Claes Sandgren: ”Nej, Akademiens ledamöter står inte över svensk lag” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Nej, Akademiens ledamöter står inte över svensk lag”

Svenska akademien har en officiös karaktär: Den åtnjuter långtgående skattefrihet, den uppbär bidrag från Bolagsverket, Stockholm stad upplåter lokalerna i Börshuset (bilden) gratis och Akademien delar ut Nobelpriset, vilket ger Sverige stor prestige, skriver Claes Sandgren.
Svenska akademien har en officiös karaktär: Den åtnjuter långtgående skattefrihet, den uppbär bidrag från Bolagsverket, Stockholm stad upplåter lokalerna i Börshuset (bilden) gratis och Akademien delar ut Nobelpriset, vilket ger Sverige stor prestige, skriver Claes Sandgren. Foto: Johan Jeppsson/IBL

DN DEBATT 10/4. Svenska Akademiens ledamöter verkar omedvetna om att det är oförenligt med föreningsrättsliga principer att en person tvingas vara kvar i en sammanslutning. De tycks också föreställa sig att de ensamma beslutar om utträde. Så är det inte heller; domstol har sista ordet. Ledamöter skulle kunna få fastställt av domstol att de utträtt, skriver Claes Sandgren.

Det är nu strömhopp från Svenska Akademien: Ekman och Lotass har tidigare lämnat. Östergren, ­Espmark, Englund har nyligen gjort det, Stridsberg överväger sin avgång, andra har antytt tvekan om sitt ledamotskap och Kulturprofilens hustru deltar inte i verksamheten sedan ett halvår tillbaka.

Det har åter hävdats av bland annat flera ledamöter att Akademiens stadgar måste ändras för att en ledamot ska kunna utträda. Det görs även gällande att det är Akademien som beslutar om rätten att utträda. Det påstås också att inval av ledamöter kräver tolv ledamöters närvaro. Ingen av dessa uppfattningar håller streck.

För beslut om inval av en ledamot föreskriver stadgarna att minst tolv ledamöter ska vara närvarande. Kan Akademien ändå utse en ny ledamot, även om de bara är elva? Svaret är ja. Bestämmelsen utformades på sin tid utifrån förutsättningen att Akademien skulle vara fullsutten, varför ett krav på tolv ledamöter inte framstod som särskilt strängt.

Men denna förutsättning har brustit, om det bara finns elva ledamöter kvar eller än färre. Bestämmelsen måste tolkas i ljuset av detta förhållande så som är brukligt inom juridiken. Det finns inget intresse som träds för när och ingen ledamot skadas, om bara elva ledamöter beslutar; tvärtom ligger det i Akademiens och alla ledamöters intresse att Akademien förnyas.

Eller kan Majestätet såsom Akademiens beskyddare hjälpa Akademien att skydda sig mot sig själv? Ja, genom att medla mellan de två antagonistiska läger som står mot varandra. Låt oss hoppas att han lyckas med det.

Här finns en skillnad mot bestämmelsen om uteslutning, som också föreskriver tolv ledamöters närvaro för beslutsmässighet. Men den har syftet att ge skydd åt enskilda ledamöter mot godtyckliga angrepp, varför kravet på beslutsmässighet bör upprätthållas.

Det finns för övrigt ingen mekanism att ogiltigförklara ett inval, såvida inte Konungen skulle underkänna detta i sin egenskap av Akademiens beskyddare. Ytterst ligger alltså denna fråga i Majestätets händer. Men skulle han underkänna ett inval, skulle det skapa en ”institutionell kris”.

Vad gäller rätten att utträda råder förvirring bland ledamöterna i avsaknaden av en rättslärd ledamot, som kunde ge ledning. De tycks tro att stadgarna måste ändras för att ett utträde ska vara möjligt. Men stadgarna har inte någon paragraf som förbjuder utträde; ett sådant är därför möjligt. Om man menar att det är praxis att utträde inte går för sig, så är det bara att upphöra med denna praxis.

De Aderton har i själva verket redan gjort flera avsteg från Gustav III:s intentioner. Kvinnor har valts in trots att han föreskrev i stiftelseurkunden att Akademien var enbart för män och de ständiga sekreterarna, som ska sitta på livstid enligt stadgarna, tillåts avgå. Det är därför inget uppseendeväckande om Akademien går ifrån praxis att ledamotskapet är på livstid.

Det är betecknande att ledamöterna förefaller tro att Akademien står ovan svensk lag. De verkar exempelvis omedvetna om att det är oförenligt med dagens föreningsrättsliga principer att en person tvingas vara kvar i en sammanslutning. Denna så kallade negativa föreningsrätt är förankrad i FN:s rättighetsförklaring, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. De båda senare är inte bara bindande för Sverige, de är svensk rätt, som går före Akademiens stadgar, vare sig dessa ändras eller inte.

Ledamöterna tycks också föreställa sig att de ensamma beslutar om utträde. Så är det inte heller; domstol har sista ordet. Ledamöter skulle kunna få fastställt av domstol att de utträtt. Det gäller Ekman som otvetydigt gett till känna sitt beslut att utträda. Hon är därför inte längre ledamot – oavsett vad Akademien vill och tror – och har därmed inte längre ansvar för Akademiens verksamhet. Lotass har veterligen också gjort klart att hon vill utträda. Deras stolar bör därför återbesättas.

Vad gäller övriga ledamöter som lämnat Akademien tycks de bara ha beslutat att inte delta i verksam­heten och alltså inte avgått, möjligen i villfarelsen att de inte kan utträda. Men en sådan time-out är olycklig, därför att Akademien då inte kan återbesätta deras stolar. En ledamot måste bestämma sig: antingen är man ledamot och då ska man delta (37 §). Eller så är man inte ledamot. Något tredje ges ej av stadgarna, som dock negligeras av Akademien.

Över huvud taget förvånar ledamöternas inställning till stadgarna. De är noga med att iaktta den bestämmelse om utträde som inte finns. Men tystnadsplikten bryter man nu ohämmat, trots att en sådan försummelse ska leda till uteslutning (48 §).

Det viktiga är nu att ledamöterna visar omsorg om Akademiens anseende, en omsorg som är så mycket mera motiverad som Akademien har en officiös karaktär. Den är instiftad av Gustav III och står under Konungens beskydd, den åtnjuter långtgående skattefrihet, den uppbär bidrag från Bolagsverket (179 miljoner kronor de senaste 11 åren), Stockholm stad upplåter lokalerna i Börshuset gratis och Akademien delar ut Nobelpriset, vilket ger Sverige stor prestige. Allt detta ställer höga krav på ledamöternas integritet, varför den nu aktuella krisen är en angelägenhet inte bara för Akademien.

Det är Nobelpriset som bär upp Akademiens anseende. Värnet om priset ställer därför särskilda krav på ledamöternas oförvitlighet. Var det inte för Nobelpriset, skulle inte omvärlden bry sig. Det är ingen tillfällighet att Akademiens debacle ägnas stor uppmärksamhet i ledande tidningar och andra medier världen över.

Men kanske kan krisen göra väl. Den kan jämna marken för en yngre generation, som kunde bryta med de traditioner som bidragit till Akademiens prekära belägenhet. Det har rått missförhållanden i decennier med anknytning till den så kallade Kulturprofilens och hans hustrus verksamhet. Det är missförhållanden som varit väl kända även utanför Akademien, bland annat som en följd av reportage i Expressen 1997, utan att de ständiga sekreterarna gått till botten med dessa. Av allt att döma har vänskapsband bidragit till sekreterarnas förlamning. För det kan väl inte vara rent oförstånd?

På grund av det kamaraderi, som gärna göds och frodas inom institutioner, som förnyar sig själva och som saknar en reguljär tillsyn, finns dock en risk att allt förblir som det varit. Det gäller inte minst Akademiens agerande när en ledamot brustit i något avseende: varken de kolleger som valt in ledamoten eller valts in av ledamoten är hågade att sätta ledamoten under tryck att avgå och än mindre att utesluta ­ledamoten. Det sägs i klartext i Espmarks förklaring, som talar om vänskapsrelationer, och antyds i Östergrens och Englunds uttalanden.

Eller kan Majestätet såsom Akademiens beskyddare hjälpa Akademien att skydda sig mot sig själv? Ja, genom att medla mellan de två antagonistiska läger som står mot varandra. Låt oss hoppas att han lyckas med det.

 

DN Debatt.10 april 2018

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.