Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/nationalisters-vurmande-for-hbtq-rattigheter-ar-falskt/

DN Debatt

DN Debatt. ”Nationalisters vurmande för hbtq-rättigheter är falskt”

I dag går ett flertal organisationer, däribland Ungdom mot rasism, i Prideparaden i Stockholm under parollen ”Queers mot islamofobi”, skriver artikelförfattaren. Foto: Pontus Orre/TT

DN DEBATT 3/8. Nationalistiska partier har sällan intresse av att stärka hbtq-rättigheter. Så låt oss inte luras av Sverigedemokraternas plötsliga omfamnande av hbtq-frågor. Detta är bara ett sätt att locka till sig en större väljarbas i form av homosexuella nationalister, skriver Sona Rashid, vice ­ordförande för Ungdom mot rasism.

Över hela världen firas i juni och juli kampen för hbtq-rättigheter – med samtal, demonstration, parad och fest. Den moderna Priderörelsen i väst började med ett par gatustenar och folkprotester på Manhattan i slutet på 60-talet. Redan 1971 arrangerades den första svenska Pridefestivalen i Örebro och ett par år senare friskförklarades homosexualitet, efter en ockupation av gayaktivister på Socialstyrelsens trappa.

I dag ser kampen annorlunda ut. Sverige har kommit längre i rättighetsfrågorna än andra länder. Det svenska lagliga skyddet mot diskriminering, hot, hat och trakasserier mot hbtq-personer är omfattande, även om brott fortfarande förekommer, medan det juridiska skyddet i många andra länder är mycket svagare.

Till och med Sverigedemokraterna verkar komma till hbt(q)-personers försvar. (Q inom parentes eftersom SD inte erkänner queer-begreppet.) Vanligtvis är inte Sverigedemokraterna det parti som ens talar om hbt(q)-rättigheter. Men i sitt sommartal annonserade partiledare Jimmie Åkesson att Sverige­demokraterna föreslår att utvecklingsbistånd till länder där homosexualitet är kriminaliserat kraftigt skulle minskas eller dras in helt. Oavsett vad man tycker i frågan så är det uppenbart att det är en flört med hbt(q)-väljare. Så varför föreslår Jimmie Åkesson, genom sitt Almedalstal och en debattartikel i SvD (6 juli 2019), att dra in biståndet till homofientliga nationer?

Fenomenet beskrevs redan 2007 av queerteoretikern Jasbir K. Puar som homonationalism, ett fenomen som även diskuteras i Anna-Maria Sörbergs artikel ”Nationalister använder hbtq-kulturen för egna syften” i DN Kultur (30/7). Puar beskrev en ny sorts ideologi som växte fram i USA och Europa under 2000-talet där nationalistiska och högerextrema partier började använda hbtq-rättigheter och retorik för att positionera sig mot ”den Andre”, ”den främmande”, läs: ”muslimen”. I många fall får dessa reaktionära rörelser och partier en större väljarbas – homosexuella nationalister.

Vi ser tydliga praktiska exempel på SD:s homofientliga politik och åsikter i Sveriges kommuner, landsting och regioner.

Jimmie Åkesson verkar inspireras av Donald Trumps globala kampanj för avkriminalisering av homosexualitet som lanserades av Vita huset tidigare i år. Under sin tid som kandidat för presidentämbetet twittrade Trump om Orlandomassakern där 49 personer blev mördade i en terrorattack: ”Som er president kommer jag att göra allt i min makt för att skydda hbtq-med­borgare från våldet och förtrycket från en förhatlig utländsk ideologi”. Men i Trumps värld verkar hbtq-personers rättigheter bara handla om att ställa två grupper mot varandra – ”våra (vita) hbtq-medborgare” mot ”den Andre”.

På Sverigedemokraternas hemsida, under ”HBT+” kan vi läsa: ”[...] Särskilt svårt kan det vara för hbt-personer som växer upp i utsatta områden och i miljöer där främmande och reaktionära kulturer dominerar och det svenska samhällets inflytande är svagt. För Sverigedemokraterna är kampen mot hot, våld, hatbrott och hederskultur den viktigaste frågan för att förbättra hbt-personers ställning”.

Några andra politiska förslag eller krav för stärkt skydd av hbtq-personer verkar dock inte finnas. Tvärtom rankas Sverigedemokraterna som sämst av riksdagspartierna i RFSL:s valrapport (2018) om riksdagens hbtq-politik. I många viktiga frågor för stärkandet av hbtq-rättigheter har Sverigedemokraterna konsekvent röstat avslag – ett avkall för hbtq-rättigheter verkar ligga i Sverigedemokraternas politiska intresse. Till exempel när det gäller transpersoner så röstade SD emot borttagandet av tvångssterilisering vid könskorrigering. Jimmie Åkesson menade att ”det är en icke-fråga även om den berör enskilda individer väldigt mycket”.

Homonationalism verkar vara en global trend, vi ser det inte bara i USA utan även i många delar av Europa. Till exempel har det gått att observera en liknande omvändning i det nationalistiska och rasistiska franska partiet Nationell samlings (tidigare Front National) inställning till homosexuella. För inte allt för många år sedan beskrev partiets grundare Jean-Marie Le Pen homosexuella som en ”biologisk och social anomali”. Därefter började partiet tvätta rent sin homofoba stämpel, under Jean-Maries dotter Marine Le Pens ledning.

En opinionsundersökning inför den andra presidentvalsomgången i Frankrike visade att 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen tänkte rösta på Le Pen. I de regionala valen 2015 röstade en större andel av de homosexuella männen på Nationell samling än de heterosexuella männen. I norska nationalistiska Fremskrittspartiet kan vi också se dessa tendenser.

Även i Nederländerna har höger­radikalismen framställt sig som för­svarare av kvinnors och homosexuellas rättigheter. Där uttrycks islamofobin och hatet mot invandrare genom att svartmåla den påstått konservativa muslimska mannen som ett hot mot den liberala demokratin.

Detta är inget annat än pinkwashing, det vill säga att utge sig för att vara hbtq-vänliga när de i själva verket driver en konservativ politik som diskriminerar på grund av sexuell läggning. För att tala antirasistiskt klarspråk: nationalistiska partier har sällan (för att inte säga aldrig) intresse av ett stärkande av hbtq-rättigheter. De har historiskt positionerat sig som motståndet mot ”homolobbyn”, ”anomalierna”, ”de perversa”. På agendan för dessa nationalistiska partier finns enbart en punkt: stryp invandring genom att spä på rädslan i samhället genom att utmåla vissa grupper av människor som hotet mot de europeiska/västerländska värderingar.

Vi ser tydliga, praktiska exempel på SD:s homofientliga politik och åsikter i Sveriges kommuner, landsting och regioner. Ett exempel är SD i Nyköping som förra året sa nej till att kommunen skulle stötta en lokal Pridefestival med uttalandet ”NEJ till att skattemedel går till exhibitionistiska manifestationer för personer med extrema behov av att visa upp sina nakna kroppar”.

Ett annat exempel är SD i Höganäs som 2016 motsatte sig att kommunen flaggade med regnbågsflaggor på Internationella dagen mot homo-, trans- och bifobi. Och SD i Härryda krävde att biblioteket skulle ta ner sina regnbågsflaggor som sattes upp i samband med den lokala Pridefestivalen i fjol.

Så låt oss inte luras av Sverigedemokraternas och nationalisternas plötsliga omfamnande av hbtq-rättigheter. Det är endast ytterligare ett sätt att ställa grupp mot grupp och elda på islamo­fobin och rasismen i Sverige och världen. Homonationalismen är en politisk pinkwashing av rasismen.

Att söndra och härska är en gammal strategi, att ställa grupper mot varandra är ett av de äldsta och billigaste tricken i boken. Men rasistiskt hbtq-stöd är ett stöd som vi aldrig kan acceptera, eftersom det är falskt. Vi är endast starkare när vi håller ihop, och inte offrar vissa mänskliga rättigheter för att försöka uppnå andra. Därför kommer ett flertal organisationer och rörelser att gå tillsammans under parollen ”Queers mot islamofobi” i Prideparaden i dag, den 3 augusti, i Stockholm.

Förtydligande 2019-08-05 13:59

Uppgiften om röstandelar i de franska regionala valen har förtydligats.