Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Minskning av regeringens makt kan lösa det låsta läget”

Det blir lättare för den som går segrande ur striden att koncentrera sig på att regera landet. Det gäller oavsett om nästa statsminister heter Stefan Löfven eller Ulf Kristersson, eller något annat, skriver artikelförfattarna.
Det blir lättare för den som går segrande ur striden att koncentrera sig på att regera landet. Det gäller oavsett om nästa statsminister heter Stefan Löfven eller Ulf Kristersson, eller något annat, skriver artikelförfattarna. Foto: Anders Wiklund/TT

DN DEBATT 15/9. Regeringen i Sverige har för mycket makt jämfört med riksdagen och det bidrar till de låsningar vi ser i regeringsfrågan. Med ett större inflytande för riksdagen, och därmed för oppositionen, minskar betydelsen av att vinna regeringsmakten. Den politiska striden bör i stället handla om ­sakfrågor, skriver fem forskare i statsvetenskap.

VAL 2018

Just nu ägnas stor uppmärksamhet åt vem som skall bilda regering efter söndagens val. I medierna handlar eftervalsdiskussionen knappast om något annat. Med tanke på partiernas olika utspel och de understundom hårda tongångarna partierna emellan är det svårt att se någon snabb lösning. Det finns inte heller någon anledning att tro att situationen efter söndagens val är ett undantag. Så här kommer det förmodligen se ut efter riksdagsvalen under överskådlig tid.

Givet det oklara parlamentariska läget efter valet är det naturligtvis inte konstigt att många undrar vem som skall bli nästa statsminister och vilken partikonstellation som skall regera. Tvärtom! Vilket eller vilka partier som regerar är mycket viktigt. Regeringen har den starkaste initiativmakten, lägger fram landets budget, fattar en mängd beslut om sådant som inte regleras i lag och representerar Sverige både inom EU och utomlands.

Vi anser att regeringen i Sverige har för mycket makt, jämfört med riksdagen, och att det förhållandet bidrar till låsningarna vi ser i regeringsfrågan. Det är helt enkelt så attraktivt att sitta i regeringen att det försvårar regeringsbildningen i dagens parlamentariska situation.

Någon kanske invänder att många väljare skulle önska att det avgjordes redan på valdagen vem som får regeringsmakten, men det är knappast möjligt med vårt valsystem.

För ett år sedan presenterade vi SNS Demokratirapport 2017, ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” på DN Debatt. Vår slutsats var att de politiska partierna bör vidta åtgärder som flyttar den politiska striden bort från regeringsfrågan, där låsningarna är så starka att det är svårt att se någon lösning. Den politiska striden bör i stället handla om sakfrågor, där möjligheterna att hitta överenskommelser mellan partierna är mycket större.

Tre åtgärder som skulle öka riksdagens inflytande över beredningen av politiska beslut är

• att tillsätta fler parlamentariskt sammansatta utredningar (vilket ger övriga partier information och inflytande tidigt i beslutsprocessen),

att minska regeringens makt över budgeten (vilket ökar riksdagens inflytande i viktiga sakfrågor) och

att minska antalet politiska tjänster i regeringskansliet eller att förstärka riksdagens egna utredningsresurser (vilket gör det relativt sett mindre attraktivt att sitta i regeringen).

Vad gäller det andra förslaget vill vi poängtera att avsikten inte är att skrota den sammanhållna budgetprocessen. Men den statsvetenskapliga litteraturen skiljer mellan två modeller för budgetarbetet: delegering, där regeringen genom finansministern (precis som i Sverige i dag) ges mycket makt, och kontraktsmodellen, som i stället innebär regler för breda förhandlingar om medelfristiga finanspolitiska mål. Vi föreslår att Sverige borde röra sig i riktning mot den senare modellen.

Givetvis förväntar vi oss inte att riksdagens partier just nu, innan riksdagen ens samlats, skall enas om reformer av detta slag. Men om partierna signalerar att de är beredda att diskutera förutsättningarna för regeringsmakten skulle det kunna förflytta fokus i den hårdnande debatten och bidra till ett resonligare diskussionsklimat. Att göra regeringsinnehavet något mindre attraktivt skulle öka sannolikheten att partierna kommer överens i regeringsfrågan. Det skulle exempelvis bli mer attraktivt för C och L att stödja en S-ledd regering utan att själva sitta i den, liksom det skulle bli mer attraktivt för S, MP och SD att stödja en alliansregering.

Som titeln på vår rapport antyder menar vi, precis som statsvetaren och tidningsmannen Herbert Tingsten sjuttio år före oss, att den svenska parlamentariska demokratin mår bäst av balans mellan samverkan och strid. Under valrörelsen är det naturligt att striden dominerar. Som väljare bör man då förvänta sig att partierna så tydligt som möjligt presenterar vad som skiljer dem åt, så att man kan göra ett informerat val om vilket partis politik man står närmast.

Men efter valet bör samverkan sättas i centrum. Då handlar det för partierna om att vara pragmatiska, sätta sig ned och komma överens. Så verkar inte ske just nu, vilket i hög grad beror på låsningarna i regeringsfrågan.

Någon kanske invänder att många väljare skulle önska att det avgjordes redan på valdagen vem som får regeringsmakten, men det är knappast möjligt med vårt valsystem. I en parlamentarisk demokrati med ett proportionellt valsystem, såsom Sverige, röstar man på parti, inte på regering. Fördelarna är bland annat att folkets åsikter representeras relativt väl och att alla röster väger relativt jämt.

De som vill att regeringsfrågan avgörs redan på valdagen borde förorda att Sverige överger det nuvarande systemet och inför ett presidentiellt system eller ett majoritetsvalsystem. Det som utmärker ett presidentiellt system är att väljarna röstar direkt på vem som skall bli regeringschef, vilket skulle göra regeringsfrågan som allra mest tydlig. Men det skulle även bli lättare för väljarna att rösta direkt på olika regeringsalternativ om Sverige övergick till ett majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar. Ett sådant system brukar leda till att antalet partier minskar och att sannolikheten för majoritetsregeringar ökar.

Om fler breda parlamentariska utredningar tillsätts, om oppositionen tillförsäkras ett större inflytande över budgetarbetet och om riksdagen får större utredningsresurser blir det lättare för den som går förlorande ur striden om regeringsmakten att acceptera nederlaget.

Vi tror emellertid att Sverige är bättre betjänt av att behålla sitt parlamentariska styrelseskick och sitt proportionella valsystem, även om det innebär att väljarna inte alltid kan rösta på ett bestämt regeringsalternativ.

En viss osäkerhet om regeringsbildningen är ofrånkomlig i ett sådant system, eftersom det är mycket ovanligt att ett enskilt parti får en majoritet av mandaten i parlamentet. Om regeringsmakten vore något mindre attraktiv skulle partierna emellertid kunna hantera den osäkerheten på ett mer konstruktivt och mindre konfliktinriktat sätt.

Det gäller också möjligheterna för regeringen att faktiskt kunna regera. Den som blir statsminister efter årets val kommer av allt att döma att stå i spetsen för en minoritetsregering. Regeringen kommer alltså behöva söka stöd från andra partier i riksdagen för att få igenom sin politik, precis som den nuvarande regeringen Löfven har gjort sedan 2014 och precis som regeringen Reinfeldt gjorde efter valet 2010. Det nya efter 2018 års val är att den informella regel som man enades om inför valet 2010 – att det block som är störst bildar regering oberoende av hur stora Sverigedemokraterna blir – nu har satts ur spel. Den är åtminstone så ifrågasatt att den inte tycks kunna utgöra grunden för regeringsbildningen denna gång.

Med ett större inflytande för riksdagen, och därmed för oppositionen, minskar betydelsen av att vinna regeringsmakten. Om fler breda parlamentariska utredningar tillsätts, om oppositionen tillförsäkras ett större inflytande över budgetarbetet och om riksdagen får större utredningsresurser blir det lättare för den som går förlorande ur striden om regeringsmakten att acceptera nederlaget.

Det blir också lättare för den som går segrande ur striden att koncentrera sig på att regera landet, utan att behöva ta hänsyn till en ökande tillströmning av kritiska tillkännagivanden i riks­dagen, hot om misstroendevotum mot enskilda ministrar och återkommande konflikter om budgetprocessen. Det gäller oavsett om Sveriges nästa statsminister heter Stefan Löfven eller Ulf Kristersson, eller något annat.

DN Debatt.15 september 2018

Debattartikel

Fem forskare i statsvetenskap:
”Minskning av regeringens makt kan lösa det låsta läget”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.