På DN Debatt 18/11 skriver ett antal personer bland vilka återfinns läkare, präster, ”humanister”, en före detta socialminister och andra akademiker att regeringen måste stoppa manlig omskärelse av barn, eller oåterkallelig märkning och religiös stympning som man uttrycker det. Anledningen anges vara respekt för barnets integritet och tillämpning av Barnkonventionen vars andemening regeringen missat. Tongångarna är häftiga och når sin kulmen när muslimska och judiska föräldrar framställs som sadister, ”vuxna människor som önskar skära i sina barns friska kroppar” och som ”firar den oåterkalleliga märkningen av barnet”. Och Socialstyrelsen subventionerar beteendet för att inte stöta sig med barbarerna.
Med tanke på att tre läkare och en professor i internationell hälsa undertecknat artikeln är det anmärkningsvärt att man inte omtalar de medicinska aspekterna av manlig omskärelse. En anledning skulle kunna vara att medicinska fakta inte talar för deras sak. Utöver förväntad blödning och naturlig läkningstid är manlig omskärelse säkert utförd förknippad med mycket liten risk för några som helst komplikationer, vare sig kort- eller långsiktiga (till skillnad från kvinnlig omskärelse). Ju tidigare omskärelsen utförs desto mindre blir komplikationsrisken och den emotionella påfrestningen på barnet. Därtill är omskärelse förknippad med tydliga positiva hälsoföljder.
Den omskurne mannen löper cirka 60 procents lägre risk att smittas av hiv i en heterosexuell förbindelse och följaktligen rekommenderar WHO manlig omskärelse som en hiv-förebyggande åtgärd. Risken för genital herpes och HR (high risk)-hpv minskar med 30 respektive 35 procent. Även minskad risk för peniscancer och livmoderhalscancer räknas upp i informationshäften på WHO:s hemsida.
När det kommer till positiva hälsoföljder hos barnet kan nämnas; minskad risk för urinvägsinfektion, balanit (inflammation i ollonet), posthitis (inflammation i förhuden), fimosis (trång förhud) och parafimosis (fastnande av trång förhud som kräver akut handläggning och kan leda till vävnadsdöd).
Artikelförfattarna lägger i stället tonvikten på moraliska aspekter. Bland annat framhäver de det inkonsekventa i att kvinnlig omskärelse av minderåriga är förbjuden medan manlig sådan tillåts. Förbudet mot icke-medicinska ingrepp på barns underliv bör vara könsneutralt. Argumentet att manlig omskärelse skulle börja utövas i okontrollerade miljöer vid ett förbud bemöts med exemplet barnaga; att barn fortfarande misshandlas av sina föräldrar är inget argument för att förbudet ska hävas. Förbudet är principiellt viktigt.
I Sverige har vi fri abort fram till och med 18:e veckan. För en så kallad sen abort (från och med vecka 19 till till och med vecka 22) krävs särskilda skäl – till exempel att fostret är gravt missbildat eller sociala omständigheter – och ett särskilt tillstånd från socialstyrelsen. Foster till och med vecka 22 anses vara ”livsodugliga”, vilket endast innebär att de inte kan leva utanför livmodern, inte att de inte kan leva. Lämnas de i livmodern föds det tills slut i den absoluta majoriteten av fall som fullt fungerande, skrikande barn. Lite över 30.000 per år i Sverige.
Vad är dugligt liv? Vad är ett foster respektive en människa? Vad eller vem avgör när ett foster eller människa får avdödas eller inte? Det finns inga definitiva svar även om vi gärna vill inbilla oss det. Det är illustrativt att den svenska abortlagen är utformad så att abortgränsen kan höjas i takt med att den medicinska vetenskapen kan rädda allt tidigare födda barn. Motståndet mot icke medicinskt motiverad abort är mycket stort runtom i världen. Och de invasiva abortmetoder som används vid sidan av medicinska är förknippade med risk för infektion och skador i livmoderhalsen.
Lagen sätter en gräns för när ett foster får avdödas och inte. Gränsen sätts vid vecka 22. Varför skulle inte på samma sätt en gräns kunna dras mellan kvinnlig och manlig omskärelse utan att det ska anses inkonsekvent?
Jag förespråkar inte abortförbud. Men jag lever inte för den sakens skull i föreställningen att jag äger kunskap om absoluta sanningar i frågan. Jag vill sätta manlig omskärelse i perspektiv genom att peka på ett moraliskt dilemma inom medicin där nyanser tillåts existera. Måhända borde dr Gunnar Göthberg, som i år tilldelades Hedeniuspriset för sin kamp mot manlig omskärelse av barn, även ägna lite kraft åt abortfrågan med tanke på hans uttalat kristna övertygelser.
Jag försvarar inte manlig omskärelse med argumentet att det minskar risken för hiv. För mig och för otaliga andra människor – både troende och sekulära muslimer och judar vilka lever i diaspora – överskrider omskärelsen medicinens, religionens och kulturens gränser.
Omskärelsen har ett emotionellt och nostalgiskt värde som är svårförståeligt för en utomstående, för en som lever på sin egen fädernejord där ens föräldrar fötts, där lärarna och nyhetsuppläsarna talar ens eget språk, där statsministern heter och ser ut som en själv. En jord där ingen lägger fram förslag om att man ska förbjudas att tala sitt modersmål med sina landsmän till och med på rasterna under arbetstid och skoltid. Där man inte analyseras och studeras. Där man inte framställs som sadist av läkare i tidningen. Där ingen kan säga åk hem.
I förlängningen är det detta omskärelsen symboliserar för otaliga människor i diaspora – drömmen om och bandet till det söndertrasade hemlandet. Ett band som några utomstående nu kommer och vill smutsa ned och göra olagligt.
Omid Aghajari, underläkare vid onkologiska kliniken på Karolinska sjukhuset i Stockholm
