Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Lärarnas sociala uppdrag avskräcker akademiker”

Visst måste skolan även fortsättningsvis finnas tillgänglig för kontakt med föräldrar och exempelvis följa upp varför elever kommer sent. Men de arbetsuppgifterna kan skötas av elevvårdsenheter av fransk modell, skriver Isak Skogstad.
Visst måste skolan även fortsättningsvis finnas tillgänglig för kontakt med föräldrar och exempelvis följa upp varför elever kommer sent. Men de arbetsuppgifterna kan skötas av elevvårdsenheter av fransk modell, skriver Isak Skogstad. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 18/9. Lärarkårens uppdrag måste rensas från så många sociala uppgifter som bara möjligt. Det som fortfarande behöver skötas som inte är direkt relaterat till under­visningen måste läggas på annan personal än lärare. Vi behöver ett lärar­yrke som värderas högt för dess autonomi, ämneskompetens och specialisering på läraryrkets kärna: själva undervisningen, skriver Isak Skogstad.

Trots att lärarbristen har varit den fråga som har uppmärksammats mest av de politiska partierna under de senaste åren har dess magnitud förvärrats kraftigt. Den negativa utvecklingen ser dessvärre ut att öka ännu fortare under de kommande tio åren, då hela 45 000 lärare förväntas gå i pension. Redan i dag överskrider andelen lärare som är mellan 60 och 65 år 10 procent av lärarkåren i en majoritet av Sveriges län. Därtill så visar Skolverkets statistik att nästan 2 300 lärare redan i dag är 65 år eller äldre. Det verkar inte heller som om att situationen kommer att räddas av nya lärare. Trots stora ansträngningar och politiska satsningar för att utbilda fler lärare visar statistik att antalet sökande till lärarutbildningen har minskat.

När fackförbund och politiker får säga vilka åtgärder som de anser måste till för att komma tillrätta med lärarbristen framhåller de ofta satsningar på lärarnas löner och fler karriärtjänster. Visst släpar lärarlönerna fortfarande efter något i jämförelse med snittlönen för högskoleutbildade, men lärarbristen i kombination med lönesatsningar har gjort att lärarlönerna har vunnit mark under de senaste åren, vilket även framkommer i en nyligen publicerad rapport från OECD. Nu är ingångslönerna höga, även om det fortfarande finns förbättringspotential avseende lärarnas löneutveckling under deras karriär.

Det finns inom lärarkåren ett utbrett missnöje med karriärtjänsterna för lärare, trots att partierna över blockgränsen tycks tro att denna satsning på huvudsakligen fler förstelärare är en viktig åtgärd för att höja yrkets status och attraktivitet. En utvärdering genomförd av Statskontoret visar exempelvis att en majoritet av lärarna tycker det är oklart vad som krävs för att få en karriärtjänst och att implementeringen av tjänsterna har varit högst bristfällig. Detta har skapat misstro och missnöje inom lärarkåren. Många lärare upplever helt enkelt att karriärtjänsterna gynnar ett fåtal individer snarare än lärarkollektivet – eller för den delen skolan som helhet.

Vi lärare ska inte behöva agera mentorer, och regleringarna om hur vi ska tillbringa vår lektionsfria tid måste helt tas bort. Avprofessionaliseringen av läraryrket måste helt enkelt upphöra.

Oavsett vad man tycker om enskilda satsningar kan man inte rimligtvis anse att resultatet har varit något annat än katastrofalt. Läget är nu såpass kritiskt att det inte kommer att räcka med vare sig en eller flera åtgärder för att komma till rätta med lärarbristen. Det behövs ett nytänk. Jag menar att vi måste börja ifrågasätta vilka uppdrag vi ålägger skolan – och således lärarkåren. I dag kan man grovt dela in skolans uppdrag i två kategorier: Kunskapsuppdraget och det sociala uppdraget. Jag menar att det förstnämnda ofta får stå tillbaka på bekostnad av det senare. Det finns skäl att anta att detta inte bara förvärrar lärarbristen, utan att det till och med är en av de huvudsakliga förklaringarna till att bristen uppstod från första början.

Om läraryrket förr ansågs vara ett välbetalt och stimulerande yrke, som dessutom kom med påtaglig autonomi, har det i dag utvecklats till ett skrivbordsyrke där lärare kontrolleras in absurdum. I dag tvingar avtalen en lärare att tillbringa ett visst antal timmar på sin arbetsplats. I praktiken betyder det att även om jag som lärare inte har några lektioner under en eftermiddag måste jag finnas på plats i skolan. Det kan låta harmlöst, men för alla som har varit lärare så vet man att det innebär att man gång på gång blir störd eller avbruten av elever som påkallar ens uppmärksamhet. 

Denna tid hade jag med fördel kunnat tillbringa hemmavid för att ostört planera lektioner eller rätta prov – eller varför inte på universitet för fortbildning? Faktum är att lärare i Sverige förlägger mer av sin tid i skolan än de flesta andra länder. En svensk högstadielärare tillbringar i snitt 200 timmar mer på sin arbetsplats än det internationella genomsnittet – varje år.

Visst är detta ett tydligt exempel på att lärarfacken har misslyckats med att bevara läraryrkets tidigare så högt värderade autonomi. Men vad alltför många tycks bortse från är att detta även är en effekt av den svenska skolans betoning på det sociala uppdraget. I dag förväntas i princip alla lärare att agera mentorer. Detta uppdrag är inte reglerat i styrdokumenten, men typiska uppdrag för en mentor är att stödja eleverna i deras sociala situation och utveckling.

I praktiken kan detta innebära att man ansvarar för att följa upp frånvaro, stå i kontakt med elevens vårdnadshavare och ta kontakt med elevens övriga lärare för att informera om sociala problem. Detta är ett oerhört betungande uppdrag som upptar alltför mycket tid och engagemang av lärare som egentligen borde fokusera på att leverera så god undervisning som möjligt.

Självfallet finns det även positiva aspekter av att lärare får hantera skolans sociala uppdrag – men de negativa konsekvenserna överväger fördelarna på långa vägar. Arbetsmiljöverket har tidigare varnat för att exempelvis mängden e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar till lärare har ökat markant de senaste åren. Ofta handlar kontakten dessutom om negativa synpunkter som föräldrarna förväntar sig få omedelbar återkoppling på. Det kan handla om upprörda föräldrar som ringer hem till lärare på kvällstid och kräver att en lärare ska ompröva sin betygssättning. Detta är extra alarmerande då skolan redan tidigare har konstaterats vara en av de mest utsatta arbetsplatserna vad gäller hög arbetsbelastning.

För att återupprätta läraryrkets attraktivitet och säkerställa att ämneskunniga akademiker inte skräms bort från möjligheten att undervisa i det svenska skolsystemet måste lärarkåren befrias från det sociala uppdraget. Vi lärare ska inte behöva agera mentorer, och regleringarna om hur vi ska tillbringa vår lektionsfria tid måste helt tas bort. Avprofessionaliseringen av läraryrket måste helt enkelt upphöra. Visst måste skolan även fortsättningsvis finnas tillgänglig för kontakt med föräldrar och exempelvis följa upp varför elever kommer sent till lektionerna, men detta är arbetsuppgifter som med fördel kan åläggas elevvårdsenheter av fransk modell. I Frankrike har skolorna nämligen personal anställd enbart med syftet att hantera de sociala uppgifterna i skolan. Det är alltså inte något som lärarna tvingas sköta utöver sin ordinarie undervisning.

Det fokus som har riktats mot skolans sociala uppdrag de senaste decennierna har i mångt och mycket lett till att vi har hamnat där vi är i dag. Åtgärderna som har saluförts av såväl politiker som fackförbund har inte givit tillfredsställande resultat. Det är således hög tid att skolans, och därmed lärarkårens, uppdrag rensas från så många sociala uppgifter som bara möjligt. Det som fortfarande behöver skötas som inte är direkt relaterat till undervisningen måste åläggas annan personal. Låt oss nu bana väg för ett läraryrke som värderas högt för dess autonomi, ämneskompetens och specialisering på läraryrkets kärna: själva undervisningen.

DN Debatt.18 september 2018

Debattartikel

Isak Skogstad, lärare och skoldebattör:
”Lärarnas sociala uppdrag ­avskräcker akademiker”

Repliker

Markus Stoor, högstadielärare och doktorand:
”Den hårda gränsen för godkänt skapar onödig utslagning”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.