Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 20:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/med-kortare-utbildning-far-vi-fler-och-battre-larare/

DN Debatt

DN Debatt. ”Med kortare utbildning får vi fler och bättre lärare”

Det är bara att inse att om man ska försöka skapa helt färdigutbildade lärare så hade det säkerligen inte räckt med tio år, skriver universitetslektor Henrik Svensson. Foto: Gorm Kallestad/TT

DN DEBATT 22/12. Svenska skolor behöver omgående fler utbildade lärare. En utredning ska föreslå förändringar, men mycket tyder på att förslagen inte kommer att räcka till. En kortad grundläggande utbildning plus en påbyggnadsdel skulle kunna öka kvaliteten och som grädde på moset kommer utbildade lärare snabbare ut i skolan, skriver lärarutbildaren Henrik Svensson.

Jag är högste ansvarig för lärarutbildningarna vid ett av de lärosäten som bedriver lärarutbildning över ett brett spektrum och med stora volymer. Jag har erfarenhet av lärarutbildningar vid olika svenska lärosäten och utomlands sedan 1990-talet och har varit i nuvarande ansvarigposition i över tio år, sedan något år tillbaka benämnd som dekan för fakulteten för lärarutbildning. I grunden är jag universitetslektor i geografi.

Förutom Pisarapporten kommer under dagarna Skolverkets lägesbedömning och debatten kring skola och lärarutbildning är sällan helt sval. Det här är möjligen ett kontroversiellt bidrag i debatten i det att det föreslås av en ”inifrån”, men fullständigt genomförbart och av nöden.

Med bakgrund i den sakpolitiska överenskommelsen mellan S, C, L och MP har en utredning startats om vilka förändringar som borde göras i lärarutbildningarna. Målet är att öka kvaliteten i utbildningarna och att förmå fler att välja läraryrket. Där finns en rad lovvärda direktiv som ska redas ut, men jag menar att utredningen riskerar att inte vända på de stora stenarna och att det som kan komma att föreslås inte mäktar till nödvändiga förändringar.

Modellen låter den som vill göra en snabb karriär göra det och den som inte vill det kan välja att göra det senare eller helt avstå.

I direktiven finns idéer om att förkorta den så kallade kompletterande pedagogiska utbildningen (ämneslärar­utbildning mot högstadiet och gymnasieskolan, när man redan har studerat ämnena), men det går att argumentera för att dessa tankar om att förkorta och effektivisera utbildningarna bör tänkas mer generellt. Det skulle, paradoxalt kan tyckas, kunna leda till högre kvalitet i utbildningarna.

Att i en ansvarsposition inom svensk lärarutbildning föreslå att decimera den produkt man lever av kan säkerligen uppfattas som kontroversiellt. Uttryck som ”att svära i kyrkan” slår säkert en och annan. Att göra om svensk lärarutbildning i större omfattning är dessutom inte något som vare sig lärosäten eller avnämare längtar efter. Det som varit vissa grannländers framgångssaga när det gäller lärarutbildning är i väsentlig grad att hänföra till att de låtit den vara ifred och att politiken inte blandat sig i vare sig dess utförande eller innehåll. Läget är dock sådant att vi behöver överväga nya mer professionsanpassade modeller och det finns en rad argument för att förkorta (eller snarare dela upp) svenska lärarutbildningar över lag. Fyra av dessa argument är följande.

1 Vi har en situation i svensk skola som innebär att nationen med viss snabbhet behöver få ut utbildad kompetens i skolorna.

 

2 Även om systematiska undersökningar och belägg saknas, existerar i varje fall en berättelse om att den reella studietakten på våra lärarutbildningar ibland kan vara något varierande. Läs: det borde här och var gå att öka tempot.

3 Vi har kontinuerligt ökande krav på fortbildning och livslångt lärande. Man är inte utbildad en gång för alla. Att bränna av hela livets akademiska utbildning i ett svep ter sig i den kontexten som irrationellt.

4 En kan misstänka att en kortare utbildningslängd kan attrahera fler att söka lärarutbildning. Kanske speciellt de som står inför valet om en yrkesväxling något senare i livet.

Lärarutbildningarna är av lite olika längd. Förutom de som kan betraktas som rena påbyggnadsutbildningar är de kortaste: grundlärarutbildningen med inriktning mot verksamhet i fritidshem med tre år respektive förskollärarutbildningen med tre och ett halvt år. Den längsta är ämneslärarutbildningen med inriktning gymnasieskolan med fem eller fem och ett halvt år. De två övriga grundlärarutbildningsinriktningarna är på fyra år.

Förslaget som framförs här är att dela upp utbildningarna i två delar – en grundläggande del varpå man kan bli anställd som behörig i skola eller förskola (men som något annat än fullt ut legitimerad lärare), samt en påbyggnadsdel (som ger samma utbildningsnivå som de som gått dagens utbildning). Säg att de två utbildningarna som i dag är på tre eller tre och ett halvt år förkortas till två år och alla övriga till tre år.

Gymnasielärar­utbildningen kunde med fördel lyftas ur dessa strukturer och enbart anpassas för ämnesstudier plus kompletterande pedagogisk utbildning. Efter det erhåller studenten en högskoleexamen (på tvåårsutbildningarna) respektive en kandidatexamen (på treårsutbildningarna). Det innehåll som väljs ut ska vara väl anpassat för professionens fordringar och faktiskt låta spara något av det innehåll som krävs för att möta upp mot akademiens krav om en högre teoretisk nivå. Det är bara att inse att om man ska försöka skapa helt färdigutbildade lärare så hade det säkerligen inte räckt med tio år.

”Men!”, ropar mina kollegor i kör. ”Skulle det inte innebära att många helt enkelt väljer att stanna efter den korta utbildningen och aldrig läsa påbyggnaden? Vi skulle aldrig se dem på lärosätena igen.”

Någonstans måste prioriteringar göras och utbildningarnas längd är inte av naturen givna. Efter dessa två till tre års lärarutbildning vid ett lärosäte kan studenten anställas av en huvudman och efter två års tjänstgöring i skolan eller förskolan vore man behörig att antas till påbyggnadsutbildningen. En vits med att fordra praktisk erfarenhet som behörighetskrav är att verkligen se till att knyta samman ett mer teoretiskt innehåll med en konkret praktik. Studenten med erfarenheten har troligen bättre förutsättningar för att vara mottaglig för ett sådant stoff och det skulle dessutom ställa krav på lärar­utbildningarna att verkligen professionsanknyta detta innehåll. Påbyggnaden motsvarar ett år på heltid och bör anordnas så att den studerande kan fortsätta i sitt arbete med nedsatt tjänst och att en viss statlig studielön utgår.

”Men!”, ropar mina kollegor i kör. ”Skulle det inte innebära att många helt enkelt väljer att stanna efter den korta utbildningen och aldrig läsa påbyggnaden? Vi skulle aldrig se dem på lärosätena igen.”

Det är helt rimligt att tro. Och det vore helt ok. Eftersom de ska kunna erbjudas tillsvidaretjänst så saknas detta som incitament. Arbetsinnehåll och lönevillkor ska däremot givetvis skilja sig åt mellan den som enbart gått den kortare grundutbildningen i förhållande till den som också gått påbyggnaden. Detta torde vara incitament nog för huvuddelen att vid någon tidpunkt slå sig på de ytterligare studierna.

”Men!”, ropar lärarfacken. ”Vi riskerar att skapa A- och B-lag och att degradera yrket, utbildningen och det mesta.” Nej, egentligen inte. Det som skiljer mot i dag är att det görs stegvis. Modellen låter den som vill göra en snabb karriär göra det och den som inte vill det kan välja att göra det senare eller helt avstå.

Blir det här någon besparing då? Förutom att modellen framfusigt har förkortat förskollärarutbildningen med ett halvår och gjort en klar effektivisering av gymnasielärarutbildningen så är ju utbildningarnas längd inklusive påbyggnaden lika långa som i dag. Det som framför allt är olikt är att vi inte kräver den fullständiga utbildningslängden av alla. De medel som på så sätt frigörs används för att finansiera mer lärarledd tid, högre tempo och kvalitet i utbildningarna och studie­löner för påbyggnadsåret.

Det finns fog att anta att vi på så här vis ökar kvaliteten i utbildningarna, använder studenternas tid effektivare, låter dem återkomma till högre studier som en lämplig etapp i ett livslångt lärande, knyter teori och praktik, förbättrar sökbilden, anpassar lärarutbildningar till andra akademiska strukturer nationellt och internationellt och som grädde på moset får vi utbildade lärare snabbare ut i skolan.