DN Debatt. ”Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron”

Det var inte antalet sjukskrivningar som ökade mellan 1996 och 2002. Flera statistiker har oberoende av varandra räknat ut att närmare 85 procent av sjukfrånvarons ökning berodde på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på att fler blev sjukskrivna.

Diskussionen om sjukfrånvaron har mer med makt- och intressekamp att göra än med dess faktiska orsaker. Mediernas myter har påverkat flera regeringars agerande. Den nuvarande regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag. Politiken är direkt kontraproduktiv och kommer att öka antalet sjukskrivna, skriver Björn Johnson.

Den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet har varit en av de mest kontroversiella frågorna i den svenska välfärdsdebatten och har föranlett ett flertal förändringar i socialförsäkringssystemet. Då sjukfrånvaron började öka uppfattades detta som ett resultat av försämrad arbetsmiljö och ökad stress i spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet. Arbetsgivarna ansågs bära skulden, medan de sjukskrivna beskrevs som offer för omständigheter de inte kunde påverka. Denna uppfattning var dominerande under ett par år, men mötte efter hand alltmer kritik, och sågs av många som en felaktig beskrivning av problemet.

I stället växte ett överutnyttjandeproblem fram i debatten. Fusk och överutnyttjande betraktades här som de främsta orsakerna till den höga sjukfrånvaron. Problemet ansågs ha sin grund i ett alltför frikostigt sjukförsäkringssystem – sjukförsäkringen lockade helt enkelt till sig personer som inte var sjuka, och som därför hellre borde arbeta eller få sin inkomst från andra socialförsäkringar, företrädesvis a-kassan.

I min bok ”Kampen om sjukfrånvaron”, som utkommer den 4 februari, har jag ingående dokumenterat hur sjukfrånvaro­problemet har beskrivits i debatten och vilka konsekvenser detta har fått för politiken på området. I boken visar jag att de olika sätten att beskriva problemet hade mer med makt- och intressekamp att göra än med sjukfrånvarons faktiska orsaker.

Föreställningarna om överutnyttjande utvecklades främst av borgerliga ledarskribenter och av arbetsgivarorganisationerna, som hade viktiga intressen att försvara. En viktig roll spelades av Dagens Nyheter, som på ledarplats i snart 10 år har propagerat för att framställa de sjukskrivna som inbillningssjuka och ekonomiskt beräknande.

På bara några år i början av 2000-talet publicerade DN ett 50-tal ledare om sjukfrånvaron. Omsvängningen märktes även på debattsidan och i tidningens nyhetsrapportering, där olika former av överutnyttjande och systemfel snart framstod som de viktigaste orsakerna till den höga sjukfrånvaron.

Men den bild som målades upp i medie­debatten och nyhetsbevakningen – inte bara i DN, utan även i många andra medier – var förenklad, ensidig och på avgörande punkter felaktig.
De stora regionala skillnaderna i sjukfrånvaron, den höga andelen arbetslösa bland de sjukskrivna och de gynnsamma ekonomiska villkoren i sjukförsäkringen lyftes fram som belägg för att den höga sjukfrånvaron berodde på överutnyttjande. Detta trots att de regionala skillnaderna inte hade ökat, trots att antalet nya sjukskrivna arbetslösa i själva verket minskade och trots att några stora förändringar i de ekonomiska drivkrafterna inte hade skett.

I min bok visar jag på punkt efter punkt hur påståendena om fusk och överutnyttjande antingen var felaktiga eller grovt överdrivna. Utbrända pekades ut som en nyckelgrupp bakom ökningen. Arbetsmiljöförespråkarna såg utbrändheten som ett bevis på stressens skadliga effekter, men överutnyttjandeförespråkarna tog den i stället som intäkt för att människor var hypokondriska, överkänsliga och behövde byta jobb.

Diagnosen utbrändhet berörde dock som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna, och de stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent. Den ojämlika arbetsbördan i hemmet angavs som ett viktigt skäl till kvinnornas överrepresentation, alltså en medikalisering av privata problem. Detta rimmar dock illa med studier som visar att könsskillnaderna i fördelningen av hushållsarbetet minskade under 1990-talet.

De förklaringar som har förts fram av överutnyttjandeförespråkarna har oftast haft karaktären av cirkelbevis: den höga sjukfrånvaron förklaras med ökat överutnyttjande, och som belägg för att överutnyttjandet verkligen ökade anförs den kraftigt förhöjda sjukfrånvaron. Men ser man till fakta och forskningsresultat finns det nästan ingenting som stöder en sådan beskrivning.

Det starkaste argumentet mot tesen om ökat överutnyttjande är att antalet nya sjukskrivna faktiskt inte ökade särskilt mycket under den aktuella perioden. Flera statistiker har oberoende av varandra räknat ut att närmare 85 procent av sjukfrånvarons ökning mellan 1996 och 2002 berodde på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på fler sjukskrivna. Bland de arbetslösa sjukskrivna berodde hela ökningen på detta. Om sjukfusket verkligen ökade borde detta rimligen ha lett till fler sjukskrivna, inte bara till längre sjukskrivningstider.

Vad berodde då den höga sjukfrånvaron på? Den mest trovärdiga förklaringen har lanserats av sociologen Tor Larsson. Han pekar ut två avgörande faktorer: dels förändrad lagstiftning som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete, dels den kommunala sektorns försämrade ekonomi under 1990-talet, som medförde minskade omställningsmöjligheter på arbetsplatserna.

Tillsammans bidrog dessa faktorer till att det system som användes för att avsluta särskilt svårlösta sjukskrivningsärenden havererade. Resultatet: en dramatisk ökning av de riktigt långa sjukskrivningarna. Larssons förklaring har märkligt nog förbigåtts med tystnad – kanske för att den upplevts som ett hot av aktörer som investerat resurser och prestige i andra förklaringar.

Myterna om överutnyttjandet har haft stor betydelse för utvecklingen på policyplanet. 2005 gav den dåvarande socialdemokratiska regeringen Försäkringskassan extra resurser till att anställa 300 nya kontrollanter som skulle ägna sig åt slumpmässiga kontroller och misstänkt fusk i de olika socialförsäkringarna. Dessa kontrollanter lyckades under sina första två år att få 378 fuskare lagförda, alltså drygt en per kontrollant. Av dessa var det bara en liten andel som hade fuskat med sjukförsäkringen.

Efter regeringsskiftet har alliansregeringen byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag. Rehabiliteringskedjan, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons viktigaste reform, är bara ett bland flera exempel. Rehabiliteringskedjan har inte gjort något för att lösa de verkliga problemen, alltså det havererade rehabiliteringssystemet. Tvärtom framstår reformen som direkt kontraproduktiv, eftersom den kommer att öka antalet sjukskrivna som förlorar sina anställningar och dessutom leda till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras.

Till följd av de stränga tidsgränserna i kedjan kommer många arbetsgivare sannolikt att strunta i att försöka omplacera sjukskrivna efter tre månader, vilket varit avsikten, och i stället säga upp dem efter sex månader, då deras arbetsförmåga bedöms i förhållande till hela arbetsmarknaden. Detta är något som flera forskare har varnat för. Att deras varningsord har klingat ohörda är på många sätt symptomatiskt för hela sjukfrånvarodebatten.

Björn Johnson