DN Debatt. ”LO:s pensionsförslag bättre än Löfvens låginkomstlöfte”

De otillräckliga pensionerna uppmärksammades på första maj i år. Statsministern lovade då att inkomstpensionen till dagens pensionärer skall få ett extra tillskott. Den automatik med vars hjälp pensionerna hittills har beräknats ger inte tillräckliga pensioner till dagens pensionärer.

LO:s ordförande konstaterar att pensionen för var generation blir lägre och lägre. Målet bör vara att den totala pensionen skall vara 70 procent i relation till lön. Därför bör avsättningen till pensionssystemet genast öka med två procentenheter. Om inte detta ordnas i det allmänna pensionssystemet så avser LO att kräva det i kommande förhandlingar. Också LO-ekonomerna anknöt häromdagen på DN Debatt till dessa krav.

Kraven är välkomna. De visar en insikt att inte enbart föresatsen om att hålla avgiftssatsen oförändrad, utan också att behoven av goda pensioner vid en rimlig pensionsålder måste beaktas.

Människorna uppför sig inte som de orangea kuverten föreslår. Det är orsaken till att pensionerna blir lägre och lägre för var generation.

Pensionsåldern är den ålder vid vilken en ”normal” pension skall uppnås, en pension vars storlek bestäms av att man ska ha jobbat tillräckligt många år och av den genomsnittliga lön man har haft under dessa eller en del av dessa år.

Det politiska ansvaret är att bestämma pensionsålder och sättet att beräkna pensionens storlek så att en långsiktig balans skapas, en balans som tar hänsyn både till sociala behov och finansiella realiteter. En balans som behöver vårdas och vidmakthållas med hänsyn till hur samhälle, arbetsliv och attityder faktiskt utvecklas.

Nu är det angeläget att partierna tar tillvara de presenterade kraven. De kan utvecklas och kombineras för att ge en omedelbar effekt och ett rådrum för att se över behov av långsiktiga förändringar.

LO:s förslag kan användas till att nu frysa den automatik, som för varje år sänker en nybeviljad pension jämfört med föregående år. Hälften av den förslagna avgiftshöjningen räcker mer än väl för att finansiera en sådan frysning i tio år.

Statsministerns förslag är att höja inkomstpensionen med 600 kronor för pensioner i ett visst intervall, nämligen mellan 11.000 och 14.000 kronor per månad, och att trappa av tillägget över och under det intervallet. Oförändrat skulle det rasera det just remitterade förslaget om hur grundskyddet skall utformas. Och det är inte i linje med LO:s förslag, som syftat till att höja pensionsnivån i förhållande till lönen i alla inkomstlägen. Nu får vi i stället en egendomlig puckel, där pensionsnivån i det nämnda intervallet höjs, men så sjunker det tillbaka igen.

Bättre är att nu besluta att höja dagens och morgondagens inkomstpensioner proportionellt lika mycket, eller med cirka 5 procent. Höjningen kan finansieras av den andra halvan av den föreslagna avgiftshöjningen.

Ett rådrum skapas. Det kan användas för att komplettera systemet så att det blir långsiktigt hållbart, i stället för att som nu låta förhoppningar om framtida förbättringar av arbetsmiljö och attityder motivera att inte göra några justeringar.

Grundproblemet är och förblir pensionsåldern. Dagens pensionssystem grundas på idéer som växte sig starka på 80-och 90-talen, nämligen att ekonomi, eller till och med prognoser om ekonomi, i detta fall om de oranga kuvertens besked om hur dålig pensionen blir om man inte arbetar längre, åtminstone upp till den alternativa pensionsålder som redovisas där, skulle vara det enda eller åtminstone huvudsakliga skälet till människors beslut. Den tron har för länge sen modifierats av vetenskapen. Här i Sverige kan teorins tillkortakommande avläsas direkt. Människorna uppför sig inte som de orangea kuverten föreslår. Det är orsaken till att pensionerna blir lägre och lägre för var generation.

I detta sammanhang behövs emellertid varken vetenskap eller observationer av hur människor här i Sverige reagerar. Det räcker med konstaterandet att de ekonomiska prognoserna inte haft någon betydelse för åldersgränserna i socialförsäkringarna. De har varit oförändrade under hela den som det nya pensionssystemet har funnits, den tid då den alternativa pensionsåldern ökat med bortåt ett och ett halvt år. År efter år har detta fått fortgå, år efter år har alternativ, ”behövlig”, ”rimlig” pensionsålder ökat utan att det offentliga tagit intryck av dessa beräkningar och genom höjning av åldersgränserna tagit ansvar för sin del i kontraktet.

Samspelet med de omgivande sociala systemen är alltså av stor betydelse. Självfallet måste alla åldersgränser i dessa system gå upp till den nivå som det anses rimligt att människor i genomsnitt arbetar till. Här finns inget utrymme för manipulationer, hänvisning till valfrihet och eget ansvar och liknade. Man kommer aldrig att kunna få folk att anse att en ”rimlig pensionsålder” ligger högre än den för tillfället gällande åldersgränsen i socialförsäkringarna.

De ansvariga måste bli tydliga: Antingen själva följa och ta ansvar för sin del i kontraktet, och höja åldersgränserna fullt ut i alla system i den takt och vid de tider som formlerna säger att människor behöver arbeta till, eller säga ifrån: Detta tar vi inte ansvar för.

Arbetsmiljöns utvecklig är central. Behovet att förbättra den uppmärksammas. Men förhoppningar ändrar inga attityder. Endast verkligt upplevda förbättringar gör det.

Det finns och kommer alltid att finnas grupper som har en särskilt slitsam arbetssituation. Det är en utopi att tro att alla branscher skall kunna befrias från fysisk och psykisk press. Dessa gruppers situation behöver även på längre sikt adresseras med särlösningar, i det allmänna pensionssystemet eller på annat sätt.

Förslagen här förstärker pensionerna på ett sätt som möter dagens verkliga och upplevda problem. I en skrivelse till socialdepartementet har jag redogjort för dem i detalj. De ger tid för en djupare genomgång av de problem som beskrivs här och många andra frågor som behöver belysas. Det är mycket angeläget.