löftet och accepterade bondeförbundets krav på tullar i utbyte mot bondeförbundets stöd för Socialdemokraternas nya arbetslöshetspolitik, skriver Leif Lewin.
Socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson hade lovat fortsatt frihandel i valrörelsen 1932. Men genom kohandeln 1933 bröt Hansson löftet och accepterade bondeförbundets krav på tullar i utbyte mot bondeförbundets stöd för Socialdemokraternas nya arbetslöshetspolitik, skriver Leif Lewin. Foto: TT

DN DEBATT 6/10. Högerledaren Arvid Lindman släppte motståndet mot den allmänna rösträtten i utbyte mot den proportionella valmetoden. Per Albin Hansson (S) kohandlade med bondeförbundet och svek vallöftet om frihandel och fick igenom den viktigare arbetslöshetspolitiken. Ulf Kristersson kan lära av dem och inleda samtal med SD, skriver statsvetaren Leif Lewin.

VAL 2018

Alliansen behöver parlamentariskt stöd för att Kristersson inte ska ratas som statsminister. Men dörren till vänster har stängts av Socialdemokraterna och dörren till höger vill alliansen inte öppna. Så vad kan han göra? Han kan lära av historien. Sveriges två främsta statsministrar genom tiderna har befunnit sig i en liknande situation – och löst den.

Högerledaren Arvid Lindman var en av de få optimisterna i sitt parti vid förra sekelskiftet, när övriga i hans parti höll på att resignera inför ett till synes oundvikligt vänsterstyre som en konsekvens av den allmänna och lika rösträtten. Resolut begravde Lindman partiets motstånd mot rösträttsreformen men utformade sitt förslag så, att skadorna för Högerpartiet blev så små som möjligt.

Med avväpnande uppriktighet erkände han sitt sidobyte. Som varje militär visste fanns det understundom anledning att ”utan att släppa målet ur sikte öfvergifva en position för att intaga en annan”. När han anklagades för svaghet gentemot vänstern, svarade han att han ”icke hört att man kallar en regering för svag, när den vill behålla ledningen in i det sista”. Så infördes den proportionella valmetoden samtidigt med den allmänna rösträtten, varigenom vänsterns storstilade drömmar om majoritetsdemokrati kom att undermineras.

Politik är inte konsten att regera i samförstånd utan konsten att regera under oenighet. Alliansen skulle inte behöva acceptera något över huvud taget av Sverigedemokraternas värdegrund bara för att man börja inventera likheter och skillnader i konkreta ståndpunkter.

Socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson hade lovat fortsatt frihandel i valrörelsen 1932, när den stora depressionen pressade det svenska jordbruket och bönderna ropade på skyddstullar. Motståndet mot ”svälttullar” hade då i ett halvsekel varit ett av vänsterns främsta slagord, för vanligt folk säkert mera konkret och begripligt än de svävande löftena om ”socialism”. Men genom kohandeln 1933 bröt Hansson mot frihandelslöftet och accepterade bondeförbundets krav på tullar i utbyte mot bondeförbundets stöd för Socialdemokraternas nya arbetslöshetspolitik.

Den politiken var nämligen ännu viktigare för partiet och den borgerliga majoritetens nej-sägeri inte acceptabelt. Därför hade det inte blivit så ”att regeringen utan vidare låtit sätta sig åt sidan … Det skulle nämligen ute i landet ha väckt den allra största förvåning och skulle säkerligen bidragit till att vidare utöka den leda för parlamentarisk verksamhet, som man här så ofta talar om.”

I dag finns en förkrossande icke-socialistisk majoritet i riksdagen, som Stefan Löfven fick en första känning av när han röstades bort som statsminister. Men regeringsombildningen verkar inte kunna fullföljas på grund av alliansens (liksom de rödgrönas) beröringsskräck med Sverigedemokraterna. Vi tror knappt våra öron, när vi hör partiledarna ställa ultimatum och slå igen dörrar. Onekligen väcker det den allra största förvåning ute i landet och bidrar till leda vid parlamentarisk verksamhet.

Enligt min mening är situationen ohållbar. Alliansen bör därför inleda samtal med Sverigedemokraterna för att undanröja ett nederlag vid den kommande statsministeromröstningen. Men då är det några viktiga saker att tänka på.

1

Det första är uppriktighet. Den tid är förbi när politikerna kunde smyga igenom beslut. Ett av de sista (och misslyckade) försöken var Ingvar Carlssons förslag ”i en fotnot” i ett ekonomiskt stabiliseringspaket hösten 1990 att Sverige skulle gå med i EU, vilket väckte häpnad och misstro och bidrog till en långvarig svensk EU-skepsis.

Att nu börja samtala med Sverige­demokraterna vore ett löftesbrott och måste öppet erkännas som ett sådant. Men argumentet är den parlamentariska låsningen. Det tror jag svenska folket skulle förstå. Redan Per Albin Hansson underströk vikten av att spela med öppna kort både inför väljare och riksdagsmän. ”Jag tillhör de riksdagsmän, som aldrig trott på så kallat rävspel och korridorpolitik.”

2

För det andra måste man skilja mellan ståndpunkter och värderingar. Värderingsmässigt gapar en avgrund mellan alliansens öppenhet, kosmopolitanism och liberalism och Sverigedemokraternas nationalism och främlingsfientlighet. Och självklart ska partiets nazistiska bakgrund fördömas lika strängt även i fortsättningen, även om socialister kanske bör vara lite försiktiga med att gräva alltför djupt efter idéhistoriska rötter.

Men politik är inte konsten att regera i samförstånd utan konsten att regera under oenighet. Alliansen skulle inte behöva acceptera något över huvud taget av Sverigedemokraternas värdegrund bara för att man börja inventera likheter och skillnader i konkreta ståndpunkter. För efter införandet av den strama flyktingpolitiken har Alliansen (liksom Socialdemokraterna) i hög grad kommit att inta de positioner, som tidigare Sverigedemokraterna var ensamma om.

3

För det tredje måste man äntligen upphöra med dubbelspelet om Decemberöverenskommelsen. Den sägs vara avskaffad men likväl lever partierna efter den. Regeringen Löfven hade den att tacka för sin existens. Alltjämt talar man om att största partiet eller största partikonstellationen ska få statsministerposten och glömmer grundlagens bestämmelse att den blir statsminister som inte har en majoritet emot sig.

Alliansen är de borgerligas maktbas och Fredrik Reinfeldts bestående insats i kampen för att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet i vårt land. Stefan Löfvens tal om att avskaffa blockpolitiken och bilda koalition med något eller ett par mittenpartier är bara en gillrad fälla för de borgerliga för att säkra det fortsatt maktinnehav, som Socialdemokraterna med suverän skicklighet upprätthållit under större delen av det förflutna seklet.

Slutligen förtjänar det påpekas att det parlamentariska spel, som nu pågår och som jag här diskuterar, visserligen är viktigt, ja nödvändigt, men att politisk strategi ändå är något som måste underordnas ideologin. Partierna har fått väljarnas förtroende att förverkliga sitt program, eller så mycket som möjligt av det. Jag tror då att vid samtal mellan Alliansen och Sverigedemokraterna kommer man, vid sidan av den förlamande flyktingpolitiken, att finna många gemensamma ståndpunkter när det gäller till exempel brottsbekämpning, arbetslinjen och den ekonomiska politiken.

DN Debatt.6 oktober 2018

Debattartikel

Leif Lewin, professor i statskunskap, Uppsala universitet:
”Kristersson kan lära av de löftesbrytande statsministrarna”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.