DN Debatt. ”Lärlingssystem skulle ge fler unga i jobb än sänkta löner”

Rekryteringsbehovet på arbetsmarknaden är stort, inom allt ifrån vård och omsorg till industri. Problemet är att de som står utanför inte alltid är rustade för att klara jobben. Den stora utmaningen är alltså hur vi ska skapa möjligheter till lärande för dem som saknar utbildning på gymnasial nivå och som inte har de yrkeskvalifikationer som eftertraktas på arbetsmarknaden.

Fler låglönejobb löser inte på något sätt detta problem, men skapar däremot en rad nya. Till att börja med får vi en än mer socialt och etniskt tudelad arbetsmarknad. Det skapar inte bara ökade skillnader i levnadsvillkor utan också ökade konflikter mellan parterna på arbetsmarknaden. Den sociala rörligheten hämmas och socioekonomiskt betingade skillnader i hälsa skärps. På ett övergripande samhälleligt plan innebär det att förutsättningar för samverkan försvåras och socialt kapital går förlorat.

Det är naturligtvis sant att den svenska välfärdsmodellen utsätts för en hård press. Ett växande utanförskap och en ökad segregation i boende- och levnadsvillkor illustrerar att modellen långt ifrån fungerar perfekt. Men utmaningarna bör mötas med sociala investeringar snarare än åtgärder som spär på de sociala klyftorna. En politik för låga löner löper stor risk att göra ont värre.

Erfarenheterna från andra länder manar också till eftertanke. Till att börja med är det inte självklart att den negativa bild som ges av lågutbildades möjligheter på svensk arbetsmarknad håller vid en internationell jämförelse. Enligt OECD:s Employment Outlook 2017 var sysselsättningsgraden för personer med olika utbildningsnivåer generellt hög i Sverige 2015, även för personer utan gymnasieutbildning. Andelen sysselsatta i åldern 25–64 år som saknade fullständig gymnasieutbildning uppgick till strax under 66 procent, vilket var 10 procentenheter högre än inom OECD totalt.

Vill man verkligen fånga upp gruppen unga och unga vuxna med svag utbildningsbakgrund, och särskilt fokusera på yrkesutbildning, borde också aktivitetsansvaret omfatta personer upp till 25 års ålder.

När det gäller villkoren för ungdomar och unga vuxna är bilden inte lika ljus i Sverige. Andelen sysselsatta i åldern 20–24 år var under 2016 visserligen högre i Sverige jämfört med övriga länder inom euroområdet: 62 procent i Sverige jämfört med 48 procent inom EU-19 (enligt Eurostat). Men andelen sysselsatta bland de lågutbildade i samma åldersgrupp var lägre i Sverige: 41 procent jämfört med 43 procent. Arbetslösheten var också något högre i Sverige bland lågutbildade unga vuxna.

Jämför man uppgifter om etableringsvillkor för unga vuxna i olika länder inom EU framgår det att länder med utbyggt lärlingsutbildningssystem har högre andelar i sysselsättning och lägre arbetslöshet för unga med svag utbildningsbakgrund. Det som utmärker dessa länder är att betydande andelar av de unga i åldern 20–24 år med svag utbildning hänvisas till yrkesutbildning snarare än arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller försörjningsstöd. Detta är till exempel förhållandet i Danmark, Nederländerna och Tyskland. En översikt talar alltså för att det är ett utbyggt lärlingssystem snarare än låga ingångslöner som skapar sysselsättningsmöjligheter för unga vuxna.

I stället för att presentera förslag om sänkta ingångslöner och fler låglönejobb, förslag som varken framstår som relevanta eller genomförbara, finns det anledning att titta närmare på erfarenheterna av yrkesutbildning i länder där lärlingsutbildningen tycks generera goda resultat i termer av sysselsättning och låg arbetslöshet, och då även för unga med svårigheter att klara en utbildning på gymnasial nivå. Det är viktigt att peka på att dessa länder erbjuder parallella utbildningsvägar på olika nivåer. Vid sidan av den ordinarie yrkesutbildningen erbjuds lärlingsutbildning på lägre nivå för både unga och medelålders, utbildning som kvalitetssäkras och erkänns av parterna i arbetslivet. Det handlar om att utveckla former för samverkan där arbetslivets parter ges ett betydande ansvar och därmed också ett intresse av att upprätthålla kvaliteten på utbildningen för alla ungdomar och unga vuxna.

Hur skapas förutsättningar för en sådan utveckling i Sverige? Det är ingen enkel sak. Även om vi i dag har ett lärlingsutbildningsspår i gymnasieskolan är utbildningstraditionerna i arbetslivet svaga och avståndet mellan skola och arbetsliv stort. Ett första steg skulle kunna vara att utveckla det kommunala aktivitetsansvaret, det vill säga det kommunala ansvaret för unga upp till 20 års ålder som inte fullföljer en gymnasieutbildning. Inom ramen för aktivitetsansvaret finns det i dag möjligheter att erbjuda flera olika individanpassade insatser. Men aktivitetsansvaret är för svagt reglerat och avståndet till arbetslivet är för stort.

Vill man verkligen fånga upp gruppen unga och unga vuxna med svag utbildningsbakgrund, och särskilt fokusera på yrkesutbildning, borde också aktivitetsansvaret omfatta personer upp till 25 års ålder. En möjlighet vore att initiera samtal via de regionala kompetensplattformarna där olika aktörer kan mötas, offentliga myndigheter och företrädare för arbetslivet. Ytterligare några steg framåt vore att ställa krav på individuella utbildningsplaner med väldefinierade och uppföljningsbara mål för varje deltagare.

Som sagt, det finns flera möjligheter. Arbetslivets utbildningsberedskap bör stärkas och kommunernas aktivitetsansvar för unga utan gymnasieutbildning skärpas. Fler låglönejobb framstår däremot inte som en lösning, snarare som en återvändsgränd.