Sverige är en ambitiös forskningsnation. Vi har under hela 1900-talet legat långt framme när det gäller forskning av hög kvalitet. Sverige har lyckats att både vara en tung grundforskningsnation och samtidigt ett framgångsrikt innovationsland. Det är ingen tvekan om att en lyckad forskningspolitik bidragit till att Sverige varit ett framgångsrikt land under 1900-talet.
Regeringen kommer i oktober att lägga fram en särskild forskningsproposition. De ekonomiska ramarna för forskningen de kommande fyra åren och större prioriteringar kommer dock att presenteras i budgetpropositionen i september. Men redan i dag kan jag offentliggöra en strategisk del av den kommande forskningspropositionen.
Det är inget fel på bredden i svensk forskning. Det forskas i mängder av olika ämnen, på många olika lärosäten, i många forskargrupper. Resurserna är jämförelsevis stora, med enbart två länder i världen (Finland och Israel) som kan mäta sig med Sveriges investeringar i relation till BNP. Problemet är resultaten. Jämfört med förutsättningarna borde svensk forskning stå sig bättre i den internationella konkurrensen.
Självfallet går inte forskningsresultat att beställa fram eller kommendera fram på politisk väg. En investering i forskning är helt annorlunda än att investera i en järnväg. Forskningsresultat beror på enskilda forskare som envetet och med stort tålamod vrider och vänder och prövar olika idéer och problem och till slut når genombrott. Forskningspolitikens uppgift blir mycket att skapa förutsättningar för dessa forskare att nå framgång.
Det är uppenbart att svensk forskning har god bredd – men spetsen är för trubbig. Den svenska forskningspolitiken måste i större utsträckning än hittills inriktas på att också sålla fram en ännu mer framgångsrik svensk forskarelit.
Det borde inte råda någon motsats mellan bredd och spets. De är förutsättningar för varandra. Precis som i andra verksamheter, till exempel idrott, så måste det finnas bredd för att eliten ska kunna rekryteras och utvecklas. Eliten är en inspiration för bredden. Men det är uppenbart att svensk forskningspolitik under flera årtionden inte vågat ge spetsforskningen tillräckligt bra villkor.
Forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag, där det inte har varit fint att satsa på ”elit”.
Några steg togs i rätt riktning i den förra forskningspropositionen, 2008, men mycket mer behöver göras för att vi ska lämna jantelagen bakom oss, för att vi ska förmå få fram de allra bästa forskarna.
Därför kommer det att finnas fyra punkter som handlar om detta i den forsknings- och innovationsproposition som jag om några veckor överlämnar till riksdagen. Totalt innebär detta att över tre miljarder under den närmaste tioårsperioden satsas på svensk elitforskning.
1. Elitprogram för yngre forskare. Ska vi locka de skarpaste individerna till en forskarkarriär och förmå dem att vilja stanna där måste förutsättningarna vara goda. För yngre forskare måste det finnas tydliga karriärvägar och möjligheter att bygga upp sin egen forskning. Det handlar om att forskarna ska kunna pröva nya idéer och vägar, självständiga från tidigare handledare.
Därför ska de allra duktigaste yngre forskarna kunna få ta del av ett nytt elitprogram som skapas hos Vetenskapsrådet. För detta kommer regeringen att föreslå 50 nya miljoner kronor per år. Vetenskapsrådet förutsätts använda lika mycket av sina befintliga anslag. Forskningsprojekt sträcker sig oftast över ett antal år. Det innebär att Sverige under en tioårsperiod satsar närmare en miljard kronor enbart som stöd åt de allra duktigaste yngre forskarna.
2. Rekrytering av internationella forskare. Forskning är en internationell verksamhet – både kunskap och individer förflyttas snabbt över gränser. För att skapa bästa möjliga forskning i Sverige måste vi kunna locka duktiga utländska forskare hit. Sveriges andel av världens befolkning är drygt en promille. Det betyder att långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige. 250 miljoner kronor per år föreslås för att landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten, och också ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år. Regeringen satsar därmed närmare 2,5 miljarder kronor under en tioårsperiod till detta.
3. Minskad byråkrati för forskare. För att kunna ge forskare utrymme att ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott krävs långsiktig finansiering. Vetenskapsrådet får därför i uppdrag att skapa program som riktar sig till eliten bland de etablerade forskarna, för att dessa under en längre tid, sju till tio år, ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och också stor potential. Och det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.
4. Fördela nya medel utifrån kvalitet. En stor del av statens forskningsanslag, mer än 13 miljarder kronor per år, går direkt till landets universitet och högskolor.
Men det måste finnas ekonomiska incitament för forskare och lärosäten att sträva efter högre kvalitet. Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras. Därför ska forskningsmedlen fördelas utifrån kvalitet. Den forskning som får internationellt genomslag ska belönas, liksom den som förmår attrahera medel också från andra finansiärer.
En större andel av medlen ska framöver omfördelas efter kvalitet. Dessutom ska nya medel till universitet och högskolor fördelas efter kvalitetskriterier. På så sätt driver vi på för högre resultat.
Sverige ska förbli en framstående forskningsnation. Men vi är ett litet land och kommer aldrig att kunna bli bäst på bredd och volym. Trots detta har vi goda förutsättningar att ligga i täten på flera områden. Under lång tid har vi prioriterat satsningar på bredden. Nu är det hög tid att satsa på spetsen.
Jan Björklund, utbildningsminister
