Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/myt-om-jobbpolarisering-goder-vaxande-populism/

DN Debatt

DN Debatt. ”Myt om jobbpolarisering ­göder växande populism”

De som övertygats av polariserings­tesen tycks se framför sig hur kontoristen med en suck packar ihop sin bokföring och lämnar skrivbordet för att ta hand om den smutsiga disken. Men så ser verkligheten inte ut, skriver artikelförfattarna. Foto: HUGO NABO / DN / TT

DN DEBATT 13/5. Det har blivit en etablerad sanning att de medelkvalificerade jobben minskar, medan de lägst och högst kvalificerade jobben ökar – att vi är på väg mot en jobbpolarisering. Men vi kan i en ny rapport visa att det inte stämmer att mitten av jobbfördelningen urholkats. Felsynen kan få allvarliga konsekvenser, skriver German Bender och Michael Tåhlin.

Rätta artikel

Enligt en utbredd föreställning polariseras arbetsmarknaden just nu i snabb takt: goda jobb i arbetslivets mellanskikt är på väg att försvinna, medan både de bästa och de sämsta jobben blir fler. Det antas bero på digitaliseringen: it slår ut medelkvalificerade jobb men inte jobb på högre och lägre nivå. Breda grupper inom medelklassyrken antas vara på väg att tappa fotfästet, på jobbet och i samhället.

Denna teori om jobbpolarisering formulerades av amerikanska och brittiska forskare i början av 2000-talet och har spritt sig till många länder. Även i Sverige har tesen om mittens urholkning fått fäste som en korrekt beskrivning av arbetslivets utveckling. Många forskningsprojekt, utredningar och politiska förslag utgår från denna bild som en etablerad sanning. Men som tankesmedjan Arena Idé kan visa i rapporten ”Polariseringsmyten – minskar verkligen de medelkvalificerade jobben?”, vilar polariseringstesen på svag grund. Att mitten av jobbstrukturen urholkats stämmer helt enkelt inte.

De som övertygats av polariserings­tesen tycks se framför sig hur hantverkaren uppgivet ställer undan verktygslådan och tar fram skurhinken eller kontoristen med en suck packar ihop sin bokföring och lämnar skrivbordet för att ta hand om den smutsiga disken medan båda dystert funderar över hur de ska få ekonomin att gå ihop efter sina lönesänkningar. Men så ser verkligheten inte ut.

Det som skiljer de jobb som krymper från de som växer är inte kvalifikationsnivån, utan könssammansättningen.

Vår analys visar att det som faktiskt skett är mindre dramatiskt – åtminstone ur ett klassperspektiv. Omvandlingen handlar inte bara om klass, utan även om genus. I det stora område av jobbstrukturen som ligger mellan mitten och det nedre skiktet har en omgruppering skett: antalet fabriksarbetare, lagerassistenter, brevbärare och lastbilschaufförer – varav flertalet med relativt enkla men ändå skapligt betalda arbetsuppgifter – har minskat, medan antalet undersköterskor, hemvårdare, kockar och butiksförsäljare – med en blandning av enkla och mer kvalificerade men något lägre avlönade arbetsuppgifter – har ökat.

Det som skiljer de jobb som krymper från de som växer är inte kvalifikationsnivån, utan könssammansättningen. Mansdominerade jobb har en tydlig lönepremie (de är bättre avlönade än kvinnliga på samma kvalifikationsnivå), därför tycks jobbstrukturen växa nertill när de kvinnodominerade jobben växer. Men kvalifikationsmässigt går rörelsen inte nedåt utan i sidled. Ett grundproblem med polariseringsforskningen är att den oftast mäter kvalifikationskrav med jobbens lönenivå. Det är en metod som lätt leder till felaktiga slutsatser eftersom lönenivån inte bara avspeglar kvalifikation utan även helt andra faktorer, såsom genusnormer. Därför behövs ett från lönen oberoende mått på kvalifikation.

I vår rapport använder vi utbildningskrav som ett sådant mått. Det framgår då att kvinnojobben ofta har lägre löner utan att vara mindre kvalificerade, vilket inte torde komma som en nyhet för särskilt många. Däremot är det nog en nyhet för många att de minst kvalificerade jobben inte blivit fler – varken bland män eller kvinnor, och inte under någon del av den långa perioden från 1970-talet till nutid.

Elektrikern har inte blivit vaktmästare och bokföringskontoristen har inte blivit städare. Snarare tycks lastbilschauffören ha blivit kock och maskinoperatören ha blivit undersköterska. Denna typ av omvandling är inte oviktig, men kan knappast beskrivas som polarisering.

Nedgången av antalet personer verksamma inom tillverkning och distribution är vidare koncentrerad till de minst kvalificerade och lägst avlönade jobben, medan uppgången av antalet personer verksamma inom omsorg och service omvänt är koncentrerad till de mest kvalificerade (men inte alltid välavlönade) jobben. Jobbstrukturen har alltså uppgraderats både i sin övre och nedre del. Detta talar starkt emot polariseringstesen.

Att kalla den utveckling som skett för ”polarisering” bygger implicit på ett gammaldags synsätt, där mäns arbete i tillverkningsindustrin och i viss mån även kvinnors arbete på kontor ses som mer kvalificerat än kvinnodominerade arbetsuppgifter inom omsorg och service. Då kan en försämring uppfattas ske vid övergången från äldre till nyare arbetsuppgifter. Detta föråldrade perspektiv avspeglas i kvardröjande löneskillnader baserade på traditionella maktförhållanden och genusnormer. Men dessa är på väg att förändras och analysen av utvecklingen underlättas inte av att kalla könslönegapet för polarisering.

Varför är det då viktigt att polariseringsmyten spräcks? Vi ser tre tungt vägande skäl.

1 Jobbpolitiken. Även om den uppgradering av jobbstrukturen som vår rapport visar är positiv på många sätt, har den också en baksida. Det minskande antalet jobb med låga kvalifikationskrav försämrar utsikterna för arbetsmarknadens marginalgrupper: ungdomar, nyanlända utlandsfödda, lågutbildade. Om andelen lågkvalificerade jobb ökar, vilket polariseringstesen hävdar, kan det uppfattas som mindre angeläget att skapa fler ingångsjobb – givetvis med rimliga arbetsvillkor och drägliga löner – såsom parternas etableringsjobb och andra sorters anställningssubventioner.

2 Utbildningspolitiken. Framtidsprognoserna för arbetsmarknaden påverkar såväl individers utbildningsval som utbildningspolitikens utformning. Om mitten av jobbstrukturen uppfattas minska kraftigt i storlek blir det mindre relevant för både individen och samhället att satsa på medelhöga utbildningar, särskilt yrkesprogram på gymnasiet. Om däremot mittenskiktet kommer att förbli stort under överskådlig tid, med endast måttliga nedgångar, är medelhöga utbildningar med yrkesinriktning högst relevanta även framöver och rekrytering till dessa bör ha hög prioritet.

3 Den växande populismen och ojämlikheten. Både polariseringsforskningen och populismen är starkt knutna till genus. Som vi har visat bygger tesen om en polarisering av jobbstrukturen på att mansdominerade yrken ses som bättre jobb än de som domineras av kvinnor. Detta synsätt är inte bara sakligt felaktigt, utan riskerar också att underblåsa kvinnofientliga värderingar. Känslan av förlorad maskulin kraft är sannolikt en stark grogrund för den serie av bakslag som inträffat på sistone längs den långa progressiva vägen mot modernitet. Även i det sammanhanget är det viktigt att polariseringstesen granskas kritiskt.

Samhällsdebatten och viktiga politiska reformer måste bygga på en korrekt beskrivning av så fundamentala förlopp som jobbstrukturens omvandling. Vår empiriska analys bygger huvudsakligen på de svenska levnadsnivåundersökningarna (LNU), vars data sträcker sig fram till 2010 (LNU genomförs nästa gång 2020). Men senare data från Statistiska centralbyråns yrkesregister pekar i samma riktning och liknande mönster framkommer i arbetskraftsundersökningar från ett antal EU-länder. Det är angeläget att en noggrann granskning fortsätter, men tills vidare är den rimliga slutsatsen att såväl forskare som beslutsfattare måste förhålla sig skeptiska till tesen om jobbpolarisering.