Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-19 11:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/kvinnors-rattigheter-angrips-av-en-morkbla-mansrorelse/

DN Debatt

DN Debatt. ”Kvinnors rättigheter angrips av en mörkblå mansrörelse”

Det som förbryllar oss är att så många också i Sverige verkar vilja riva de satsningar på jämställdhetens område som gjort vårt land känt för just jämställdhet, skriver artikelförfattarna. Bilden från en ljusmanifestation mot våldtäkter och mäns sexuella våld tidigare i år.
Det som förbryllar oss är att så många också i Sverige verkar vilja riva de satsningar på jämställdhetens område som gjort vårt land känt för just jämställdhet, skriver artikelförfattarna. Bilden från en ljusmanifestation mot våldtäkter och mäns sexuella våld tidigare i år. Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

DN DEBATT 25/11. Nu växer en mörkblå högerkristen konservatism under parollen ”En agenda för Europa”. I Sverige formerar sig mansrörelsen och ropen att ”män ska få vara män” hörs återkommande. Samtidigt och mycket ­oroande är att kvinnojourrörelsen i Sverige och Europa håller på att ­implodera, skriver Jenny Westerstrand och Maja Ahrman, Roks.

Rätta artikel

På söndagen är det FN:s internationella dag mot mäns våld mot kvinnor. I Sverige formerar sig mans­rörelsen och ropen att ”män ska få vara män” svämmar över de sociala medierna och hörs återkommande från ledarplats på stora tidningar i landet. En kanadensisk professor med kön och konservatism på agendan har dragit fulla hus och det råder konsensus i jättelika mansgrupperingar på nätet om att det är intressant och utmanande att lägga synen på kvinnor som jämlika bakom sig för att acceptera ”naturliga dominanshierarkier”.

Vi som arbetar med mäns våld mot kvinnor känner stor oro över denna utveckling, och vi kallar det utveckling och inte trend eftersom tendenserna har pekat åt det här hållet över tid nu. I Europa har en mörkblå konservatism formerat sig under ”En agenda för Europa” med titeln ”Restoring the natural order”. Det är ett mer än hundra sidor långt dokument som är framtaget av en grupp högerkristna företrädare med ett stort nätverk av politiker, oligarker och lobbyister omkring sig.

I agendan framträder ett målmedvetet politiskt arbete för att motarbeta kvinnors rättigheter. En måltavla är Istanbulkonventionen – Europa­rådets konvention mot mäns våld mot kvinnor – och kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter. Det som av en del svenska debattörer som vill kalla sig fritänkare har rubricerats som ”genusflum” – det vill säga kunskap om hur kön skapas och förstås i processer mellan människor – är en annan måltavla.

Det råder inga tvivel om att det vi tagit för givet av vunna rättigheter nu är under angrepp. Vi vill mana till uppmärksamhet, ett kritiskt sinne och ett varmt hjärta för kvinnor och barn. Det är allvar nu.

Denna kritik tillhör alltså stormakten. Agenda för Europa är formulerad av krafter som bygger kommunikationsstrategier och handlingsplaner på en nivå och av en omfattning som får västvärldens ideella sektorer, inklusive vår egen, att framstå som en myra. När dokumentet för några år sedan av misstag läckte ut till omvärlden såg EU-parlamentet så allvarligt på dess innehåll att en särskild rapport har författats om den.

När vi möter våldsutsatta kvinnor och tjejer, liksom när vi talar med våra systrar som arbetar med dessa frågor i andra delar av Europa och världen, hör vi hur dessa röster får ett allt hårdare grepp om världen. Vi hör till exempel om en ökad önskan att ”låta män vara män och kvinnor kvinnor” och hur kvinnor i våra europeiska grannländer inte orkar anmäla det våld de utsatts för eftersom det finns en uppfattning om att det hör till mannens natur att slå. Vi möter politiker som öppet vill hindra ratificerandet av Istanbulkonventionen och förhindra andra reformer, för att det strider mot könens påstått biologiska olikhet och skapar ”onaturliga” relationer mellan kvinnor och män – det vill säga, ger kvinnor rätten att leva liv fria från våld. Vi möter ständigt stereotyper om kön och ser hur de skadar och krymper människor.

Samtidigt och mycket oroande är att vi har en kvinnojourrörelse i Sverige och Europa som håller på att implodera. Vi underkastas administration och licensiering av en art som helt missar den typ av verksamhet och kunskapsskapande organisation vi utgör. Den svenska och europeiska kvinnojoursrörelsen dras allt längre in i administrativa regelverk där kvinnor förlorar rätten att söka hjälp anonymt och den unika feministiska kunskap vi har utvecklat, som bygger på att stöd ges i mötet kvinna till kvinna, byts ut mot terapiinriktade stödmodeller tillhandahållna av ett professionaliserat samhället och privata aktörer. Där görs kvinnorna till vårdtagare och objekt för förändring.

Vi ser därför med oro på hur utvecklingen går bakåt också på viktiga områden i Sverige, inte minst det fält vi kallar våld och vårdnad. En rapport som Roks har tagit fram tillsammans med forskaren och juristen Eva Diesen visar att den som berättar om våld i en vårdnadstvist automatiskt försätts i ett underläge. Att som kvinna vittna om det våld samhället annars erkänner som utbrett och ett allvarligt problem, är farligt för den mamma som vill skydda sig och sitt barn. I slutändan kan tal om våld sluta med att mamman förlorar vårdnaden. Vår rapport visar också att socialtjänsten inte sällan genomför barnutredningar utan att ens tala med barnet, än mindre ta hänsyn till barnets egen berättelse. Gemensam vårdnad är en norm som övertrumfar alla våldsamma gärningar. Till och med när pappan har mördat mamman är han kvar som barnens vårdnadshavare i hälften av fallen i Sverige.

Det är därför ingen liten sak för kvinnors och tjejers del när röster höjs överallt i Europa och Sverige för att ”män ska få vara män”. Det handlar om en rå vurm för idéer som predikar ojämlikhet.

Det som ändå förbryllar oss är att så många också i Sverige verkar vilja riva de satsningar på jämställdhetens område som gjort vårt land känt för just jämställdhet. Att vreden mot ”feministerna” är så lätt att väcka. Vi reagerar eftersom de idéer, reformer och verksamheter som väcker en sådan ilska har gjort Sverige till ett av de länder i världen där kvinnor åtnjuter mest frihet och har starkast rättigheter.

Detta handlar i sin tur om kunskaper om våld vunna av kvinnojours- och tjejjoursrörelsen och den feministiska forskningen. Det handlar om kunskaper om stereotypa könsföreställningar, som förskolan och skolan arbetar med att bryta i stället för att bekräfta. Det handlar om det kritiska samtalet om porr som äntligen startat och om den svenska sexköpslagen vars förbud mot sexköp har förhindrat en prostitutionsmarknad från att växa sig stark i Sverige. Dessa förhållanden har, även om vi har lång väg kvar att gå, på ett konkret sätt bidragit till att göra livet bättre för kvinnor i Sverige.

Nu ser vi dock verksamheter och rättigheter under angrepp på ett sätt som skrämmer oss. Inte minst hotens märkliga blandning av administrativa interventioner av påstådd välvillighet och könskonservativa angrepp med öppet syfte att skada kvinnokampen är svåra att förhålla sig till för oss. Men tydligt är att vi försvagas och att starka krafter vill det.

Vi hoppas därför att kvinnor och män i Sverige ska organisera sig för att intensifiera arbetet för att motverka mäns våld och förtryck mot kvinnor, tjejer och barn. Vi önskar en aktiv implementering från Europas alla länder av Istanbulkonventionens bestämmelser. Vi önskar en spänstig debatt som utmanar den tunga ström av könskonservatism som flyter genom vår europeiska kontinent. Detta samtal förs bland annat inom jourrörelsen där våra många aktiva jourtjejer och jourkvinnor varje dag konfronteras med könskonservatismens våldsamma konsekvenser.

Det råder dock inga tvivel om att det vi tagit för givet av vunna rättigheter nu är under angrepp. Vi vill mana till uppmärksamhet, ett kritiskt sinne och ett varmt hjärta för kvinnor och barn. Det är allvar nu. Men vi finns här och kommer alltid att kämpa för en värld fri från mäns våld och förtryck.