Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 16:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/med-barnkonventionen-kan-barns-religionsfrihet-starkas/

DN Debatt

DN Debatt. ”Med barnkonventionen kan barns religionsfrihet stärkas”

På Barnombudsmannens hemsida efterlyser utredaren Anders Hagsgård tips på vad utredningen bör titta närmare på. Vi föreslår att Sverige ska stärka barns rätt till tankes-, samvets- och religionsfrihet, skriver artikelförfattarna. Foto: Pontus Lundahl/TT

DN DEBATT 7/8. Nästa år blir barnkonventionen lag i Sverige och nu utreds hur den ska implementeras. Vi menar att barns rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet då bör stärkas. Vår förhoppning är att barnkonventionen kan hjälpa till att stärka barnets religionsfrihet, inte föräldrarnas, skriver Anna Bergström och Emilia Ericson, Humanisterna.

Den första januari 2020 blir barnkonventionen svensk lag. Barnkonventionen är viktig därför att den slår fast att barn har egna rättigheter. Sverige har sedan 1990 förbundit sig att följa barnkonventionen, men den har hittills inte haft samma status som annan lagstiftning och har därför varit svår att använda. Vår förhoppning är att barnkonventionens status som lag ska få genomslag i såväl praxis som i kunskap och därigenom stärka barns och ungas rättigheter. Humanisterna strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar. Vi ser inte barn enbart som en del av en gemenskap utan också som egna individer med egna rättigheter. Att barnkonventionen blir lag är från vårt perspektiv ett viktigt steg för att stärka detta synsätt på barn.

Arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag har inte varit okomplicerat. Det är inte självklart hur en internationell konventionstext ska tolkas i relation till andra svenska lagtexter. För att undersöka hur väl svensk lagstiftning överensstämmer med barnkonventionen har regeringen därför tillsatt en utredning. På Barnombudsmannens hemsida efterlyser nu utredaren Anders Hagsgård tips på vad utredningen bör titta närmare på. Vi önskar därför lyfta frågan om hur Sverige ska stärka barns rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet.

Av barnkonventionens 54 artiklar är nummer 14, barns rätt till religionsfrihet, den i särklass svagaste sett till formulering och efterlevnad runt om i världen, Sverige inkluderat. Enligt Unicefs handbok till barnkonventionen står det bland annat att ingen annan artikel har så många reservationer mot sig som artikel 14. Med andra ord, barns rätt till religionsfrihet är den rättighet som flest stater har problem med, och öppet tar avstånd från. I likhet med andra artiklar görs det redan olika tolkningar av artikel 14 beroende på vilket perspektiv som är utgångspunkten.

Vi formar och påverkar givetvis våra och andras barn på alla tänkbara sätt. Det gör vi alla, oavsett vad vi har för livs­åskådning och ideologisk övertygelse. Men frågan vi måste ställa oss är var gränsen bör gå. När påverkar vi för mycket? När och var tar min religionsfrihet slut och var börjar mitt barns?

Debatten om omskärelse av pojkar är ett typiskt exempel på hur barns religions­frihet kan tolkas på diametralt olika sätt. Både de som försvarar och de som kritiserar denna sedvänja lutar sig mot artikel 14 i sin argumentation. I sin andra paragraf ger artikel 14 föräldrarna rätt att vägleda sina barn i utövandet av sin rättighet, något som försvararna till sedvänjan tolkar till sin fördel. Det är svårt att inte tolka denna paragraf som en förstärkning av föräldrarätten.

Kritikerna tolkar dock artikeln annorlunda och menar att artikel 14, som är en del av en hel konventionstext vars syfte är att stärka barns rättigheter i världen, måste tolkas i ljuset av detta. Det vill säga, artikel 14 finns till för att stärka barnets religionsfrihet, inte föräldrarnas. Alltså: föräldrarna har sin rätt till religionsfrihet och barnet har sin – vilket artikel 14 stipulerar. Det går med andra ord att hänvisa till artikel 14 både när man kritiserar och försvarar omskärelse av pojkar. Vi vill därför uppmärksamma Hagsgård på vikten av att artikel 14 utreds noggrant.

Vi menar att artikel 14 måste tolkas i ljuset av barnkonventionens övriga artiklar. Artikel 12, en av konventionens grundprinciper, stipulerar att barnet har rätt att komma till tals i alla frågor som rör barnet. Denna artikel har en nära relation till lagen om omskärelse av pojkar. I paragraf 3 i lagen om omskärelse av pojkar (2001:499) står det: ”Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja.”

Frågan är vad ett spädbarn vill. Ska vi utgå från att en bebis vill bli omskuren eller ska vi ge barnet tid att själv fundera på vad han tror på och i vilken grad han vill tillhöra en på förhand bestämd gemenskap? Ska samhället se på barnets religionsfrihet som i första hand en del av ett kollektiv eller först och främst en individuell rättighet som är frikopplad det sammanhang som barnet råkar födas in i.

Omskärelse av pojkar på religiös eller kulturell grund är inte medicinskt motiverat och det är fysiskt oåterkalleligt. Det bör därför ses som ett ingrepp som i allra högsta grad är något som ett barn måste få en chans att yttra sig kring och kunna påverka.

Både artikel 12 i barnkonventionen och lagen om omskärelse av pojkar är tydliga argument för att barnet ska tillfrågas och det är därmed inte rimligt att tolka artikel 14 som ett försvar för föräldrarnas rättigheter gentemot barnet ifråga om omskärelse. En åldersgräns vore exempelvis rimligt. Hagsgård bör därför ge denna artikel extra uppmärksamhet.

Tankes-, samvets- och religionsfrihet är en rättighet som saknar åldersgräns och det är oklart hur denna rättighet ska tillämpas fullt ut. Det går emellertid att kräva någon slags vision eller målbild hos alla som accepterar att barn har rättigheter, mänskliga rättigheter.

Lever en stat upp till artikel 14 i konventionen om barns rättigheter om den tillåter föräldrar att sätta sina barn i religiösa skolor, omskära dem, klä dem i religiösa plagg, växa upp i isolerade religiösa miljöer eller skriva in dem i en religiös gemenskap utan deras samtycke som ju dopet är ett – till synes harmlöst – exempel på. Dessa nämnda exempel gör det angeläget att få klarhet i vad som ska gälla när barnkonventionen blir lag.

Just frågan om barns religionsfrihet tenderar att paralysera barnrättsvärldens aktörer. I få andra sammanhang finns det så många ömma tår att ta hänsyn till. Vår förhoppning är att barnkonventionen som lag värnar och plåstrar om de ömma tår som inte kan skydda sig på egen hand och att föräldrarna får ta hand om sina ömma tår själva. Vår förhoppning är att när vi i framtiden jobbar med att implementera barnkonventionen i Sverige hjälper till att stärka barnets religionsfrihet, inte föräldrarnas.

Vi formar och påverkar givetvis våra och andras barn på alla tänkbara sätt. Det gör vi alla, oavsett vad vi har för livsåskådning och ideologisk övertygelse. Men frågan vi måste ställa oss är var gränsen bör gå. När påverkar vi för mycket? När och var tar min religionsfrihet slut och var börjar mitt barns?