DN Debatt. ”Låt pensionspolitiskt råd vaka över pensionerna”

Det pågår en långsam urholkning av svenska folkets pensionssystem. Att bara tala om höjd pensionsålder kommer inte att räcka. Pensionssamtalet måste breddas där även finansdepartementets roll granskas. Därför kräver vi att det tillsätts ett försäkringspolitiskt råd.

Stora grupper i samhället står utanför de kollektiva pensionssystemen och gruppen växer hela tiden. Detta tar staten inte tillräckligt ansvar för. Vi måste få se ett slut på finansministerns ovana att se beskattning av olika pensionslösningar, tjänstepension såväl som privata försäkringar, som en del av budgeten. Med det låga ränteläget förvärras spararnas situation ytterligare.

Proskandia är en av få konsumentorganisationer som följer frågan. Vi är en oberoende intresseförening för försäkringstagarna i Skandia med 10 000 medlemmar, men frågan om framtiden för pensionsförsäkringar är betydligt större än de 1,4 miljoner svenskar som i dag har tjänste- och privat pension i Skandia.

Framförallt berörs alla. Till 2060 förväntas medellivslängden öka med sex år för män och fem år för kvinnor. Av dem som föds i dag förväntas hälften få uppleva sin hundraårsdag. Enligt alla tillgängliga prognoser kommer därför pensionerna som andel av slutlönen att sjunka dramatiskt. Okunskapen hos allmänheten om det här är stor. Vi menar att det behövs ett fristående organ som kontinuerligt granskar att pensionerna inte urholkas. Vi ser framför oss ett pensionspolitiskt råd med liknande auktoritet som det finanspolitiska rådet.

Det svenska pensionssystemet brukar beskrivas med hjälp av tre delar, som åskådliggörs både i det orange kuvertet och på sajten minpension.se:

1. Den offentliga pensionen utgör bottenplattan och finansieras via skatter.

2. Tjänstepensionerna som finansieras via arbetsgivarna utgör mellanskiktet och är en löneförmån obligatorisk för alla i företag som har avtal om tjänstepension.

3. Privata och enskilt tecknade pensionsförsäkringar genom försäkringsbolag.

Allt fler uppmärksammar att systemet inte längre fungerar som tänkt.

Vi kan börja med bottenplattan. När offentligt finansierade pensioner infördes på 1990-talet var målsättningen att den allmänna pensionen skulle motsvara 62 procent av slutlönen för en genomsnittlig löntagare. För personer födda 1938 var utfallet 61 procent, det vill säga väldigt nära målsättningen medan det för pensionärer födda 1945 sjunkit till 48 procent. Personer födda på 1980-talet kommer inte få mer än 43 procent av slutlönen.

Också de pensionärer som helt eller delvis är beroende av garantipension förväntas drabbas av kraftiga försämringar. Det utgör 40 procent av alla pensionärer, varav många kvinnor. I dag får den gruppen ut 30 procent av slutlönen. Utbetalningarna sjunker hela tiden eftersom garantipensionerna räknas upp med konsumentprisindex som länge ökat i lägre takt än löneindex. Det blottar en djup orättvisa. Om de nuvarande reglerna inte förändras kommer 35 procent av de manliga pensionärerna och 50 procent av de kvinnliga att ha låg ekonomisk standard år 2060, enligt 2015 års Långtidsutredning.

För dem som arbetar motverkar mellanskiktet, det vill säga tjänstepensionerna, en del av den negativa utvecklingen men slutresultatet blir ändå långt mindre kvar än vad de flesta väntat sig. Värre är att 450 000 anställda på den svenska arbetsmarknaden saknar tjänstepension. Dessutom saknar 63 000 företagare det, trots att de ofta kan teckna privata tjänstepensioner med en ganska generös avdragsrätt, men verkligheten är sådan att de exempelvis av kostnadsskäl ändå avstår och bara skjuter problemet på framtiden. Därför behövs nytänkande från statsmakten med piska och morot på samma gång.

Svenska folket behöver möjlighet till både flexibel pensionsålder och kompetensutveckling för att kunna arbeta längre. Det behövs kreativa lösningar, gärna kompletterat med statligt stöd och olika belåningsmöjligheter.

Kvar finns nivå tre, privata pensionslösningar. Här har finansdepartementets klåfingrighet förstört marknaden. Avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar har slopats utan att ersättas av något annat för att uppmuntra privat långsiktigt pensionssparande. Bland dagens pensionärer står pensionsutbetalningarna från privata pensionsförsäkringar i snitt för nästan 7 procent av slutlönen. Det är ett viktigt tillskott, men det minskar som en effekt av den slopade avdragsrätten och i takt med att svenskarna lever allt längre.

Istället för avdragsrätt för pensionssparande uppmuntras svenskar numer att spara genom skattegynnad ISK-lösning. Det infördes av alliansregeringen med stöd från socialdemokraterna. ISK är bra men det har inte något med pensionssparande att göra. ISK saknar det försäkringsmoment som erbjuds i de privata pensionsförsäkringar som tecknas i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Mot en rättvis premie kan sparare tillsammans med andra försäkringstagare dela på pensionskostnaden för att leva länge. Att få motsvarande trygghet i ett ISK-sparande i exempelvis fonder kräver en aktivitet och ett sparande som både få mäktar med och vida överstiger de premieinbetalningar som en privat pensionsförsäkring kräver.

Om pensionen ska kunna nå ungefär 75-80 procent av lönen behöver avsättningarna till pensionssystemets samtliga tre delar därför höjas samtidigt som vi måste arbeta längre. Det betyder att även det privata sparandet måste uppmuntras.

I årets första maj-tal gjorde LO:s ordförande Karl Petter Torwaldsson höjda pensionsnivåer till huvudfråga. Riksdagens pensionsgrupp träffas regelbundet för att diskutera olika lösningar. Men det krävs mer än utspel. Proskandia menar att finansdepartementet måste tvingas till nytänkande på flera områden. Framtidens arbetsmarknad ställer helt nya krav på anställdas kompetenser. Svenska folket behöver möjlighet till både flexibel pensionsålder och kompetensutveckling för att kunna arbeta längre. Det behövs kreativa lösningar, gärna kompletterat med statligt stöd och olika belåningsmöjligheter.

Därför tror Proskandia att ett försäkringspolitiskt råd kan skynda på utvecklingen mot ett mer hållbart pensionssystem där även privata försäkringslösningar ses som en del av helheten. Framförallt brådskar en granskning av den roll som finansdepartementet har för utvecklingen av svenskarnas pensionssparande.