Helhetspolitik krävs. Bostadsmarknadens kris är allvarig och akut. Fortsatt passivitet och oförmåga att ta ansvar skapar nya förlorare varje dag. En kommission med representanter för bransch, politik och akademi bör få i uppdrag att snabbt ta fram ett krispaket med långtgående åtgärder, skriver Klas Eklund, Hans Lind och Lennart Weiss.
Bostadsmarknaden är i kris. Bostadsköerna är rekordlånga, nyanlända tvingas bo i misär, bopriserna på ägda lägenheter skenar. Men politikerna står passiva, för att inte säga lamslagna.
Detta trots att rader av utomstående experter från exempelvis EU, OECD och IMF, länge kritiserat den svenska bostadsmarknaden. Under 2014 lade dessutom två svenska utredningar – Bokriskommittén och Nybyggarkommissionen – fram konkreta åtgärdspaket.
Av rapporterna framgår att två huvudområden måste tacklas samtidigt:
Byggandet måste ökas. Planförfarandet måste förenklas och kommunernas användning av planmonopolet bör inskränkas.
Rörligheten måste ökas. Det befintliga bostadsbeståndet bör utnyttjas bättre och flyttkedjor komma i gång. Hyresregleringen måste reformeras och skattesystemet göra det billigare att flytta.
Den viktiga poängen är behovet av en helhetspolitik. Att ”bara” bygga mer tar för lång tid. Att ”bara” öka rörligheten räcker inte heller, eftersom hyrorna då skulle pressas upp så snabbt att många skulle få svårt att klara hyran. Därför behövs båda typerna av åtgärder. För att skydda ekonomiskt svaga hushåll bör också ett tillfälligt bostadsbidrag införas.
Bokriskommittén uppmanade politikerna att tillsätta en kommission med uppdrag att ta fram en långsiktig bostadspolitik. Valutafonden IMF rådde i sin senaste granskning av svensk ekonomi regeringen att genomföra kommitténs – som de skrev – ”useful recommendations”.
Så blev det inte. Resultatet är ett förlorat år, där bostadsmarknaden har blivit mer ansträngd, bostadsbristen än mer skadlig och de nyanländas boendesituation än mer skandalös. Byggandet har visserligen ökat – men inte tillräckligt – och det mesta som byggs är dyrt att köpa eller hyra. Bostadspriserna och hushållens upplåning har stigit snabbt.
En annan, mer drastisk väg framåt vore att staten ingriper direkt i den kommunala planprocessen och bestämmer att kommunerna måste ställa upp med planlagd mark, utifrån arbetsmarknadsläget och bostadssituationen i kommunen.
I bostadskön i Stockholm står numera en halv miljon, och kötiden i innerstan är på flera håll uppåt 20 år. Kötiderna har blivit långa även i förortsområden där det tidigare var relativt lätt att hitta bostad. Unga kan inte flytta hemifrån, studenter tvingas tacka nej till studieplatser, företag kan inte växa på grund av problem att hitta bostäder åt nyrekryteringar.
Det är också påtagligt att storstäderna huvudsakligen växer med personer som har begränsade ekonomiska resurser. Såväl Boverket som Stockholms stadsmission har rapporterat om trångboddhet, otillräcklig sanitet och hygien, svarta kontrakt och rättslöshet för många nyanlända. Faktum är att ren slum nu växer fram i stor skala – i välfärdslandet Sverige, år 2015.
Den icke-fungerande bostadsmarknaden bromsar därmed integrationen. Utanförskapet riskerar att förvärras och cementeras. När regeringen säger att flyktingar i högre grad måste hitta en bostad själva är det samma sak som att skicka dem direkt till redan invandrartäta områden och den svarta bostadsmarknaden.
I detta akuta läge reagerar regeringen genom ändrade regler för tillfälliga bostäder och ett mindre subventionspaket till små hyresrätter. Det räcker inte. Det som av bostadsministern kallas för ”den största bostadspolitiska satsningen på länge” är i praktiken en dyr och verkningslös metod – som dessutom bara täcker några promille av kostnaden för att bygga det som verkligen behövs.
Vi menar – tvärtemot regeringen – att det akuta läget gör en helhetspolitik à la Bokriskommittén än mer nödvändig. De strukturella blockeringarna på bostadsmarknaden måste lösas upp. Inlåsningseffekter till följd av regleringar och skatter måste minskas, så att det befintliga beståndet kan användas mer effektivt. Dessutom måste kraftfulla åtgärder vidtas mot bristen på mark och mot ineffektiva planprocesser med möjligheter till överklaganden bortom det rimligas gräns.
Men problemen har nu blivit så svåra att inte ens Bokriskommitténs förslag räcker. Växande trångboddhet och usla levnadsvillkor i flera områden gör att de båda huvudförslagen – ökat byggande och ökad rörlighet – måste kompletteras med ett tredje ben: mer omfattande bostadsfinansiering och sociala insatser.
De nyanländas köpkraftiga efterfrågan är för låg för att klara kostnaderna för ”vanliga” nybyggda fastigheter. Samtidigt vill Riksbanken begränsa hushållens möjligheter att låna till bostadsköp. Den ekvationen går inte ihop. Vi avråder från generella produktionsstöd. I stället måste staten mer bestämt stödja efterfrågesidan. Dagens unga och resurssvaga måste stöttas ekonomiskt så att trösklarna till såväl den ägda som den hyrda bostaden blir lägre.
En sådan politik kan ta flera former. En väg är mer träffsäkra insatser genom bostadsbidrag. Inkomstgränserna som reglerar bostadsbidraget har inte rörts på 18 år. Genom bidrag till fler hushåll kan man rikta en subvention direkt till dem som ska betala för bostaden.
Samtidigt bör staten långsiktigt stötta bosparande, så att fler får möjlighet att lägga grundplåten till ett ägande tidigare i livet. Det handlar om startlån och stöd att bygga upp eget kapital. Hushållen ges stöd att bära egna bördor, får träning i att amortera, och bostadsmarknaden blir mer robust.
En annan, mer drastisk väg framåt vore att staten ingriper direkt i den kommunala planprocessen och bestämmer att kommunerna måste ställa upp med planlagd mark, utifrån arbetsmarknadsläget och bostadssituationen i kommunen. Funktionella, storskaligt producerade bostäder skulle då placeras ut utifrån sociala kriterier. Kostnader och risktagande måste i så fall vara synliga och delas mellan offentlig sektor och byggbolag.
Även om byggandet ökar krävs sannolikt särskilt stöd till utsatta familjer. Subventionerat boende för svaga grupper i avgränsade områden har varit tabu i den svenska debatten. Samtidigt har den dysfunktionella bostadspolitiken de facto skapat just sådana områden med en majoritet arbetslösa och bidragstagare. En möjlig väg framåt är att öka stödet, men ställa krav på kommuner och fastighetsbolag att fördela lägenheterna på ett sådant sätt att problemen inte samlas i utsatta områden.
Sverige står inför ett allvarligt och akut läge. En grupp ledande representanter för bransch, politik och akademi bör få i uppdrag att snabbt ta fram ett samlat krispaket av långtgående åtgärder. Det är bråttom. Fortsatt passivitet och oförmåga att ta ansvar skapar nya förlorare för varje dag som går.