Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Låt ett oberoende institut kvalitetssäkra rättspsykologin”

I Kevin-fallet vallar polisen barnen på en för barnen känd plats, men utredarna har vid tillfällena för vallningarna inga bevis för att barnen bevittnat eller själva begått mordet, skriver artikelförfattarna.
I Kevin-fallet vallar polisen barnen på en för barnen känd plats, men utredarna har vid tillfällena för vallningarna inga bevis för att barnen bevittnat eller själva begått mordet, skriver artikelförfattarna. Foto: Stefan Hyttfors TT

Förhören i Kevinfallet strider mot de vetenskapligt grundade rekommendationer som finns om barnförhör. I flera andra länder finns goda exempel på hur man kan använda och kvalitetssäkra evidensbaserad rättspsykologisk kunskap. Det är hög tid för Sverige att ta efter dem, skriver åtta aktiva forskare inom det rättspsykologiska området.

Psykologins roll i rättsväsendet har diskuterats de senaste veckorna med anledning av DN:s och SVT:s granskningar i Kevin-fallet. En liknande diskussion fördes i samband med Thomas Quick-fallet. I båda fallen anlitade mordutredarna en rättspsykologisk forskare för att få råd som kunde föra utredningen framåt. Dessa råd har kritiserats starkt från flera håll, inte minst av andra forskare inom området. Med facit i hand ställer sig säkert många frågan: Om en företrädare för vetenskapen bidrar till att utredningar går snett, och om olika forskare tycker olika i centrala frågor, varför ska då rättsväsendet alls lyssna på vetenskapen? Detta är en välmotiverad fråga som vi hoppas kunna besvara här.

Vi som skriver denna text är aktiva forskare inom det rättspsykologiska området. Liksom de flesta andra forskare ställer vi höga krav på vad som sker under vetenskaplig flagg, både vad gäller hur forskning bedrivs och hur forskningsbaserad kunskap tillämpas. Enligt vår mening saknar flera av de råd som rättsväsendet fått från psykologiforskaren i de uppmärksammade fallen vetenskapligt stöd, medan andra bygger på en felaktig tillämpning av vetenskapliga rön.

I Finland och Norge har testandet av alternativa hypoteser i utredningar av misstänkta brott mot barn en central roll. Enligt dessa riktlinjer bör utredaren formulera alternativa hypoteser till misstanken och planera barnförhöret utifrån dessa.

Innan vi granskar några av dessa råd vill vi klargöra vad som krävs för att rättspsykologiska bidrag ska anses vara vetenskapligt grundade:

  • För det första bör rättspsykologiska bidrag bör vila på gedigen forskning. Inom forskarvärlden säkerställs kvalitet genom att forskningsrön kritiskt granskas av experter inom området innan de kan publiceras. Mycket tyder på att de rättspsykologiska råden i Kevin- och Quickfallen endast delvis var baserade på sådan litteratur.
  • För det andra bör den psykologiska kunskap som förmedlas i rättsliga sammanhang vara sådan som det råder konsensus kring inom forskarsamhället. I fallen förmedlades däremot kontroversiella uppfattningar som få forskare skulle ställa sig bakom.
  • För det tredje bör rättspsykologer endast uttala sig om det man rimligtvis kan säga något om utifrån psykologisk forskning, det vill säga tendenser, mönster och sannolikheter i mänskligt beteende. Att som i Kevin- och Quickfallen uttala sig i skuldfrågan, och påstå sig kunna se en sanning som döljer sig under ytan, är att gå långt utanför det man som forskare har kunskap om och befogenhet till. Vi vill här belysa några aspekter av Kevin-fallet där rättspsykologin hade kunnat föra utredningarna framåt.

Förhören i Kevin-fallet strider mot de vetenskapligt grundade rekommendationer som finns om barnförhör. De är långa, många och ytterst pressande. I förhören ges barnen sådan information som de själva borde ha lämnat, och förhören förutsätter förståelse för hypotetiska resonemang. Här borde rättspsykologen ha varnat för riskerna med sådana förhör, nämligen att de kan minska tillförlitligheten i uppgifterna och framkalla falska minnesbilder och falska erkännanden. I stället uppmuntrades ytterligare förhör av allt mer suggestiv karaktär.

De vallningar som genomfördes med stöd av den rättspsykologiska forskaren är kontroversiella. I många brottsutredningar är det relevant att hjälpa vittnen, målsägande, och ibland misstänkta gärningspersoner att minnas. Att låta dessa återvända till en brottsplats kan vara ett sätt att få dem att minnas och lämna mer information, vilket har stöd i forskningen. Dock kan detta ske först när man med säkerhet vet att personerna har befunnit sig på platsen vid brottstillfället, och att det finns faktiska minnen vars framplockning kan underlättas. I Kevin-fallet vallar polisen barnen på en för barnen känd plats, men utredarna har vid tillfällena för vallningarna inga bevis för att barnen bevittnat eller själva begått mordet. Då blir risken stor att man tolkar utfallet – oavsett vilket – som stöd för det inslagna spåret. Ett av rättspsykologins bidrag bör vara att förklara hur och när minnesunderlättande tekniker bör användas.

Vid vallningen och i förhör med barnen använde polisen en docka som skulle föreställa Kevin. Dockor har, särskilt under tidigare decennier, använts i utredningar av misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Tanken var att ”hjälpa” barnen att visa vad de varit med om, när de inte har kunnat berätta om upplevelserna. Rättspsykologer avråder dock från användandet av dockor under barnförhör eftersom studier visar att barn som blir förhörda med dockor hänger sig mer åt lekar och rapporterar mer detaljer ur egen fantasi, än barn som förhörs utan dockor. I en klinisk kontext kan barnets berättelse och beteende tolkas subjektivt, men i en rättslig kontext krävs att barnet ger en så exakt och objektiv beskrivning som möjligt av ett händelseförlopp. Detta gör dockorna illa lämpade i rättsliga sammanhang.

För att bedriva brottsutredningar på ett rättssäkert sätt krävs en förmåga att formulera och testa flera alternativa hypoteser om det inträffade. En kritik som riktats mot både Kevin- och Quickutredningarna är att man i stället har låst sig vid en hypotes och bortsett från alternativa förklaringar. En rättspsykologisk expert kan vara till stor nytta genom att identifiera och förebygga sådana tendenser. I Kevin-fallet tycks dock expertens bidrag snarare ha varit att stärka polisens övertygelse om det inslagna spåret.

Forskning visar dessutom att erfarenhet i sig inte är tillräckligt för att motverka enkelspårighet, utan att systematisk träning och konkreta verktyg är nödvändiga för att förbättra utredares förmåga till hypotesprövning. I Finland och Norge har testandet av alternativa hypoteser i utredningar av misstänkta brott mot barn en central roll. Enligt dessa riktlinjer bör utredaren formulera alternativa hypoteser till misstanken och planera barnförhöret utifrån dessa. I Finland är det stipulerat att de poliser som utför förhör med barn och unga bör ha specialiseringsutbildning i rättspsykologisk förhörsmetodik. Dessutom kan polis eller åklagare anlita psykologer med expertkunskap för att utföra de förhör som kräver allra mest expertis; förhör med barn i förskoleåldern och barn med utvecklingsmässiga utmaningar.

Rättspsykologisk kunskap kan alltså vara av stor vikt i enskilda brottsutredningar. Dessutom har sådan kunskap haft ett stort och positivt inflytande på de reformer av polisutbildning och polispraktik som har genomförts i bland annat Storbritannien, Finland och Norge. Där grundas numera intervju- och förhörstekniker på evidensbaserad rättspsykologisk kunskap och är dessutom underställda interna kvalitetssäkrande processer. Ytterligare exempel på hur rättspsykologisk kunskap kan användas är det i Norge inrättade oberoende institutet för kvalitetssäkring av sakkunniga och deras utlåtanden (Den rettsmedisinske kommisjon). Ett liknande system finns i Nederländerna (The Netherlands Register of Court Experts).

När är det dags för Sverige att ta efter sådana goda exempel? Vi menar att det är hög tid. Nu!

DN Debatt. 4 juni 2017

Debattartikel

Åtta aktiva forskare inom det rättspsykologiska området:
”Låt ett oberoende institut kvalitetssäkra rättspsykologin”

Repliker

Sven Å. Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, leg. psykolog:
”Vad har varit en felaktig tillämpning?”

Slutreplik från åtta forskare:
”Offentlig utredning bör genomlysa Kevin-fallet”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.