Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/lontagaragda-foretag-kan-minska-risken-for-populism/

DN Debatt

DN Debatt. ”Löntagarägda företag kan minska risken för populism”

När ett kassabiträde som arbetat länge i det personalägda dagligvaruföretaget Publix i USA (som har över 180 000 anställda) pensionerar sig gör hon det vanligen som dollarmiljonär, skriver Bo Rothstein. Foto: Lannis Waters/TT

DN DEBATT 28/9. Ökande ekonomiska klyftor frestar på tilliten i samhället och risken för höger- och vänsterpopulism ökar. Höjda skatter och bidrag är knappast realistiska lösningar. En väg vore att låta löntagarna genom ägande få del av företagskapitalets avkastning. Men tyvärr har Sverige dåliga institutionella förutsättningar för personalägda företag, skriver Bo Rothstein.

Något har hänt med vårt ekonomiska system som gör att det sedan ett par decennier generar starkt ökande ekonomiska klyftor. Så har inte alltid varit fallet, under en lång period under 1900-talet minskade de ekonomiska klyftor i västvärldens ekonomier men sedan slutet av 1970-talet är motsatsen ett faktum. Ett antal internationella organisationer vilka tidigare inte har varit kända för att bry sig om detta problem, till exempel Världsbanken, World economic forum och OECD, utfärdar numera kraftiga varningar för att den rådande ekonomiska ojämlikheten inte är förenlig med en sund ekonomisk eller samhällelig utveckling.

Sverige brukade vara ett av de OECD-länder med lägst ekonomisk ojämlikhet men så är ingalunda längre fallet. Tvärtom är Sverige ett av de OECD länder där ojämlikheten ökat mest de senaste femton åren. Att vi har världens förmodligen starkaste fackföreningar verkar inte hjälpa. Stockholmsbörsen har de senaste tio åren stigit med 190 procent medan lönerna enbart har ökat med 27 procent. Till detta ska läggas att finansminister Magdalena Andersson (S) vidgått att den statsbudget som hon nyligen har lagt på riksdagens bord ytterligare kommer att öka de ekonomiska klyftorna.

Det finns många skäl till att oroa sig för de ökande ekonomiska klyftorna. Tilliten mellan människor i samhällen med stark ojämlikhet är oftast låg, ojämlikhet göder också olika former av korruption och skapar svårhanterliga sociala och politiska konflikter. I Sverige ser vi att det är människor som är långtidsarbetslösa eller sjukpensionerade, det vill säga de ekonomiska förlorarna, som har markant lägre tillit till andra människor. Till det kommer att det finns mycket som tyder på att det är den ökande ekonomiska ojämlikheten som är en huvudorsak till framgångarna för populistiska och ofta främlingsfientliga partier såväl till höger som till vänster.

Den modell som föreslås här borde enligt min mening väcka lika mycket politiskt strid som då privata hyreshus övertas av hyresgästerna och görs till bostadsrättsföreningar, det vill säga ingen alls.

Från de som (på, vill jag hävda, goda grunder) oroar sig över den ökande ekonomiska ojämlikheten har förslagen på frågan om vad som kan och bör göras hittills främst varit att gå tillbaka till den mera omfattande omfördelningspolitik som utmärkte landet fram till början av 1990-talet. Ökade skatter, bättre offentlig service och högre bidrag är receptet.

Jag är alls inte någon motståndare till en sådan politik men jag ställer två frågor: Kommer det att gå att få politisk majoritet för en sådan politik och i så fall, är den tillräcklig för att råda bot på den starkt ökande ekonomiska ojämlikhet vi ser. Jag tror att svaret på båda dessa frågor tyvärr är nej.

Finns det då någon annan väg att gå? Efter mycket grävande i den aktuella forskningen har jag kommit till slutsatsen att om något beständigt ska kunna åstadkommas i denna fråga så måste löntagarna på något sätt komma i åtnjutande också av företagskapitalets avkastning. Denna fråga har allt­sedan löntagarfondsstriden varit tabu i svensk politik.

Löntagarfondsidén var enligt min mening ett i detta perspektiv synnerligen dåligt förslag då det aldrig var klart vad det skulle innebära för de enskilda löntagarnas ställning i de företag där dessa fackföreningskontrollerade fonder ägde aktier. Problemet är att dessa illa konstruerade fonders uppgång och fall har förgiftat möjligheten till en sansad diskussion om löntagares möjligheter att få inkomster också från avkastningen på det kapital som ”arbetar” i företaget.

Så behöver det inte vara. I en marknadsekonomi kan kapitalägare hyra (det vill säga anställa) arbetskraft och då är det kapitalägarna som har rätt till avkastningen på sitt kapital från företagets vinst. Men i en marknadsekonomi kan även löntagare hyra (det vill säga låna) kapital och då är det löntagarna som har rätt till avkastningen från företagets vinst.

Detta är alls inget utopiskt resonemang. I till exempel USA har man en modell som underlättar för löntagare att bli ägare av sina företag. Till skillnad från i Sverige finns där både skattelättnader och en fungerande lagstiftning som gör det möjligt för medarbetarna i ett företag att med företagets tillgångar som säkerhet köpa företaget av ägarna vilket innebär att de inte behöver ta personliga ekonomiska risker. Som Patrik Witkowsky visat i en rapport arbetar i USA drygt en tiondel av löntagarna i de närmare 7.000 företag som har denna modell och av dessa är det fler än 4.000 där de anställda är majoritetsägare.

Flera decenniers studier har visat att dessa företag är väl så ekonomiskt bärkraftiga som kapitalägda företag, personalen har högre löner, är mer nöjda med sina arbetsförhållanden och, inte minst viktigt i detta sammanhang, får del av vinsten. I genomsnitt har löntagarna i dessa företag tillgångar, ofta i form av pensionskapital, som vida överstiger löntagare i kapitalägda företag.

När ett kassabiträde som arbetat länge i det personalägda dagligvaruföretaget Publix i USA (som har över 180.000 anställda) pensionerar sig gör hon det vanligen som dollarmiljonär. I Sverige har Handelsbanken sedan 1970-talet ett system för personal­ägande. När en anställd i banken går i pension efter cirka trettio års arbete är utdelningen uppskattningsvis någonstans mellan 15 och 20 miljoner kronor. Det är med andra ord betydande summor för den enskilde löntagaren som dessa system med personalägande oftast leder till.

Enligt en rapport från EU-kommissionen är Sverige ett av de EU-länder med sämst institutionella förutsättningar för etablerandet av personalägda företag. Sådant ägande förefaller emellertid också vara i linje med den tekniska utvecklingen inom vad som brukar kallas ”den nya ekonomin”.

När sex unga framgångsrika entreprenörer inom denna del av näringslivet för några år sedan på denna sida framförde vad de önskade från politiskt håll, var deras första krav att man måste åtgärda ”bristen på möjlighet att dela ägande med anställda”. Skälet till detta krav förefaller vara att i den nya typen av företag är ägarna extremt beroende av de anställdas engagemang, förtroende och kreativitet och detta underlättas givetvis om de anställda också får del av företagets vinster.

Denna modell stöds i USA både av Republikanerna och Demokraterna. I Sverige har dessvärre frågan om lön­tagares andel av företagens vinster kommit att politiseras sönder av löntagarfondsstriden. Den modell som föreslås här borde enligt min mening väcka lika mycket politiskt strid som då privata hyreshus övertas av hyresgästerna och görs till bostadsrättsföreningar, det vill säga ingen alls.

Det medges att detta inte är ett ”perfekt system”. Det kommer att finnas personalägda företag som inte är lönsamma och de som arbetar i den offentliga sektorn kommer inte att få några utdelningar. Men de som kräver ett perfekt system kommer att få vänta i evighet på verkningsfulla åtgärder mot den kraftigt ökande och enligt min mening samhällsfarliga ojämnlikhet som vi sedan en längre tid har drabbats av.