DN Debatt. ”Medierna överger väljarna i sin jakt på kontroverser"

Känslor, makt och invektiv har gjort entré i massmedier­nas bevakning av politiken.

Rapporteringen liknar mer och mer ett referat från en rugbymatch, där tacklingar har ersatts av politikens glåpord, retoriska halvsanningar eller lögner. De politiska redaktörerna nickar belåtet åt sina proffstyckares spaltmeter.

Hantverket sköter sig självt nu när skvaller blivit synonymt med nyhet. Det enda som publiken i slutändan minns är vem som fick den hårdaste tacklingen, inte vem som vann matchen.

Analogier åsido, en medielogik som följer sensation i stället för innehåll och resultat riskerar att på sikt skada allmänbildningen i samhället. Det skulle vara förödande för väljarens möjlig­heter att fatta välavvägda beslut vid de allmänna valen. Det är i slutändan deras demokratiska inflytande som offras på den tredje statsmaktens altare.

Den politiska hårdvara som faktiskt påverkar människors vardag förpassas i allt större utsträckning till initierade branschtidningar med få läsare.

I stället pryds rikspressens löpsedlar av det som ofta kallas ”det politiska spelet”.

De tusentals nyheter som partierna ständigt gnetar ut i etern hamnar i spelets skugga nästan allihop. Det som förmedlas till konsumenterna, i detta fall väljarna, är sällan innehållsförteckningen. I stället matas de med ovidkommande omständigheter som i bästa fall har något med politik att göra.

Förblindade av statistik och antal läsare har mediernas högre värden fått stå tillbaka till förmån för trafikmål, reklamintäkter och prestige.

Även medier som finansieras av staten har börjat fingra på syltburken för att få folkets uppmärksamhet. När till och med något så banalt som ett Twitterdrev mot artisten Carola omvandlas till tv-debatt i SVT:s Aktuellt, så är det något som inte står rätt till.

Man får hoppas att det står en redaktör med mössan i handen, någonstans bakom kulisserna, med en stilla undran om vart världen är på väg.

Presskonferenserna avlöser varandra i en farlig fart, samtidigt som de upptagna stolarna i regeringskansliets presscenter blir färre och färre.

Trots denna medielogik pågår regeringens arbete febrilt.

Deras utslitna pressekreterare gör allt för att försöka skapa relevans för regeringens digra reformagenda. Fylld till bristningsgränsen med politik som ska sätta Sverige på en ny och bättre kurs.

Presskonferenserna avlöser varand­ra i en farlig fart, samtidigt som de upptagna stolarna i Regeringskansliets presscenter blir färre och färre. Den ganska trötta artikeln som en lika trött journalist skrapar ihop på morgonkvisten åker rakt in på löpsedlarnas 38:e plats.

Nej, de mer djuplodade reportagens tidevarv får nog anses vara över, även om några få bastioner alltjämt sluter upp bakom sina sista tappra journalister. Tyvärr är dessa överlevare lika få som antalet besökare på regeringens presskonferenser.

Sakta men säkert byter redaktionerna ut överlevarna mot idoliserade politiska kommentatorer.

Dessa, journalistkårens Elvis, Lennon och Beyoncé, livnär sig nästan fullt ut på partiernas spännande skådespel; En kränkt Annie får Magdalena att plötsligt gå i taket. Skulden lägger hon på Jimmie som undrar vad han har med saken att göra. Johans ansträngda andetag raspar i högtalarsystemet, Ebba försöker byta ämne och Ulf försöker se lika prålig ut som interiören i hans nya privatjet.

Johans ansträngda andetag raspar i högtalarsystemet, Ebba försöker byta ämne och Ulf försöker se lika prålig ut som interiören i hans nya privatjet.

Någonstans i ett hörn står Nooshi med partikollegor och häver ur sig obsceniteter medan Märta återigen smakar på ordet rasist.

Ovanpå detta hörs mediehusens sjuttioelva kommentatorer som aktivt arbetar för att göda kaoset.

Den som lyckats bäst får kanske turen att visa upp sina nyfunna påfågelsfjädrar på bästa sändningstid i statstelevisionen. Jämte sina kollegor sitter de runt ett bord och kluckar över spelets förvecklingar i SVT:s ”Politikbyrån”. Likt maniska influerare följer kommentatorerna sedan upp med sina egna veckovisa poddavsnitt.

När dagen sedan övergår i kväll och hemmets väggar lutar inåt över ensamheten, vadar de ut i gyttjan på Twitter och övertolkar innebörden av ilskna meningsutbyten.

Samtidigt lyser redaktionernas sökljus ständigt efter nya kontroverser. Den ena redaktionen följer den andra i något slags journalistiskt Följa John.

Prestigen handlar inte längre om att rapportera något unikt, genomarbetat och klargörande, utan snarare om vem som lyckas publicera två minuter före sina tangenthamrande kollegor.

Medierna måste höja blicken och sluta spela med i politikernas eviga rugbymatch. De måste sluta upp med att spekulera om ovidkommande spelteori och vad som eventuellt pågår bakom kulisserna. Även om partierna blivit bra på att spela detta spel, så är det inte vi som har satt reglerna.

Den politiska rapporteringen skulle sannolikt må bra av att bli lite grå och tråkig.

Det intressanta är resultatet, inte nödvändigtvis förhandlingen som föregått leveransen.

Den politiska rapporteringen skulle sannolikt må bra av att bli lite grå och tråkig. Något som vi helt enkelt måste tugga i oss och förstå för att kunna göra vår plikt som medborgare.

Fram till dess att blicken höjs så kommer partierna och deras ivriga presstjänstemän, mig själv inräknat, att jamsa med i sensationsjournalistikens fördummande löpsedelsgröt.

Vi kommer att hamra på våra egna tangenter och fälla bittra tårar. För den som sig i leken ger, den får leken tåla.