Mitt i det senaste årets dramatiska opinionsutveckling sker närmast i tysthet det som kan bli avgörande i valet 2014: sakta men säkert ökar Sverigedemokraternas stöd. I dagarna har de uppnått en ny rekordnivå i DN/Ipsos mätning på 8,5 procent och nyligen hela 9,9 procent i United Minds.
Mycket talar för att SD kommer att stärkas 2014.
Stödet har också ändrat karaktär. I valet 2006 hade SD-väljarna en mittenprofil. Enligt Valu (Sveriges Televisions vallokalsundersökningar) klassade sig 42 procent av dem som ”höger”, 46 procent som ”varken eller” och 12 procent som ”vänster”.
2010 hade SD-väljarna polariserats, med 48 procent högerväljare, 34 procent varken eller och 18 procent vänsterväljare. Den klart största gruppen SD-väljare är alltså sådana som betraktar sig själva som ”höger”.
Sedan dess har utvecklingen fortsatt. En undersökning som Timbro låtit Demoskop göra, och som tidigare inte publicerats, visar att det i dag främst är Moderaterna som tappar till SD. Som väntat är även missnöjda S-väljare en rekryteringsbas, men flödet från Moderaterna blir allt tydligare.
Sedan valet 2010 har 2,7 procentenheter av de väljare som då röstade på Moderaterna bestämt sig för att i stället rösta på Sverigedemokraterna. Flödet från Socialdemokraterna är också tydligt men något mindre, på 2,3 procentenheter.
En förklaring är förstås integrationsproblemen. Vi har OECD:s största gap i sysselsättning mellan infödda och utlandsfödda. Att arbetslinjen ännu inte lyckats för utlandsfödda riskerar att göra moderatväljare mer skeptiska till invandring.
Men det är inte så enkelt. Demoskop har, i en annan tidigare opublicerad undersökning, låtit väljare som överväger att gå från Moderaterna till SD svara på hur stort deras engagemang är i ett 30-tal frågor.
Flödet är ännu begränsat så basen i undersökningen är liten, men den ger en tydlig fingervisning om hur mönstret ser ut. De väljare som lockas av SD brinner särskilt för brottsbekämpning och försvar – frågor som Nya moderaterna tonat ner, och som SD försöker göra till sina.
För väljare som uppger att de i dag skulle rösta på Moderaterna, men kan tänka sig SD, är brottsbekämpning den enskilt viktigaste frågan. Fler än fyra av tio säger sig vara engagerade i denna fråga, jämfört med färre än var tredje bland M-väljare över lag.
I motsats till de övriga sätter de också brottsbekämpningen före frågor som skatter, ekonomi och jobb.
De är också mer engagerade i försvarspolitik än andra M-väljare: var fjärde säger sig vara engagerad, jämfört med färre än var femte bland M-väljare över lag.
Naturligtvis är dessa potentiella partibytare också mer engagerade i invandringsfrågor än andra M-väljare: knappt fyra av tio jämfört med två av tio. Men allra störst är som sagt deras engagemang för brottsbekämpning.
Även i Sverige finns grogrund för invandringsfientlig populism. Enligt SOM-institutet vill 41 procent av svenska folket minska flyktingmottagandet, under 90-talet långt fler än så. I en tidigare opublicerad undersökning vi låtit Demoskop göra uppger 22 procent av väljarna att de i stor utsträckning ”delar Sverigedemokraternas syn på invandring”.
Skälet till att inte fler av dessa redan lockats till SD är enkelt: för de allra flesta som ogillar invandring är det långt ifrån den viktigaste frågan. Därför röstar de också på andra partier, även om dessa partier inte delar deras syn på invandring.
Faran ligger just här: så länge en röst på SD uppfattas som liktydigt med att endast rösta mot invandring är det få som tar steget, få väljare värderar invandringsfrågan så högt. Men om de etablerade partierna så att säga erbjuder fler skäl börjar det bli politiskt riskabelt.
Det är ingen hemlighet att den ständiga moderata förnyelsen av det egna partiets politik, retorik och prioriteringar skapat en del irritation bland kärnväljarna. En så radikal omläggning är aldrig smärtfri.
Vad gäller de mer marknadsliberala M-väljarna har förnyelsen inte försvagat partiet, sannolikt av två skäl: dels finns helt enkelt ”ingen annanstans att ta vägen”, dels har även den mest principfasta nyliberal svårt att förringa 100 miljarder i skattesänkningar.
Med de M-väljare vars intresse kretsar kring brottsbekämpning och försvar är det annorlunda. Dels har moderaterna inte levererat särskilt mycket för dessa ”gammelmoderater” att glädjas åt, dels finns nu SD som ett alternativ för den som vill proteströsta.
Risken att SD i stor skala äter sig in bland moderata kärnväljare ska inte överdrivas. För det första är förtroendet för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg utomordentligt högt bland de egna väljarna. För det andra är SD för de allra flesta moderatväljare ett otänkbart alternativ.
Men marginalerna kommer att vara små 2014. Med SD runt 7–8 procent riskerar det att bli svårt att över huvud taget bilda en fungerande regering. Ur mitt marknadsliberala perspektiv låter ett sådant scenario fasansfullt: en försvagad borgerlighet, en vilsen socialdemokrati hårt pressad från vänster och ovanpå det SD:s kombination av grumlig invandringsfientlighet och hämningslös välfärdspopulism.
Här har Moderaterna en viktig uppgift: inte bara den nya mitten, utan även de mest traditionella M-väljarna måste känna sig hemma. Moderaterna bör inte anpassa sig till SD:s invandringsagenda. Däremot måste de, som alla andra partier, försvara alla sina kärnfrågor – inte bara de som för närvarande är mest populära.
De väljare som tycker att brottsbekämpning är det viktigaste måste kunna lita på att en moderatledd regering kommer att prioritera det. Om inte Moderaterna lyckas förvalta denna del av sitt politiska arv, riskerar läckaget till SD att fortsätta, vilket för oss närmare ett politiskt kaos hösten 2014.
Det handlar heller inte bara om skarpa förslag och budgetutrymme, utan också om engagemang. Moderaterna har gjort en tydlig prioritering: stabila statsfinanser, fler jobb och lägre skatter. Det är en prioritering som respekteras av partiets väljare.
Men ett fortsatt ointresse för frågor som brottsbekämpningen, och även försvaret, retar upp delar av partiets kärna. Det är ett högt spel med dessa väljares lojalitet.
Markus Uvell, vd för tankesmedjan Timbro och författare till boken ”Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare”