DN Debatt. ”Kunskap måste gå före ideologi och populism”

Viktiga beslut måste fattas på goda grunder. Denna självklara princip finns inskriven till exempel i hälso- och sjukvårdslagen, där det står att hälso- och sjukvårdspersonal ska utföra sitt arbete ”i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”. Underlåtelse att göra så kan nämligen ge upphov till felbeslut, något som i sin tur riskerar att leda till lidande och död.

Men trots att en enskild läkares eller sjuksköterskas felbeslut kan ha nog så skadliga konsekvenser, förbleknar de i jämförelse med konsekvenserna av politiska felbeslut, som kan drabba hundratusentals patienter. Det är därför av yttersta vikt att även politiska beslut om hälso- och sjukvården fattas på goda grunder.

Detsamma gäller naturligtvis alla andra politikområden. Med den term som blivit gängse internationellt måste alla politiska beslut vara evidensbaserade. Dessvärre är det knappast så i dag. Exempelvis har flera studier visat att samhällsekonomiskt lönsamma infrastrukturprojekt inte har större sannolikhet att genomföras än mindre lönsamma. Ett annat exempel är biståndet till internationella organisationer. Enligt Riksrevisionens senaste granskning är UD:s hanterande av detta bistånd (om tolv miljarder) ”inte öppet och transparent” vilket gör att det inte går att bedöma om ”biståndspengarna går till organisationer som är effektiva och uppnår bra resultat”.

Likaså lär den omfattande bostadsbristen och den svenska skolans närmast osannolika fall i internationella rankingar åtminstone delvis vara ett resultat av att politiken på dessa områden inte varit evidensbaserad. Denna brist på evidensbasering har alltså mycket konkreta effekter: barn lär sig inte läsa, unga står utan bostad, skattepengar används ineffektivt, etc. Det är därför synnerligen viktigt att vi arbetar systematiskt för att göra politiken mer evidensbaserad. Förvisso finns det redan i dag sådana försök – till exempel via olika myndigheter och expertråd – men de räcker uppenbarligen inte till.

Man kan spekulera om orsakerna härtill. En orsak kan vara att politikerna låter populism gå före experternas omdömen. En annan kan vara en styvmoderlig behandling av dessa myndigheter och expertråd. Till exempel menade många att Bosse Ringholms (S) nedläggning av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi berodde på gruppens alltför regeringskritiska rapporter. Likaså hotade Anders Borg (M) att skära ner på Finanspolitiska rådets anslag efter att de kritiserat hans politik 2010.

En annan bakomliggande orsak lär vara att vi ser världen genom politiskt färgade glasögon, såsom psykologisk forskning visat. Detta gör att trots att de flesta av oss torde stödja idén att politiken bör vara evidensbaserad i princip, så vägrar vi inte sällan att erkänna när evidensen talar emot våra favoritpolicyer.

Oavsett orsakerna till att politiken inte är evidensbaserad, så behövs det två saker för att den ska bli det. För det första krävs det att den kunskap vi redan har faktiskt används. Det får inte vara så att politiker av ideologiska eller populistiska skäl bortser från kunskap som forskare och myndigheter har inhämtat. Innan ett parti gör ett utspel, bör man ha försäkrat sig om att den samlade evidensen visar att förslaget ifråga är bättre än andra lösningar vad gäller måluppfyllelse och kostnadseffektivitet. Om man inte har gjort det, bör man pressas av kritiskt granskande journalister.

För det andra måste man undersöka vilka åtgärder som faktiskt fungerar på ett mer systematiskt sätt. Det finns många olika sätt att samla in kunskap på, men alla är inte lika bra. Bland grupper som arbetar med evidensbaserad policy, såsom brittiska What Works Network och amerikanska Coalition For Evidence-Based Policy, brukar man särskilt framhålla kraften i randomiserade kontrollstudier, som blivit standard inom den så kallade evidensbaserade medicinen.

I randomiserade kontrollstudier delar man slumpmässigt in en grupp människor eller geografiska områden i grupper som blir föremål för olika åtgärder. Genom randomiseringen ser man till att grupperna i övrigt är i allt väsentligt likadana. Sedan jämför man effekter mellan grupperna. Genom denna metod ökar man chanserna att eventuella skillnader mellan grupperna beror just på åtgärderna ifråga, och inte på någon annan faktor.

Inte minst i USA och Storbritannien har man på senare tid börjat använda randomiserade kontrollstudier allt mer för att se till att politiska beslut är välinformerade. Till exempel har brittiska Behavioural Insights Team (”Nudge Unit”) använt sig av denna metod för att öka antalet organdonationer och minska skattesmitningen. Det finns alla skäl att använda fler randomiserade kontrollstudier även i svensk politik, även om det ska påpekas att det inte alltid är möjligt att genomföra sådana studier. I sådana fall måste man använda sig av andra typer av evidens, såsom till exempel observationsstudier.

Vilka metoder ska man då använda för att se till så att politiken blir evidensbaserad? Det finns flera möjligheter. En lösning är den juridiska: att man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens, precis som hälso- och sjukvårdslagen kräver att medicinska beslut fattas i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Man kan även tänka sig mjukare former av påverkan, såsom en oberoende ranking av olika åtgärders grad av evidensbasering liknande den brittiska Education Endowment Foundation skapat på utbildningsområdet. Vi håller flera möjliga lösningar öppna.

Inte minst för att vi tror att det ökar våra chanser att få gehör för kravet på att politiken måste bli evidensbaserad, så är nätverket ideologiskt oberoende. Vi uttalar oss inte om vilka mål politiken ska ha – hur till exempel frihet ska vägas mot jämlikhet, eller tillväxt mot miljöhänsyn – utan endast om vad evidensen säger angående vilka medel eller metoder man ska använda för att på ett effektivt och rimligt sätt uppnå dessa mål.

Det innebär dock inte att dessa mål- eller värderingsfrågor är oviktiga. Tvärtom är de mycket viktiga. Det finns emellertid många grupper som bedriver opinionsarbete i dessa frågor, medan jämförelsevis få arbetar systematiskt med frågan om hur vi kan göra politiken mer evidensbaserad och effektiv. Därför menar vi att det behövs en grupp som enbart sysslar med denna undanskymda men viktiga fråga.

Politiken måste bli evidensbaserad – det borde väljare och politiker från vänster till höger kunna skriva under på.