EU-kommissionär Cecilia Malmström (DN Debatt 16/1) anser att Sverige ska inleda ett samarbete med Nato för att skydda oss alla mot det Malmström mycket diffust kallar cyberbrott. Malmströms utspel väcker en del intressanta frågor.
Det framkommer inte exakt vad Malmström menar med dessa cyberbrott och
det är inget ovanligt. Att hota med något diffust har kommit att bli
norm för de politiker som vill övervaka och censurera medborgarna. Det
är det ogreppbara och odefinierade som skrämmer. Alla som läst ”Mio min
Mio” vet att om riddar Katos spejare givits ansikten och namn, hade de
genast förlorat sin mystik och förmåga att sätta skräck i generationer.
Vill man skrämmas ska man vara så ospecifik man bara kan. Riddar Katos
spejare är skuggor och det är cyberskuggor Malmström försöker skrämma
upp oss med.
Det bör också uppmärksammas att man traditionellt, och på goda grunder,
brukar ha en tydlig skiljelinje mellan vad som är polisiärt arbete och
vad som är militärt arbete. Nato är en militär organisation och
Malmström föreslår ändå ett samarbete som i stora delar skulle hantera
brottslighet som ska tas om hand av polisen, inte av militären.
Även om kommissionär Malmström väljer att sväva på målet och inte vill
precisera vad hon avser med ordet cyberbrott, så vet vi att USA är
tongivande inom Nato och att USA:s fiende nummer ett på nätet just nu är
Wikileaks. Det vore naivt att tro att ett samarbete av det slag som
Malmström föreslår inte skulle dra in Sverige i en jakt på just
Wikileaks och andra organisationer som ägnar sig åt den typ av
öppenhets- och demokratiarbete som Wikileaks gör.
Den senaste gången Sverige blandade ihop gränserna mellan polisiärt och
militärt arbete hamnade också en grupp människorättskämpar i kläm. Det
skedde i Ådalen 1931 och torde vara ett avskräckande exempel för dem som
i dag vill sudda ut samma gränser.
Anna Troberg
partiledare Piratpartiet