Vill statsminister Stefan Löfven (S) verkligen öka svensk livsmedelsproduktion? Då kan inte regeringen köra med dubbla budskap. När statliga stöd går till industrins klimatomställning, kallas det för offensiva insatser och investeringar. Men när vi lantbrukare ersätts för vår verksamhet som förutom att producera livsviktig mat, även binder kol och gynnar biologisk mångfald, kallas det för omoderna stöd och bidrag. Det är trist eftersom EU:s förda jordbrukspolitik (Cap), bidrar till bra, kvalitetssäkra livsmedel till rimliga priser, en levande landsbygd och inbindning av koldioxid.

Den som inte har besökt ett svenskt jordbruk på många år skulle häpna över vad som hänt. Det är numera in­novativt, högteknologiskt med smarta datorprogram, robotar och drönare.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik innebär att jordbrukare får ersättning för det samhällsviktiga arbete de gör som går utöver det som marknaden är villig att betala. Utan ersättning är risken stor att investeringar och utveckling av klimatsmarta och resurseffektiva lösningar uteblir. Svenskt jordbruk kommer att pressas tillbaka ytterligare. Sverige har ett mål om att nå netto noll utsläpp av koldioxid 2045. Det innebär inte bara att vi behöver minimera utsläppen, utan också att vi måste binda in mer kol i en cirkulär bioekonomi. Vi som arbetar inom det gröna näringslivet är de enda som på riktigt jobbar med fotosyntesen och som kan binda in kol naturligt i produktionen. Vi är en del av lösningen och inte en ekonomisk belastning.

När statliga stöd går till industrins klimatomställning, kallas det för offensiva insatser och investeringar. Men när vi lantbrukare ersätts för vår verksamhet som förutom att producera livsviktig mat, även binder kol och gynnar biologisk mångfald, kallas det för omoderna stöd och bidrag.

Prince-rapporten från Naturvårdsverket, visar tydligt att konsumtion av svenskproducerade livsmedel leder till en minskad klimat- och miljöbelastning jämfört med importerad mat. Vi borde alltså, precis som livsmedelsstrategin säger, öka vår produktion och ersätta import som har sämre miljö- och hållbarhetsprofil. I detta läge är det ofattbart att bevittna regeringens agerande i förhandlingarna kring EU:s budget.

Vi kan lova att Sveriges bönder engagerar sig i klimatarbetet. Det är ju bonden som först av alla drabbas av miljö- och klimatförändringar. Fjolårets extrema torka innebär att hållbarhetsfokuset inom lantbruket tagit snabba kliv. Men vi kan bli bättre, vi vill öka investeringarna i anläggning av nya våtmarker och bevattningsdammar, vi vill våga testa fler nya grödor och vi vill få möjlighet att köra våra maskiner på förnybart bränsle.

Därför förväntar vi oss att politiken ger oss rätt förutsättningar för den stora omställningen så att vi kan bli självförsörjande på biobränslen, tillverkade av grödor och skogsavfall i stället för dagens importberoende av fossila och klimatskadliga drivmedel. Vi är stolta över att vi har en nyckelroll i omställningen till det hållbara samhället. Vi vet att det är vi som kan leverera lösningarna på framtidens ökande matbehov. Det är tuffa utmaningar och vi behöver hjälp från politiken.

Regering och riksdag gav svenskt lantbruk stort framtidshopp sommaren 2017. Då röstades den första svenska livsmedelsstrategin igenom. Det uttalade politiska målet var att öka svensk livsmedelsproduktion. Vi trodde att politiken skulle förbättra förutsättningarna för Sveriges bönder genom att stärka konkurrenskraften. Nu har två år gått, men resultatet märks varken på sista raden i bondens resultat eller i det dagliga arbetet på gården.

Vi kan inte motarbetas av vår egen regering om vi ska kunna nå livsmedels­strategins mål att öka den svenska matproduktionen. Att Stefan Löfven och EU-minister Hans Dahlgren nu går in i de pågående budgetförhandlingarna med ett uttalat mål att minska jordbruksbudgeten omöjliggör vår uppgift att leda Sverige i hållbar och klimatanpassad riktning.

När Sverige gick med i EU 1995 överlät regeringen vår egen jordbruks­politik med tillhörande nationell budget till EU:s gemensamma. Men det verkar som att politikerna i dag helt glömt bort vad det gemensamma jordbrukssystemet egentligen handlar om. Det är i grunden en hälso- och demokratifråga. Oavsett vilket land vi bor i så ska alla EU-medborgare garanteras hälsosam och bra mat till rimliga priser.

Minskas EU:s jordbruksbudget så har svenska politiker vagt uttryckt att tillräckliga ersättningar ska säkras från vår nationella budget. Det försvåras dock som medlem i en handelsunion, eftersom egna nationella stöd till jordbruksnäringen begränsas av statsstödsreglerna. Därför är det både säkrare och bättre att verka inom spelreglerna för EU:s budget och jordbrukspolitik. Alltså att medverka till en bra EU-jordbruksbudget i kombination med ambitiös svensk medfinansiering av landsbygdsprogrammet.

Den ende statsminister som historiskt har lyckats förhandla ned Sveriges totala avgift till EU, genom att öka återbetalningarna till Sverige, är Göran Persson. Han förhandlade fram ett förstärkt ”kuvert” till det svenska landsbygdsprogrammet inom Cap. I stället för att gå in i nuvarande budgetförhandlingar med defensiva nedskärningskrav så bör nuvarande regering vara lika offensiv som Göran Persson vågade vara. Ett starkt landsbygdsprogram är bra för miljön och klimatet och ger den svenska landsbygden möjlighet att producera den mat som växande städer och befolkning kräver.

Sveriges jordbruk är allt annat än omodernt, vi har lösningarna på framtidens utmaningar. Att nå netto noll koldioxidutsläpp 2045 utan dragkraft från det gröna näringslivet blir troligen omöjligt. De ersättningar vi får för utfört arbete och viktiga miljötjänster möjliggör däremot en hållbar matproduktion, biologisk mångfald och kontinuerlig utveckling.

Det är dags för regeringen att inse att den står inför ett avgörande val under förhandlingen om EU:s långtidsbudget för de kommande sju åren. Stefan Löfven kan antingen fortsätta att bidra till en passiv nedmontering av det svenska lantbruket. Eller välja att arbeta för att öka takten i svenskt lantbruk och Sveriges cirkulära bioekonomi.