Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 08:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-ekonomipriset-gor-klimatskeptikerna-nojda/

DN Debatt

DN Debatt. ”Kritiken mot ekonomipriset gör klimatskeptikerna nöjda”

När William Nordhaus själv gjort beräkningar för att svara på frågan om vad som är en bra avvägning mellan ekonomisk tillväxt och klimatförändring så landar han i att acceptera en global temperaturökning på runt 3 grader Celsius, skriver Jesper Roine.
När William Nordhaus själv gjort beräkningar för att svara på frågan om vad som är en bra avvägning mellan ekonomisk tillväxt och klimatförändring så landar han i att acceptera en global temperaturökning på runt 3 grader Celsius, skriver Jesper Roine. Foto: Michael Marsland/TT

DN DEBATT 9/12. Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne har kallats ”skamligt” och ”en katastrof för klimatet”. Men William Nordhaus får priset för sina ekonomiska modeller som försöker ta hänsyn till klimatet och inte för sina rekommendationer. Flera argument i debatten är direkt felaktiga och riskerar att spela klimat- och vetenskapsskeptiker i händerna, skriver Jesper Roine.

Rätta artikel

Sedan det annonserades att William Nordhaus tilldelas årets ekonomipris till Alfred Nobels minne ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys” har många upprörts. Priset har kallats ”skamligt” och ”en katastrof för klimatet”.

Huvudanledningen till kritiken har varit att när Nordhaus själv gjort beräkningar för att svara på frågan om vad som är en bra avvägning mellan ekonomisk tillväxt och klimatförändring så landar han i att acceptera en global temperaturökning på runt 3 grader Celsius. Det är långt över det mål på 2 grader som man kommit överens om vid klimatkonferensen i Paris och ännu längre ifrån de 1,5 grader som FN:s klimatpanel IPCC förordar i sin senaste rapport.

Så vad är problemet med att rikta kritik mot en pristagare med en så avvikande uppfattning om vår tids kanske viktigaste fråga? Svaret är förstås: inget problem alls. Tvärtom, många nationalekonomer (även jag) är skeptiska till Nordhaus slutsatser och inom vetenskapssamhället har detta debatterats livligt under lång tid. Problemet ligger i hur man kritiserat honom och på vilka grunder. Argumenten i flera av de debattinlägg som fått mest uppmärksamhet i svenska medier är direkt felaktiga och riskerar att spela klimat- och vetenskapsskeptiker i händerna.

Många nationalekonomer (även jag) är skeptiska till Nordhaus slutsatser och inom vetenskapssamhället har detta debatterats livligt under lång tid.

Vad gäller själva priset måste man till att börja med ha klart för sig att priset inte tilldelas Nordhaus för hans policyrekommendationer. Han får priset för att han sedan början av 1970-talet skapat modeller där ekonomin inte betraktas separat från klimatet utan samspelar med det, modeller av ekonomin där planetära gränser måste beaktas. Hans bidrag har varit viktiga för det internationella klimatarbetet och används också av IPCC när de gör sina beräkningar som kommer fram till helt andra slutsatser. Priset tilldelas alltså inte alls en person som kommer fram till att 3 graders global uppvärmning bör tolereras utan hans bidrag i form av ekonomiska modeller som försöker ta hänsyn till klimatet.

Det är framför allt tre typer av argument som är problematiska i kritiken som framförts.

1. För det första kritiseras försöken att kvantifiera effekterna av klimatförändringar. Problemet sägs ligga i själva ”räknandet”, eller som det uttrycks i en artikel: ”En helt avgörande brist i [Nordhaus modeller] …är att många klimatskador är oåterkalleliga och självförstärkande, och hotar att förstöra förutsättningarna för vår civilisation. Kalkylen tappar sitt förklaringsvärde när miljökostnaden kan vara oändlig.” ( Haikola med flera, SvD, 25/11).

Argumentet sällar sig till en lång tradition av misstolkning av alla försök att kvantifiera verkligt svåra avvägningar. Sanningen är att för varje åtgärd som vidtas så görs en kalkyl av något slag. Fördelen med Nordhaus modell är att den är tydlig med vilka antaganden som görs. Dessa ska naturligtvis diskuteras liksom det förstås ska understrykas vad som inte finns med i modellerna. Men det är något helt annat än att påstå att det inte är meningsfullt att göra kalkyler över huvud taget.

2. För det andra så påstås det, märkligt nog, att Nordhaus modeller representerar en ansats där man litar till ”marknadslösningar” för att lösa klimatproblemen. I en artikel heter det att ”Nordhaus klimatekonomi lär ut att politiken varken kan eller bör påverka ekonomisk och teknisk utveckling” ( Haikola med flera, SvD 25/11), i en annan att ”[Nordhaus] genomgående sökt att övertyga politiker om att inte agera kraftfullt mot klimatförändringarna, eftersom detta i hans mening skulle riskera att skada den ekonomiska tillväxten.” ( Metzger, Aftonbladet 14/10). I Sveriges Radios ”Vetandets Värld” 5/12 förklarar Max Jerneck, forskare på Misum vid Handelshögskolan i Stockholm, att Nordhaus ”förespråkar en skatt på koldioxid som inte förvränger marknaderna på något sätt…det är just den här marknadslösningen som förordas.”(Sic!)

Dessa argument är svårbegripliga. Nordhaus hela modellramverk handlar ju ytterst om hur mycket staten ska ingripa i form av skatt på koldioxid. I den populärvetenskapliga förklaringen av priset står: ”De externa effekter som Romer och Nordhaus analyserar har globala långsiktiga konsekvenser och utan reglering kommer de att leda till att marknaden inte fungerar väl. [Deras] forskning talar alltså tydligt för att det krävs marknadsreglering för att komma tillrätta med sådana positiva eller negativa externa effekter.” I Nordhaus fall är det negativa externa effekter av utsläpp och i den andre pristagaren Paul Romers fall insikten att forskning och utveckling kan behöva subventioneras. Gemensamt för båda är deras kraftiga argument för behovet av politisk inblandning just för att endast marknadslösningar inte fungerar!

3. En tredje märklig invändning är påståendet att Nordhaus klimatmodell skulle förutsätta att man bryr sig mindre om framtida generationer än den nuvarande. Som det uttrycks i en artikel: ”[Modellen] går även på tvärs med klimatförhandlingarnas utgångspunkt om att nutida generationer inte ska äventyra livsbetingelserna för kommande generationer” ( Haikola med flera, SvD 25/11). FT-journalisten Brendan Greely frågar sig: ”Hur mycket mindre ska jag värdera min dotters liv än mitt eget?” ( Financial Times, 17/10)

Det låter ju onekligen bestickande; vem vill associeras med att värdera sina barn mindre än sig själv? Men det stämmer inte att en sådan värdering måste göras i Nordhaus modell. Det finns ingenting som säger att man inte kan värdera framtida generationer lika mycket som den nu levande. På just denna punkt har ekonomer under lång tid varit djupt oeniga. Nordhaus har förespråkat en diskonteringsränta på 1,5 procent som konkret innebär att utfall 45 år från i dag bara ska värderas till hälften av utfall i dag. En av hans främsta kritiker, nationalekonomen Nicholas Stern, menar att vi inte har någon anledning att värdera framtida utfall lägre och sätter siffran till 0,1 procent. I det fallet blir halveringstiden 700 år. Båda alternativen är möjliga och illustrerar betydelsen av hur man väljer att värdera framtiden.

Det finns många saker som kan och bör diskuteras inom ramen för Nordhaus och andras modeller av samspelet mellan ekonomi och klimat, och naturligtvis är alla sådana modeller kraftiga förenklingar som inte innehåller allt som är relevant. Det är både vetenskapssamhällets men också vetenskapsjournalistikens uppgift att försöka reda ut inte bara vilken siffra den ena eller andra forskaren kommer fram till utan framför allt hur de kommer fram till det. Vilka antaganden görs och varför, vad spelar det för roll, vilka saker finns inte med i modellerna?

Självklart är politiker och andra som är av uppfattningen att tvågradersmålet är för ambitiöst nöjda när de kan peka på medhåll från en ekonomipristagare. Men det finns en sak som gör dem ännu nöjdare och det är att kunna peka på en debatt inom vetenskapssamhället där argumenten som förs fram mot Nordhaus är att ”Det är för komplicerat att räkna på” och ”Allt är i slutändan ideologiskt färgade gissningar”. Då kan de, likt USA:s nuvarande president, luta sig tillbaka och säga: ”Ni ser, vi vet inte. Det kan vara si, men det kan också vara så. Vi får vänta och se”.