Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Moderata partiledningen gamblar med liberalismen”

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra hälsar på Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson under årets första partiledardebatt i riksdagshuset.
Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra hälsar på Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson under årets första partiledardebatt i riksdagshuset. Foto: Fredrik Sandberg TT

Den moderata partiledningens nya linje är en gambling med liberalismen som kraft i svensk politik. SD är ett parti vars partiledning hånar ”liberalismen”. Därför riskerar Moderaterna att hamna i existentiella interna diskussioner om vilka av partiets ideologiska visioner som går att kompromissa med, skriver statsvetaren Jonas Hinnfors.

Att den moderata partiledningen vill skaka om i en väljarkår som inte rör sig till förmån för en alliansseger 2018 kan förefalla rimligt men när dörren öppnas på glänt till samarbete med Sverigedemokraterna inleds en gambling med höga insatser. I potten ligger inte bara eventuellt motstånd mot närmanden till SD. I potten ligger framförallt det brett liberala projekt som på många vis haft inflytande över Sverige sedan 1970-talet. En nyckel till detta projekt har varit ett partisystem där de borgerliga partierna har samarbetat och erbjudit ett trovärdigt regeringsalternativ till Socialdemokraterna.

Svensk politik har länge präglats av varianter av socialliberalism där Socialdemokrater och borgerliga partier balanserat och påverkat varandra. I detta breda ideologiska spektrum finns stråk av mer traditionell socialdemokrati och av nyliberalism men huvudfåran – när politiska reformer har genomförts – har ofta haft socialliberal karaktär snarare än rent socialdemokratisk eller nyliberal. Inte minst har det framgått av en lång rad uppgörelser över blockgränsen sedan 1970-talet. I regeringsställning har Socialdemokraterna ofta behövt stöd från ett eller flera borgerliga partier och på samma sätt har Moderaterna balanserats av mittenpartierna.

Hur Sverigedemokraterna än beskrivs så är det inte ett liberalt parti eller en del av ett liberalt projekt – hur än ”liberalism” definieras. Partiledningen är säkert kapabel till vissa kompromisser på kort sikt men SD är ett parti vars partiledning hånar och raljerar med ”liberalismen”. Centrala partidokument visar entydigt partiets förankring i en nationalistiskt färgad socialt konservativ ideologi med ”svenskhetens” bevarande som främsta mål.

Eventuella moderata samarbeten med SD hotar därför sammanhållningen i alliansen på ett betydligt mer ideologiskt komplicerat sätt än vad som var fallet när de norska eller danska samarbetena inleddes.

Ibland görs jämförelser med Danmark och Norge – där partier från samma partifamilj som SD; populistiska radikala högerpartier – sedan länge tagits in i värmen och till och med sitter i regeringen (Norge) eller fungerar som stödparti. Förmodligen är det sådana scenarier den moderata partiledningen överväger. Jämförelsen haltar dock.

Att SD har nynazistiska rötter medan de danska och norska kusinerna inte har det lyfts ofta fram och det är naturligtvis en relevant skillnad. Men en mer dagsaktuell viktig – ofta förbisedd – skillnad är att medan SD är ett uttalat nationalistiskt konservativt parti har de danska och norska partierna faktiskt haft flera liberala drag. Det norska Fremskrittspartiet betraktar sig fortsatt som liberalt. Principprogrammet inleds med orden ”Fremskrittspartiets ideologiske grunnlag, liberalismen”.

Att Dansk folkeparti i dag liksom SD är socialkonservativt och nationalistiskt gör det lätt att glömma att när de danska högerpartierna öppnade dörren för samarbete (1990-talets slut) utgjorde liberala idéströmningar en del av DF:s ideologi. DF:s migrationspolitik var kontroversiell men det gick någotsånär att i övrigt argumentera för att ett danskt liberalt regeringsalternativ i vid bemärkelse räddades snarare än utsattes för omöjlig konkurrens via DF-samarbete.

Det norska Fremskrittspartiets regeringsmedverkan kan på samma sätt i en norsk kontext beskrivas som att det skapar förutsättningar för att erbjuda ett liberalt regeringsalternativ, vilket också förklarar varför det genuint liberala borgerliga Venstre i Norge kan fungera som stödparti till den nuvarande Høyre/Fremskrittspartiregeringen.

Medan det i den norska och danska kontexten har gått att betrakta samarbete med DF och FrP som ett sätt att erbjuda ett tämligen enat borgerligt liberalt alternativ är det tvärtom i Sverige. Dörren till SD bryter upp det borgerliga liberala alternativet. Hur Moderaterna än definieras är Centern och Liberalerna fast förankrade i liberal ideologi – och båda partierna är mycket måna om att framhäva just sin liberalism och sitt motstånd mot att samarbeta med SD. Ideologiskt har de goda skäl till sitt motstånd. Eventuella moderata samarbeten med SD hotar därför sammanhållningen i alliansen på ett betydligt mer ideologiskt komplicerat sätt än vad som var fallet när de norska eller danska samarbetena inleddes.

Så länge eventuella samtal mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna inskränks till relativt triviala ting som bullerregler eller policies för cykelställ tangeras kanske inte ideologiska fundament, men varje seriös partirelation kommer förr eller senare att nå ideologiska kärnområden. Eftersom dessa från SD:s sida är uttalat antiliberala riskerar Moderaterna snabbt att dras in i närmast existentiella interna diskussioner om vilka av partiets ideologiska visioner och mål som går att kompromissa med.

Sedan 1960-talets slut när Centerpartiets och Folkpartiets så kallade ”Mittensamverkan” till slut fick Moderaterna att släppa viktiga delar av sitt dåvarande nationella och konservativa idégods har Moderaterna successivt formats till ett parti med mer liberalism än konservatism. Nyorienteringen den gången ledde även till att borgerligheten för första gången blev ett slagkraftigt regeringsalternativ på bred liberal grund – vilket nu potentiellt hotas.

När moderata veteraner de senaste dagarna vänt sig mot eventuellt SD-samarbete anas en gryende oro för vad som kan äventyras med kursändringen. Hittills är det dock framförallt de inom partiet som kanaliserat sin frustration över valförlusten 2014 till att formulera en ny linje visavi SD som hörts i debatten. Ett inslag i frustrationen har varit att det trots icke-rödgrön riksdagsmajoritet sitter en rödgrön regering. För en del har det därför tett sig lockande att ta hjälp av SD vilket kräver att pariastämpeln på SD suddas ut.

I eftervalsfrustrationen har indirekt även kunnat skönjas viss harm över att partiledningen inte prioriterat genuint moderat politik under allianstiden. I sitt förnyade utspel om gemensam alliansbudget på DN Debatt häromdagen, som bara skulle vinna via stöd från SD, går Anna Kinberg Batra de frustrerade till mötes. Indirekt riktar hon därmed udden mot Centern och Liberalerna. Trots att dessa två allianssyskon nyligen avvisat gemensamma budgetmotioner som oansvariga upprepar hon alltså kravet. Om partiveteranernas oro delas av fler är oklart, men partiets kommande Sverigemöte i mars är ett tillfälle att utvärdera vilket grepp partiledningen har över den interna arenan.

Att förutsäga hur väljare, interna grupper respektive parlamentariska samarbetspartners reagerar är vanskligt. Däremot är det uppenbart att den moderata partiledningens nya linje är en gambling med liberalismen som kraft i svensk politik; med samarbetet inom det borgerliga liberala regeringsalternativet samt med vilken ideologisk vision som skall prägla Moderaterna.

DN Debatt. 10 februari 2017
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.