Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/lat-fns-klimatkonferens-infora-global-koldioxidskatt/

DN Debatt

DN Debatt. ”Låt FN:s klimatkonferens ­införa global koldioxidskatt”

I stället för allmänna löften om kvantitativa nedskärningar bör FN-konferenserna om klimatet samla länderna kring en koldioxidskatt, skriver Mats Persson. Bilden från ett kolkraftverk i polska staden Belchatow. Foto: Greepeace/TT

DN DEBATT 23/6. Det behöver inte vara smärtsamt och svårt att hejda klimatkatastrofen. Det kan tvärtom vara ganska enkelt. Men då måste en koldioxidskatt ­sättas främst på dagordningen för FN:s klimatkonferenser. Skatten ska inte ge FN beskattningsrätt, utan varje enskilt land ska ges kontroll över skatteinkomsterna, skriver nationalekonomen Mats Persson.

”Gör någonting!” ­säger Greta Thunberg. Hennes uppmaning reser tre frågor som måste besvaras: 

• Vad ska vi göra? 

• Vem ska göra det? 

• Och hur ska åtgärderna utformas, så att de blir politiskt acceptabla – även för populister och klimatförnekare?

Vad gäller den första frågan måste vi minska utsläppen av växthusgaser, och då främst koldioxid (koldioxid). Alla ekonomer är eniga om att detta kan åstadkommas genom en global skatt på koldioxidutsläpp på mellan 100 och 200 dollar per ton. Då får konsumenterna incitament att efterfråga klimatsmarta varor och tjänster, och företagen får incitament att tillgodose denna efterfrågan. Visst är det bra om bilbranschen och flygindustrin frivilligt försöker utveckla bränslesnåla motorer – men det finns ingenting som skyndar på den tekniska utvecklingen så som skarpa ekonomiska incitament.

Den andra frågan är mer komplicerad. Redan i dag har flera länder infört en koldioxidskatt, bland annat Sverige. Men nu måste vi samlas kring en global skatt som ska läggas ovanpå existerande skatter. Vem ska åstadkomma detta?

Här i Europa tänker vi nog i första hand på EU. Men EU fungerar tyvärr inte i detta fall, av två skäl. För det första är EU alltdeles för litet; det står för bara 10 procent av världens koldioxidutsläpp. För det andra vill nog inte många människor ge EU en egen beskattningsrätt.

I stället för allmänna löften om kvantitativa nedskärningar bör konferenserna samla länderna kring en ­koldioxidskatt.

Lösningen finns i stället i form av FN:s årliga klimatkonferenser. Dessa, som har organiserats i en rad städer (till exempel Köpenhamn, Paris, och senast Katowice i Polen) omfattar praktiskt alla världens länder och har varje år blivit en besvikelse. Man har utfärdat vackra deklarationer, och till intet förpliktigande löften – och sedan har inget hänt. Det senaste mötet är ett tydligt exempel; i Katowice var tanken att man skulle ge konkret form åt löftena från Paris-mötet 2015. Men därav blev intet, och delegaterna åkte besvikna hem igen (utom delegaterna från de kol- och ­oljeproducerande länderna, som nog var nöjda med icke-resultatet).

Orsaken till FN-konferensernas impotens är enkel: deras dagordningar är illa utformade. De går ut på att man ska komma överens om kvantitativa nedskärningar av koldioxidutsläppen, av formen ”Land A ska minska sina utsläpp med x procent (eller y ton) de närmaste åren, och land B ska minska sina utsläpp med z procent”. Men inget land gillar kvantitativa nedskärningar. Varje land brukar därför ställa upp flera argument mot varför just ”vårt land” ska skära ner så mycket: ”Vi är så fattiga” eller ”Vi har redan tidigare skurit ner så mycket” eller ”Vår regering kommer att förlora makten till en populistisk opposition”.

En sådan skatt innebär inte att FN får en egen beskattningsrätt; skatten ska administreras av varje enskilt land, och de enskilda regeringarna får därmed själva kontroll över skatteinkomsterna.

Därför har klimatkonferenserna inte skapat några resultat. Vi måste nu göra om deras dagordningar. I stället för allmänna löften om kvantitativa nedskärningar bör konferenserna samla länderna kring en koldioxidskatt. En sådan skatt innebär inte att FN får en egen beskattningsrätt; skatten ska administreras av varje enskilt land, och de enskilda regeringarna får därmed själva kontroll över skatteinkomsterna.

I själva verket är detta en av finesserna med en koldioxidskatt som kan göra den politiskt genomförbar. FN-konferenserna kommer därigenom att förvandlas från en impotent diskussionsklubb till ett forum för skarpa beslut – och dessutom beslut som ligger i varje enskilt lands intresse. Förmodligen kommer de oljeproducerande länderna att rösta mot en koldioxidskatt – men det gör ingenting eftersom oljeproducenterna ändå är ganska få, och alla oljekonsumerande länder faktiskt har incitament att införa skatten.

Vi kommer här in på den tredje frågan av dem som nämndes inledningsvis: Hur ska den nödvändiga åtgärden utformas för att bli politiskt acceptabel för regeringar som måste ta hänsyn till (eller själva består av) populister och klimatförnekare?

Antag att ett enskilt land inför en skatt på 100 dollar per ton koldioxid. Det motsvarar ungefär 2,50 kronor per liter bensin. Då skulle bensinpriset gå upp med 2,50 kronor och locka ut protesterande ”gula västar” på gatorna.

Men om i stället alla länder inför en koldioxidskatt blir det annorlunda. Då kommer världsmarknadspriset på olja att falla. Exakt hur mycket det faller beror på den långsiktiga priskänsligheten hos utbud och efterfrågan. Antag för enkelhets skull att världsmarknadspriset faller med halva skattebeloppet, det vill säga med 1,25 kronor. Prishöjningen för konsumenterna blir därför bara hälften av skatten: 1,25 kronor. Samtidigt får staten in 2,50 kronor per liter. Hur går det ihop?

Svaret är att konsumenterna står för hälften av ökningen i statens skatte­inkomster, medan oljeproducenterna tvingas stå för den andra häften i form av ett lägre världsmarknadspris. Om vi antar att en genomsnittlig person köper 1.000 liter bensin per år får staten in 2500 kronor per person i genomsnitt. Men eftersom priset för konsumenterna bara ökar med 1,25 kronor blir den årliga merkostnaden för konsumenterna ”bara” 1 250 kronor, vid oförändrad konsumtion. (Motsvarande kalkyler kan enkelt göras med hänsyn till att prishöjningen efter en tid får efterfrågad kvantitet att minska, och för andra fossila bränslen, till exempel kol).

Vad ska nu staten göra med dessa nya inkomster? Det är här man kan se att en global koldioxidskatt är politiskt genomförbar.

Ett svar är att staten helt enkelt betalar tillbaka pengarna i form av en klumpsumma på 2.500 kronor per capita. Kostnaden av skatten är alltså 1.250 kronor i genomsnitt, men inkomsten blir 2.500. Det låter nästan för bra för att vara sant. Och blir inte effekten helt omintetgjord då, om konsumenterna får tillbaka pengarna med råge?

Nej, inte alls. Skatten höjer relativpriset på bensin för konsumenterna, vilket lockar till bränslebesparingar och ökad efterfrågan på mer bränslesnåla fordon. Och det gäller även om konsumenterna får ett stort inkomsttillskott i form av en klumpsumma på 2 500 kronor. Om staten alltså använder de ökade skatteinkomsterna till att kompensera konsumenterna får vi fortfarande en klimatvinst.

Sedan behöver naturligtvis inte staten välja att betala tillbaka pengarna. Något land kanske hellre använder dem till att lindra budgetunderskottet, eller satsar dem på utbildning och välfärd. Ett tredje land kanske använder pengarna till en militär upprustning, ett fjärde till att bygga en mur mot Mexiko. Exemplen visar hur en skatt kan te sig ännu mer lockande än om den bara betalades tillbaka (med råge) till konsumenterna som en klumpsumma. Och det gäller oavsett om länderna i fråga är demokratier eller diktaturer, och oavsett om de styrs av klimatmedvetna politiker eller av klimatförnekare. De ekonomiska incitamenten är helt enkelt så starka att praktiskt taget alla regeringar skulle kunna lockas med.

Det behöver inte vara smärtsamt och svårt att hejda klimatkatastrofen. Det kan tvärtom vara ganska enkelt. Men då måste en koldioxidskatt sättas främst på dagordningen för FN:s klimatkonferenser.