Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Låt partimedlemmarna rösta om ny partiledare”

När brittiska Labour röstade blev valresultatet inte alls att någon av partietablissemangets kandidater vann. I stället röstades en outsider fram i form av den vänsterradikale Jeremy Corbyn, skriver Magnus Hagevi och Karl Loxbo.
När brittiska Labour röstade blev valresultatet inte alls att någon av partietablissemangets kandidater vann. I stället röstades en outsider fram i form av den vänsterradikale Jeremy Corbyn, skriver Magnus Hagevi och Karl Loxbo. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP

Stoppa flykten. De politiska partierna har förlorat medlemmar sedan 80-talet och de kvarvarande går i allt större utsträckning i otakt med partiernas väljare. Botemedlet är att göra medlemskap mer attraktivt för stora grupper genom ökad interndemokrati. Låt medlemmarna välja ordförande i direkta val, skriver två docenter i statsvetenskap.

Det är vanligt att beklaga sig över den dåliga interndemokratin i partierna. Även ledande partiforskare dömer ut partidemokratin och kallar dagens partier för kartellpartier. I kartellpartierna antas medlemmarnas inflytande vara bortrationaliserat till förmån för okontrollerat toppstyre av partiledningen. Detta gör att partierna tappar medlemmar. I stället för partimedlemmar förlitar sig partierna på ett allt större statligt partistöd. Denna ekonomiska säkerhet gör att partimedlemmarna kan ersättas med anställd personal, opinionsmätningar och pr-konsulter.

Enligt den förhållandevis cyniska teorin om kartellpartier innebär partiledningens ökade självständighet att de har möjlighet att fatta beslut över huvudet på partiernas medlemmar. Partiledningen antas minska risken att förlora sina maktpositioner då de inte behöver gå de ideologiskt motiverade partiaktivisterna till mötes. Partierna kan då lättare förändra sin politik och kan enklare samarbeta med andra partier. Teorin om kartellpartier är inte något undantag. I stället är det vanligt att partiforskare beskriver all förändring i partierna som att deras interndemokrati blir allt sämre jämfört med hur det en gång i tiden var.

På uppdrag av Demokratiutredningen presenterar vi i dag vår rapport, ”Partierna och demokratin efter medlemsnedgången”, om interndemokratin i de svenska partierna.

Vår rapport finner enstaka förhållanden som kan ge stöd åt några av de antaganden som görs i teorin om kartellpartier. Några exempel på detta är partiernas ökade beroende av partistöd och att antalet partimedlemmar minskar. Vi kan dock konstatera att teorin om kartellpartier gör flera antaganden på lösa grunder och utan att egentligen ha undersökt förhållandena inom partierna. Vår slutsats är att partiernas interndemokrati förvisso har ett stort utrymme för förbättring, men tvärtemot sitt rykte har partiernas interndemokrati förbättrats under de senaste decennierna.

 

Män, högutbildade och medelklass har över tid blivit allt mer överrepresenterade bland partimedlemmarna i jämförelse med partiernas väljare.

 

När vi undersöker partimedlemmarnas uppfattning om möjligheterna till medlemsinflytande under 1990-talet och i mitten av 2010-talet finner vi att det ökat. Dessutom har flera partier – noterbart de partier som har starkast folkrörelsekaraktär – genomfört reformer för att öka demokratin i partierna. Dessa partiers stadgar gör det nu möjligt att genomföra medlemsomröstningar och samrådsprocedurer vid sidan om de traditionella partikongresserna och årsmötena.

I en jämförelse av hur Socialdemokraterna tog ställning för Allmän tilläggspension (ATP) på 1950-talet och pensionsreformen på 1990-talet noterar vi avgörande och omfattande interndemokratiska framsteg. Vid ATP-beslutet tillät den socialdemokratiska partiledningen inte något formellt medlemsinflytande. När 1990-talets pensionsreform beslutades hade frågan tagits upp på tre partikongresser, i tre rådslag och ett medlemssamråd. Kritiken mot partiledningen innebar att Socialdemokraterna fick genomföra en omförhandling med de borgerliga partierna innan reformen kunde genomföras.

Vi ser dock att det kan finnas problem med den positiva interndemokratiska utvecklingen i partierna. Enligt vår undersökning ökar avståndet mellan partiernas medlemmar och partiernas väljare. I samband med att partierna förlorat medlemmar från mitten av 1980-talet och framåt går de kvarvarande medlemmarna i allt större utsträckning i otakt med partiernas väljare. I centrala vänster-högerfrågor som rör statens roll i samhällsekonomin är tendensen att avståndet mellan ett partis medlemmar och dess väljare ökar. Likaså har partimedlemmarnas sociala profil blivit mindre lik partiernas väljare: män, högutbildade och medelklass har över tid blivit allt mer överrepresenterade bland partimedlemmarna i jämförelse med partiernas väljare.

Med det ökade avståndet mellan partimedlemmarna och partiernas väljare riskerar en förstärkt interndemokrati leda till att partiernas ställningstagande i större utsträckning läggs i händerna på politiska aktivister som allt mer avviker från partiernas väljare. Därmed kan avståndet mellan partierna och medborgarna bli större. I en representativ demokrati bör detta ses som en risk.

Vi menar ändå att det enda sättet att möta denna fara är att göra partimedlemskap än mer attraktivt för stora medborgargrupper. Detta bör främst ske med en allt mer välfungerande interndemokrati. Vi förordar därför att fler partier genomför reformer för att bland annat möjliggöra medlemsomröstningar. Dessutom anser vi att partimedlemmarna ska utse nya partiledare i direkta val. Utan en sådan demokratisk reformagenda är risken att partimedlemmarna blir en ännu mer avvikande spillra vid sidan av den stora mängden medborgare.

De av våra partiforskande kollegor som är anhängare av teorin om kartellpartier är dock kritiska till de interndemokratiska reformer som vi föreslår. Dessa forskare har hävdat att medlemsomröstningar där alla medlemmar kan delta bara innebär en försämrad interdemokrati. Våra reformförslag anses försvaga partiaktivisternas inflytande på kongresser och årsmöten. Anhängarna av teorin om kartellpartier menar att endast partiaktivister kan mobilisera tillräckligt stöd för att alternativa förslag ska kunna genomdrivas utanför partiledningens kontroll. Enligt denna uppfattning är det när partimedlemmar samlas och träffas ansikte mot ansikte som partiledningen riskerar nederlag. Vid medlemsomröstningar antar dessa kritiker istället att partiledningens förslag är de enda som mer passiva medlemmar känner till och röstar på. Ett ökat inslag av omröstningar där alla medlemmar kan delta skulle i så fall endast vara en skendemokrati.

Vi menar att denna bild är djupt felaktig. Att genomföra val och omröstningar bland partimedlemmar utvecklar partidemokratin. Det brittiska Labourpartiet har i dagarna utsett nästa partiledare genom en sådan valprocess som många partiforskare varnat för. Valdeltagandet bland halvmiljonen röstberättigade var 75 procent. Valresultatet blev inte alls att någon av partietablissemangets kandidater vann. I stället röstades en outsider fram i form av den vänsterradikale Jeremy Corbyn. Detta menar vi visar att oavsett om ett partis medlemmar i direkta val röstar fram en partiledare som står till höger, vänster eller i mittfåran i ett parti är det ett exempel på en fungerande partidemokrati. Om svenska partier införde direkta val till partiledarposten bland sina medlemmar vore det ett stort steg mot ökad interndemokrati.

Bild i text av Chris Maluszynski.

Läs mer.DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.