DN Debatt. ”Moderaterna planerar för ett systemskifte efter valet”

Sverige är i internationell jämförelse ett relativt jämlikt land. Men jämlikheten uppstod inte över en natt. Den har vuxit fram genom breda politiska reformer och en ihärdig facklig kamp. Alla partier har dock inte varit positivt inställda till det vi kallar den svenska modellen. En rapport från LO och tankesmedjan Tiden som släpps i dag visar tydligt att Moderaterna under Ulf Kristersson vill gå en annan väg. De vill driva en politik som, om den skulle genomföras till fullo, skulle innebära ett systemskifte i svensk politik.

Redan på 1980-talet talade Moderaterna om behovet av ett systemskifte. Partiledaren Ulf Adelsohn lanserade stora skattesänkningar och ville ta in privata aktörer i välfärden. Han föreslog stora neddragningar i offentlig sektor och en rad andra mer eller mindre nyliberala reformer. Men tiden var inte mogen för den politiken. Det skulle dröja till när regeringen Bildt fick makten 1991 som arbetet började på allvar. Under de tre regeringsåren hann man bland annat med att släppa in privata aktörer inom skolan, bolagisera flera statliga bolag och genomföra stora skattesänkningar.

Redan i budgetmotionen för 2018 står det klart att de stora skattesänkningarna som föreslås leder till neddragningar på skola, sjukvård, omsorg och trygghetsförsäkringar.

När den borgerliga alliansen under ledning av Fredrik Reinfeldt tog makten 2006 var retoriken en annan. Partiet skulle fortfarande vara ett skattesänkarparti, men mest för medel- och låginkomsttagare. Den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle inte röras. Resultatet för vanligt folk blev det något helt annat då stora reformer i systemändrande riktning genomfördes. 

Skatterna sänktes med 140 miljarder, vården marknadsanpassades, statliga bolag såldes återigen ut. Arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen försämrades och höjda avgifter till a-kassan samt slopad avdragsrätt för fackföreningsavgifter minskade den fackliga organisationsgraden och försvagade facket.

Om Moderaterna återigen kommer till makten vill man fullfölja det som regeringarna Bildt och Reinfeldt påbörjade. Inför valet driver Moderaterna i tio steg förändringar som om de genomfördes skulle innebära ett systemskifte i nyliberal riktning:

Otryggare jobb. Moderaterna har stämmobeslut på att försämra anställningstryggheten i Las. Förslaget innebär att Moderaterna går till val på att göra det lättare att sparka vanliga anställda, trots att det redan i dag är jämförelsevis enkelt att säga upp folk i Sverige – om det finns sakliga skäl eller råder arbetsbrist. Detta skulle framför allt drabba en anställd som en arbetsgivare av något skäl anser vara mindre lönsam eller besvärlig.

Politiska beslut om låga löner. Moderaterna vill införa ”inträdesjobb” för arbetssökande nyanlända och ungdomar, där politiker ska sätta lönetak i stället för att arbetsgivare och fackföreningar avtalar om löner genom avtal. Om förslaget blir verklighet skulle det innebära en lönesänkning med 30 procent för alla som omfattas av förslaget. Enligt forskningen får sådana reformer spridningseffekter också till andra grupper.

Nej till krav på schysta villkor vid upphandlingar. Moderaterna säger nej till att kommuner och myndigheter som upphandlar en vara eller tjänst ska kunna ställa krav på att leverantören har schysta löner och villkor. Därmed säger partiet nej till att göra det svårare att dumpa löner och villkor för att vinna offentliga upphandlingar.

Montera ned den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Moderaternas vill privatisera Arbetsförmedlingen och ersätta den med privata aktörer. Detta trots att de storskaliga, dyra och undermåliga experiment under regeringen Reinfeldt redan visat sig vara verkningslösa med jobbcoacher och så kallade ”etableringslotsar”.

Ideologiskt driven privatisering av vården. Moderaterna vill av ideologiska skäl öppna upp för ännu fler privata aktörer i vården genom en utveckling av lagen om valfrihetssystem (LOV). Detta trots att forskare har pekat på att LOV gör så att privata aktörer framför allt etablerar sig i välbärgade områden där det är lönsamt med privat verksamhet.

Återinföra stupstocken. Ulf Kristersson, som under Moderaternas senaste regeringsperiod personligen var ansvarig för de hårt kritiserade försämringarna av sjukförsäkringen, vill nu återinföra ”stupstocken”. Den som drabbas av allvarlig sjukdom eller långvarig ohälsa kan då bara få ersättning från sjukförsäkringen under en viss tid – oavsett hälsoläget. Moderaterna driver detta trots att det så kallade ”bidragsberoendet” i dag är det lägsta sedan 1981.

Värna uttag av vinster i välfärden. Moderaterna kämpar hårt för att stoppa de rödgrönas förslag om vinstbegränsningar hos privata bolag inom skola och äldreomsorg. I stället för att satsa på en bra skola, vård och omsorg vill Moderaterna prioritera möjligheter för riskkapitalister att göra stora vinster på vår gemensamma välfärd.

Nedskärningar i världens mest avreglerade skola. Moderaterna försvarar världens mest marknadsanpassade skola, trots att OECD och flera forskare tydligt har pekat på att dagens skolsystem spär på segregationen, betygsinflationen och försämrar möjligheten för likvärdig kunskap. Dessutom föreslår Moderaterna en nedskärning inom skolan och relaterade utgiftsområden i statsbudgeten med 2,3 miljarder kronor.

Avregleringar av hyresmarknaden. Moderaterna går till val på att återinföra marknadshyror, trots att kraftigt höjda hyror i attraktiva områden skulle förstärka boendesegregationen. Det skulle gynna de redan välbärgade, medan vanliga löntagare och pensionärer skulle tvingas flytta. För ett mindre segregerat och dynamiskt samhälle är tillgång till hyresrätter centralt.

Omfattande skattesänkningar. Moderaterna går till val på stora skattesänkningar som framför allt gynnar hög- och medelinkomsttagare samt företag. Det skulle även innebära att den så kallade pensionärsskatten skulle bli högre i stället för att avskaffas, som Socialdemokraterna har lovat. Redan i budgetmotionen för 2018 står det klart att de stora skattesänkningarna som föreslås leder till neddragningar på skola, sjukvård, omsorg och trygghetsförsäkringar.

Den samlade effekten av Moderaternas politik inom välfärds- och arbetsmarknadsområdet blir onekligen så stor att det är rimligt att kalla det för ett systemskifte. Mot det står ett socialdemokratiskt huvudalternativ, med en ambitiös och stark reformpolitik som i stället vill stärka löntagarnas villkor.

Valet i höst är därför ett vägval mellan ett ideologiskt betingat systemskifte med omfattande försämringar för vanligt folk – eller en förstärkning av den svenska modellen som ger löntagare och pensionärer bättre och mer jämlika förutsättningar.

Risken för ett systemskifte borde rimligen vara en av valets huvudfrågor.