Den svenska skolans kris debatteras ofta och få tror väl att den fungerar väl. Möjligen kan man känna tröst i att många studerar vidare. I dagarna börjar en mycket stor del av dagens unga på högskolan. Frågan är dock om man lär sig så mycket.
Enligt en nyutkommen och uppmärksammad amerikansk studie, Academically Adrift (Arum och Roksna, University of Chicago Press 2011), blir långt ifrån alla klokare av högre utbildning. Man testade studenter före och efter högskoleutbildning och fann att för cirka 40 procent skedde ingen mätbar förbättring i fråga om förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning.
Många studenter väljer utbildning utan större intresse, undviker krävande ämnen – och utvecklas följaktligen inte av sina studier. Studenter med låga studieinsatser och från ”studieovana hem” (som det brukar heta) visar minst framsteg. Författarna konstaterar att studenter avslutar sina studier lika ojämlikt som de börjar dessa. De som utvecklas är främst de som väljer traditionella akademiska ämnen och har välutbildade föräldrar.
Man kan inte utan vidare överföra amerikanska resultat till svenska förhållanden, men troligen är framstegen även för svenska studerande ofta måttliga, ibland obefintliga. Liksom i de amerikanska högskolorna ligger genomsnittlig studieinsats på 20–25 timmar i veckan på heltidsstudier och trycket på att rekrytera och godkänna så många som möjligt är starkt. Studentnöjdhet och låga krav är viktigt.
Lätta ämnen är lika populära bland studenter som tveksamma i fråga om att leda till påtaglig intellektuell kvalificering. Vi får en uppdelning av studenter där de från högutbildade familjer läser traditionella akademiska ämnen, ofta på prestigefyllda lärosäten, och andra läser lätta ämnen och är överrepresenterade på nyare lärosäten. De senare bildar ett ”högskoleproletariat”, med högskoleexamen, låga löner, låg status och ett arbetsinnehåll som förr klarades med kortare utbildning.
Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.
Gymnasiebehörighet är ett mål med grundskolan. Sedan skall gymnasieutbildning ge behörighet till högskolan. Och i högskolan öppnar man upp för alla möjliga utbildningar. Brister på lägre nivåer fortplantar sig uppåt – och nedåt, när lärare med svag högskoleexamen undervisar i skolan.
Ser man på en genomsnittlig svensk högskolas eller nytt universitets utbud kan man få intrycket att det är yrkesgymnasieskola. Örebro universitet har till exempel akut- och ambulanssjukvårds-, behandlingsassistent-, byggarbetsledareprogram, program för sommelier och måltidskreatör, hotell och värdskap och till och med ett spa-program. Malmö högskola kör med kurser typ serieteckning och fotbollshistoria.
Ironiskt nog är flertalet av landets högskolor mest intresserade av att bli universitet. Men kanske borde många göras till gymnasieskolor i stället. Tjusiga men för verksamheten rätt irrelevanta förhållanden och aktiviteter som forskning och forskarutbildning, låg undervisningsbörda för lärarna, krumbukter för att göra ämnen som svårligen låter sig vetenskapliggöras till högskoleämnen skulle då kunna undgås.
Men av status- och volymskäl satsar man hårt på universitetstitel kombinerat med gymnasieinnehåll på många ställen.
I akademiseringssyfte får vi till exempel discipliner som fritidsvetenskap, måltids- och restaurangvetenskap, tjänstevetenskap, polisforskning, hållbarhetsvetenskap, turismvetenskap, nycirkus och modevetenskap.
Men då högskolan står för den traditionella gymnasieutbildningen kan man fråga sig om det är så illa att grund- och gymnasieskolan inte fungerar särskilt bra. Förr eller senare lär sig kanske de flesta tillräckligt för vad som krävs av ett arbetsliv där trots allt flertalet arbeten ej förutsätter avancerade teoretiska kunskaper.
Att många yrken i dag påstås kräva ”högskolekompetens” är mindre en följd av att jobben är så kunskapsmässigt krävande än av ett stort utbud av folk med tvivelaktiga examina och måttlig kompetens.
Samtidigt står utbildningssystemets brister i skriande kontrast till populära idéer om att kunskap och innovation skall säkra landets konkurrensförmåga. Högskola som gigantisk sysselsättningsarena för ungdomar rimmar illa med densamma som verktyg för kunskapsmässig och intellektuell kvalificering.
Vad göra?
För politiker som menar allvar med kunskapsprat: Säkerställ (kanske med externa examinatorer) att utbildning innebär att eleverna lärt sig tillräckligt och att man får ut något av högre studier. Ställ krav på högskolan att avstå från kurser som hör hemma på gymnasieskolan. Och sluta se högskolan som ett sätt få ned den öppna arbetslösheten.
För högskoleledningar: Se till att institutioner ställer krav på studenter. Skär ned på eller lägg ned utbildningar där heltid endast betyder 20 timmars studieinsats per vecka och/eller där något större intellektuellt kvalificerande knappast sker. Tänk inte bara på volym, utan ta ansvar för verksamheten!
För högskolelärare: se intellektuell kvalificering snarare än nöjda studerande som syftet med verksamheten.
För ungdomar som vill kvalificera sig: undvik lättsmälta ämnen på svaga program och institutioner. Välj något utmanande ämne och var inställd på att jobba mera än vad institutioner kräver om du vill få ut något mera än ett intetsägande examensbevis. Tänk dig för så att du inte hamnar bland de kanske 40 procent som efter högskoleutbildningen inte är klokare än när de började.
Mats Alvesson
Professor i företagsekonomi vid Lunds universitet (Artikelförfattaren utkommer snart med boken ”The triumph of emptiness” (Oxford University Press), vilken behandlar vår tids förkärlek för yta och brist på substans, inte minst på utbildningsområdet.)