”Den enskilt viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen och det höga antalet döda i äldreomsorgen är högst sannolikt den allmänna smittspridningen i samhället.”

Det konstaterade coronakommissionen i sin delrapport om vården och omsorgen av äldre som presenterades i förra veckan. Andelen äldre som har avlidit i pandemin är inte större i Sverige än i våra nordiska grannländer. Men att antalet dödsfall är så oerhört många fler i vårt land beror på att vi har haft en så mycket högre smittspridning i samhället i stort.

Detta är ingen ny insikt. Redan i våras, när Stefan Löfven skyllde de höga dödstalen på kommunerna och brister i äldreomsorgen, så påtalade Moderaterna och många andra att det snarare såg ut som att den stora smittspridningen i Sverige spelade en avgörande roll.

Coronakommissionen pekar också på att regeringens och de statliga myndigheternas åtgärder för att minska riskerna för smitta i våras var sena och otillräckliga. Trots att man tidigt visste att de äldre var vår mest utsatta grupp, tog det orimligt lång tid att ta reda på och ordna äldreomsorgens behov av skyddsutrustning. Testningen kom i gång väldigt sent. Besöksförbudet kom för sent och omprövades för sällan.

Den svenska strategin borde från och med nu bygga på försiktighetsprincipen, och byta fokus från att mest hoppas på det bästa, till att också planera för det värsta.

Kommissionen pekar också på strukturella brister i äldreomsorgen som gjorde att den stod illa rustad för att möta en pandemi. Bristerna har varit kända sedan 1990-talet, och flera regeringar bär ansvar. Alliansregeringen tillsatte den så kallade Äldreutredningen bland annat för att åtgärda dessa problem. Men en av regeringen Löfvens första åtgärder var att lägga ned den utredningen. Som utredaren själv konstaterade på denna debattsida (19/12) hade viktiga lagändringar redan kunnat vara genomförda om utredningen hade fått slutföra sitt uppdrag

Moderaterna var pådrivande i våras för att få coronakommissionen på plats. Stefan Löfven ville först inte tillsätta kommissionen förrän efter krisen, och sedan ville han att slutsatserna skulle presenteras först efter valet 2022. Dessutom krävde han partipolitiska ledamöter i kommissionen. Allt detta sa vi och andra partier nej till. Det är därför vi nu får en högkvalitativ utvärdering från en oberoende expertgrupp under pågående krishantering.

Kommissionens slutrapport kommer i februari 2022. Men slutsatserna i delrapporten om de äldre, och den mycket stora smittspridning vi nu ser i Sverige, måste leda till ett antal omedelbara förändringar i regeringens agerande:

1 Lägg om strategin – och tala klarspråk om det. Den svenska strategin har i praktiken tillåtit en avsevärt högre smittspridning än andra länder. Vi är tvärtemot vad regeringens och myndigheternas prognoser sa i höstas nu inne i en kraftig andra våg, som inte ser ut att avta. Väldigt lite talar för att dödstalen kommer att jämnas ut mellan de nordiska länderna. Sverige ser inte heller ut att klara sig bättre ekonomiskt än andra länder. Detta talar starkt för att lägga om strategin.

I praktiken har det redan påbörjats. I fredags presenterade regeringen nya långtgående restriktioner. Riktningen är välkommen. Däremot är det svårt att förstå varför regeringen inte talar klarspråk om att strategin nu ändras. Det är inte seriöst att tvärvända i frågan om munskydd, och samtidigt påstå att man aldrig har varit emot dem. Det äventyrar trovärdigheten och legitimiteten i de åtgärder som vidtas. Det gör det svårare för enskilda människor och olika aktörer i samhället att förstå, förutse och anpassa sig. Här krävs ett helt annat agerande framåt.

Regeringen hävdar att ”den svenska strategin är att göra rätt åtgärd vid rätt tillfälle”. Det är naturligtvis ingen strategi, utan mest en förhoppning. Den svenska strategin bör från och med nu bygga på försiktighetsprincipen, och byta fokus från att mest hoppas på det bästa, till att också planera för det värsta.

2 Erkänn och lär av misstag och felbedömningar. Det är tydligt att varken regeringen eller regeringens myndigheter vill kännas vid den kritik som coronakommissionen riktade mot deras agerande i våras om skyddsutrustning, testning och besöksförbud.

Tyvärr har även hösten kantats av felbedömningar och valhänthet. Regeringen hävde nationella restriktioner samtidigt som smittspridningen tog fart. Valideringen av viktiga snabbtester gick långsamt, och först i förra veckan kom besked från regeringen om finansiering. Samma sak gäller planeringen av vaccineringen, där det dröjde länge innan regeringen tog på sig kostnadsansvaret. Den statliga hanteringen av lokala besöksförbud på äldreboenden har skapat mycket frustration i kommunerna, när besked dröjt och kommuner sett sig tvingade att forcera fram besöksförbud i strid med lagen.

Inget är lättare än att vara efterklok. Men det är viktigt att öppet erkänna de brister från våren som kommissionen lyfter fram, och att den tidiga höstens bedömning av smittspridningen slog fel. Det var ett misstag att lätta på restriktionerna samtidigt som smittan tog fart. Att erkänna misstag och felbedömningar ökar respekten för framtida svåra beslut.

3 Åtgärder kräver en bättre framförhållning. Moderaternas inställning har hela tiden varit att man samarbetar i kriser. När regeringen i våras ville ha extra befogenheter för att snabbt kunna fatta beslut om nedstängning, så hjälpte vi den att få den tillfälliga krislagen på plats. Den löpte dock ut i juni och användes inte en enda gång. Det är under all kritik att regeringen inte har sett till att den lagen funnits på plats under hösten, då den andra vågen slog till.

Det gör att flera av de åtgärder som regeringen presenterade i fredags saknar lagstöd. Nu kommer riksdagen ännu en gång att behöva driva igenom lagstiftning i en mycket forcerad process för att ge regeringen lagstöd för de verktyg den vill ha för att hantera krisen. Att regler för nedstängningar kommer på plats är nödvändigt, men regeringens sätt att arbeta äventyrar både kvaliteten och legitimiteten i sådana regler. Det måste vara sista gången det sker.

En relaterad fråga gäller regeringens hantering av ekonomisk kompensation till drabbade företagare. Även här brast regeringen i fredags. Redan hårt drabbade branscher får nu ytterligare restriktioner, men regeringen hade inga besked att lämna om stöd åt dem som i princip får näringsförbud. Det skapar mycket stor osäkerhet och otrygghet hos både företag och anställda. Restriktioner och ekonomiskt stöd måste hanteras samtidigt i fortsättningen, annars riskeras fler konkurser och en ännu högre arbetslöshet.

4 Skyll inte på kommunerna och regionerna – samarbeta. Under hösten har regeringen gång efter gång skyllt fel och brister på regioner och kommuner. Naturligtvis bär även regioner och kommuner ansvar för utvecklingen inom äldreomsorgen. Men i sin samlade bedömning understryker coronakommissionen att det är den stora smittspridningen i samhället som är den primära orsaken till att så många äldre blivit sjuka och dött i Sverige. Samt att det är regeringen som styr riket och att det därmed är regeringen som borde ha tagit initiativ för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för krisen.

En helt nödvändig förutsättning för ett gott samarbete under den fortsatta pandemin, är att regeringen i stället för att söka konflikt med kommuner och regioner söker samarbete.

När nu smittspridningen ökar måste hela samhället ta ansvar för att bryta en farlig utveckling. Samarbete, tydlighet och ansvar måste vara ledorden framåt. Men det är regeringen som styr riket och bär det yttersta ansvaret.