Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/lat-sjukvarden-ta-ansvar-for-beroendesjukdomar/

DN Debatt

DN Debatt. ”Låt sjukvården ta ansvar för beroendesjukdomar”

Missbruksutredningen konstaterade redan 2011 att inga andra jämförbara länder organiserar sin beroendevård som Sverige och drog slutsatsen att ansvaret för behandling bör överföras till sjukvården. Förslaget har tyvärr inte omsatts i verklighet, skriver artikelförfattarna. Foto: Stian Lysberg Solum, Stian Lysberg Solum/TT

DN DEBATT 14/5. Patienter som lider av beroende och samtidigt har andra psykiatriska problem bollas runt mellan olika instanser. Vi menar att ansvaret för behandling av beroendetillstånd bör läggas inom sjukvården. Och att socialtjänsten bör fokusera på insatser som skapar goda betingelser för behandlingen, skriver företrädare för Svensk förening för beroendemedicin.

Rätta artikel

Flera olika medier har på senare tid uppmärksammat skriande brister i omhändertagandet av patienter som lider av beroende och samtidigt har andra psykiatriska problem. ”Uppdrag gransknings” reportage i SVT om Sannes lidande och nätmediet KIT:s skildring av Isaks död i en överdos är två talande exempel på hur det tyvärr kan se ut i Sverige i dag.

Som beroendeläkare ser vi alldeles för ofta att svårt sjuka patienter bollas runt mellan olika vårdgivare och samhällsinstanser utan att någon tar ett övergripande behandlingsansvar. Även för oss som arbetar i vården kan det vara otydligt vem som egentligen har ansvaret för vad – hur svårt är det då inte för desperata patienter och närstående?

Alkohol- och narkotikaproblem kan ha många orsaker och det vore naivt att tro på någon enkel universallösning på dessa patienters situation. Men en förutsättning för att utveckla god vård där människor inte ”faller mellan stolarna” är att det finns tydliga ramar för vem som ska göra vad. Så är det tyvärr inte i dag, då ansvaret för beroende­vården är splittrat mellan sjukvården och socialtjänsten.

Vi kan inte ha kvar en ordning där sjukvården nekar människor psykiatrisk hjälp om de använder droger och kategoriskt hänvisar dem till en ofta handfallen socialtjänst som saknar denna kompetens.

Den gedigna Missbruksutredningen (SOU 2011:35) konstaterade redan 2011 att denna grundläggande oklarhet leder till stora praktiska problem. Inga andra jämförbara länder organiserar i dag sin beroendevård på det här sättet. Utredningen drog därför slutsatsen att systemet bör reformeras så att ansvaret för behandling överförs till sjukvården. Förslaget har tyvärr inte omsatts i verklighet, men enligt vår mening har argumenten för en sådan reform bara blivit starkare under de senaste åren.

Beroendetillstånd kan i dag diagnostiseras och behandlas med både läkemedel och psykologiska metoder, precis som andra psykiatriska sjukdomar. Vissa patienter behöver också hjälp med exempelvis boende, sysselsättning och ekonomi, och för det är förstås socialtjänstens insatser oerhört viktiga. Men när det gäller ­diagnostik och specifik behandling finns det ingen anledning att särbehandla patienter med beroendesjukdomar i förhållande till andra patientgrupper. För andra åkommor är det en självklarhet att dessa insatser ska skötas av legitimerad personal inom hälso- och sjukvården, i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Så är det inte för flertalet beroendepatienter.

Dagen system har sina rötter i det tidiga 1900-talets nykterhetsnämnder och speglar inte alls det synsätt som sedan länge dominerar internationellt, nämligen att se beroende som en hälsofråga, en komplex sjukdom bland andra där individens beteendeval spelar en viktig roll. Undersökningar har också visat att en överväldigande majoritet av befolkningen hellre skulle söka till sjukvården än socialtjänsten för beroendeproblem.

Ny svensk forskning pekar på att primärvården kan göra stor positiv skillnad för många beroendepatienter, medan mer komplexa fall kan remitteras till specialiserad beroendevård. Det betyder att sjukvården har större möjligheter att nå patienter tidigt och förebygga komplikationer.

Ett annat viktigt argument för att stärka sjukvårdens roll är att människor med beroende ofta lider av andra sjukdomar samtidigt, så kallad samsjuklighet. Kunskapen om hur man bäst kan hjälpa beroendepatienter med psykiatrisk samsjuklighet har ökat under senare år. En glädjande utveckling är också att det tillkommit särskilda specialistutbildningar inom beroende för både läkare och psykologer. Men vårdsystemet måste ändras, så att det blir självklart att beroendepatienter har rätt att träffa personal som är skolad i den här typen av diagnostik och behandling.

Vi kan inte ha kvar en ordning där sjukvården nekar människor psykiatrisk hjälp om de använder droger och kategoriskt hänvisar dem till en ofta handfallen socialtjänst som saknar denna kompetens. Kliniskt viktiga exempel är patienter som samtidigt med beroende har aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (adhd), posttraumatiskt stress-syndrom eller bipolär affektiv sjukdom. I samtliga dessa fall finns effektiv behandling att erbjuda, som även leder till att substansbruket minskar. Om sådan behandling inte kommer till stånd är det däremot vanligt att beroendeproblemen förvärras, med ökad risk för långsiktiga komplikationer, överdoser och självmord.

Det är lika angeläget att uppmärksamma kroppslig samsjuklighet hos beroendepatienter, vilket givetvis kräver medicinsk kompetens. Ett aktuellt exempel är de nya, högeffektiva läkemedlen mot hepatit C, som gör att vi inom några år i stort sett skulle kunna eliminera smittspridningen bland personer som injicerar droger, om vi bara hade en sjukvård som nådde och kunde hjälpa dessa patienter över hela landet.

Ett ytterligare problem med det splittrade ansvaret är att vården för beroendetillstånd är ojämlik och fungerar på helt olika sätt i olika delar av landet. Hur det ska bli en bra helhet är nämligen upp till varje sjukvårdsregion och kommun att försöka lösa lokalt genom så kallade samverkansavtal. Eftersom vi har 290 kommuner i landet säger det sig självt att systemet blir svåröverskådligt. Det blir också skört, eftersom de små kommunala enheterna knappast har resurser för att upprätthålla ett brett och kompetent vårdutbud.

I tider av ansträngd kommunal ekonomi tenderar man också att minska resurserna för hjälp till människor med beroende, en grupp som saknar stark röst i offentligheten och kan ha svårt att försvara sina egna rättigheter.

En invändning mot att ändra systemet är att en sådan reform i sig kräver energi och resurser, som i stället skulle behövas i vården. Initialt kan det också bli praktiska svårigheter i omställningen. Det här är dock kortsiktiga problem, som till stor del kan förebyggas genom adekvat planering och resurstilldelning i omställningsfasen. De bör därför inte hindra oss från att skapa en ändamålsenlig och långsiktigt hållbar struktur för beroendevården som helhet. Glädjande nog finns nu ett förslag från socialutskottet om att regeringen bör se över just dessa grundläggande ansvarsfrågor. Frågan är inte avgjord, men förhoppningsvis kan detta leda till en mycket välkommen förändring av beroendevårdens struktur.

Sammanfattningsvis finns alltså en rad starka argument för en reform där det samlade ansvaret för behandling av beroendetillstånd läggs inom hälso- och sjukvården. Socialtjänsten kan då fokusera på sina kärnuppgifter, som att bistå de mest socialt utsatta patienterna med insatser som skapar goda betingelser för den specifika behandlingen, främst boende och sysselsättning. En sådan reform skulle ge förutsättningar för en mer kunskapsbaserad beroendevård där fler skulle känna sig välkomna.