I dag lördag samlas tusentals lärare runtom i landet för att gå med i Lärarmarschen. De protesterar mot nedskärningar i skolan. Det råder ett djupt missnöje inom lärarkåren, då många upplever att politikerna har svikit sina löften om att satsa på skolan och lärarna. Det framkommer i en granskning av samtliga kommuners budget som Tankesmedjan Balans genomfört. De fann att skolans resurser minskar i 9 av 10 kommuner. Bakom väljarnas rygg har politiker och kommunala tjänstemän tagit till knep som utåt ger sken av att resurserna ökar – eller i vart fall inte minskar.

Ett exempel på det är att många kommuner ger skolorna en ekonomisk kompensation som understiger de ökande kostnaderna. Det gör att politikerna kan hävda att de inte sparar in på skolan, även om det i praktiken blir resultatet då skolor måste finansiera allt från årliga löneökningar till ökade inköpspriser av läromedel med samma budget som föregående år. Ett annat knep är att införa krav på så kallade ”effektiviseringar”, som i själva verket inte är något annat än en eufemism för besparingar och som ofta leder till att lärare får mer att göra med mindre resurser till sitt förfogande.

Som om inte det ekonomiska läget för skolan vore illa nog har Sveriges kommuner och landsting (SKL) tagit fram en prognos som visar att det det kommer att saknas minst 62 miljarder kronor fram till 2022. Detta förutsatt att man inte ändrar arbetssätt, höjer skatten eller ökar statsbidragen till kommunerna. Detta ekonomiska orosmoln undviker politikerna att beröra för att inte skrämma iväg väljare. Problemen kommer dock inte att försvinna bara för att de ignoreras. Det finns inte, och kommer sannolikt inte heller att finnas, folkligt stöd för de skattehöjningar som kommer att krävas om skolan ska fortsätta att bedrivas i sin nuvarande form med sitt nuvarande uppdrag.

Bakom väljarnas rygg har politiker och kommunala tjänstemän tagit till knep som utåt ger sken av att resurserna ökar – eller i vart fall inte minskar.

Att politikerna inte tar frågan om skolans finansiering och uppdrag på allvar blir tydligt när man beaktar de skolpolitiska förslagen som förs fram i debatten. Flera av dem riskerar paradoxalt nog att förvärra situationen. Ta exempelvis högerns förslag om att öka undervisningstiden. Redan med den nuvarande mängden undervisning lyckas man inte rekrytera tillräckligt många lärare. På vänsterkanten tenderar politikerna att efterfråga att ännu fler samhällsproblem ska lösas av skolan. Nyligen gick exempelvis Feministiskt initiativ ut i Stockholm och föreslog ett ”sexlyft” för skolan, då de är missnöjda med hur skolan arbetar med frågor som samtycke och hbtq. Viktiga frågor, men med tanke på att lärare redan i dag inte hinner med att gå igenom allt som läroplanen kräver – vad ska då prioriteras bort?

Det går inte att förneka att skolan har problem. Kunskapsresultaten är låga och alltför många elever uppvisar inte en tillräcklig nivå av viktiga baskunskaper som att läsa, skriva och räkna. Ordningsproblemen är markanta, allt fler elever upplever att det är stökigt och nära fyra av tio flickor uppger att de rent av känner sig otrygga i skolan. Lägg därtill att Sverige just nu befinner sig i vad som sannolikt är västvärldens allvarligaste lärarbrist. Fram till 2031 har SCB beräknat att det kommer saknas cirka 80.000 behöriga lärare.

Skolans beklämmande situation kräver att våra politiker vågar tänka nytt. De har kört fast i gamla hjulspår och måste inse att vad som nu krävs är konkreta förslag som direkt minskar skolans uppdrag. I syfte att skapa förbättrade förutsättningar för lärarkåren och skolan att lyckas med kunskapsuppdraget samtidigt som lärarbristen stävjas föreslår jag följande:

1 Minska antalet ämnen i grundskolan. I grundskolan läser eleverna 16 ämnen, då borträknat språkval och ”elevens val”. Det är inte hållbart sett till lärarbristen och kostnaderna. Slöjd, elevens val, musik samt hem- och konsumentkunskap måste slopas helt. Religionskunskap och geografi kan upptas i samhällskunskapen. Kemi och biologi kan slås ihop för att bli ett eget ämne, naturlära. På samma sätt kan fysik och teknik slås ihop. Målet borde vara att minska antalet ämnen till maximalt tio. I vissa fall kommer det att kräva ökad undervisningstid i ämnen som blir mer omfattande, men det totala antalet timmar måste däremot minska.

2 Se över läroplanens inledande kapitel. Läroplanens två första kapitel, som handlar om exempelvis skolans värdegrund och övergripande mål, är för omfattande. Det finns skrivningar om att skolan ska främja alltifrån elevernas ”respekt för vår gemensamma miljö” till att de ska lära sig ”digital kompetens”. Dessutom står det att all undervisning ska anamma ett historiskt, miljömässigt, internationellt och etiskt perspektiv. Mängden uppdrag som åläggs skolan i läroplanens inledande delar är så omfattande att det är omöjligt att lyckas. Samtidigt utvärderas skolor och inspekteras av Skolinspektionen baserat på hur väl de följer skrivningarna i läroplanen.

3 Revidera de kvarstående ämnenas centrala innehåll. För varje skolämne finns ett fastställt centralt innehåll. Det är det ämnesinnehåll som eleverna ska möta i undervisningen. I dag vittnar många lärare om att det råder ”stoffträngsel”, och då särskilt i de samhällsorienterande ämnena. Det är inte konstigt, då omfattningen av det centrala innehållet i många ämnen är oerhört omfattande samtidigt som undervisningstiden är begränsad. I stället för att utöka undervisnings­tiden, vilket har föreslagits förut, måste man minska det centrala innehållet till en realistisk omfattning.

Kombinationen av att minska antalet ämnen, ta bort de absurda kraven i läroplanens inledande kapitel samt revidera de kvarstående ämnenas centrala innehåll kommer göra att förväntningarna på vad skolväsendet ska klara av blir praktiskt möjliga att uppnå. Slopandet av vissa ämnen frigör resurser som kan användas till att prioritera att lärarnas arbetsmiljö förbättras, exempelvis genom att minska undervisningstiden för dem.

Genom att revidera samtliga skolämnens centrala innehåll förbättras dessutom förutsättningarna för att undervisningen ska gå mer på djupet än på bredden, vilket flera ledande skolnationer har visat är ett framgångsrecept för ökade kunskapsresultat.

Det är naivt att tro att de förändringar jag föreslår kommer vara lätta för politikerna att driva igenom. Motståndet kommer vara hårt, då inte minst från de två stora lärarfacken. Man ska inte klandra dem för det, då deras huvudsakliga uppgift är att värna sina egna medlemmars intresse – inte att skapa en bättre skola i allmänhet. Samtidigt är situationen för skolväsendet så akut att denna strid måste tas, inte minst om man menar allvar med att Sverige i framtiden ska konkurrera på en global kunskapsintensiv marknad.

Genomförs de reformer jag föreslår är det fullt möjligt att skolan lyckas rusta alla elever med de kunskaper som krävs för att de ska klara sig i framtiden. Detta samtidigt som möjligheten att rekrytera de utbildade och ambitiösa lärare som krävs för att alla elever ska få tillgång till undervisning av hög kvalitet realiseras.

Nu ligger bollen hos er politiker. Vågar ni?