I varje land tycks det finnas en berättelse om den egna nationella historien som allmänt känns igen och har ett särskilt genomslag. I England talar man om en tradition av individualism sedan medel­tiden, och en betoning på empirism och ”sunt förnuft” som skiljer ut dem från fransmännen. I USA vårdas idén om ”den amerikanska drömmen” där var och en är sin egen lyckas smed. Författare, debattörer och rörelser använder historien som en del av berättelsen om vilka ”vi” är, vilka ärvda styrkor och mörka sidor samhället har, och hur vi borde förändra det.

I Sverige handlar den vanligaste berättelsen om vår särart om en särskilt jämlik, bondedriven och fredlig historia, en större grad av folkligt inflytande och samförstånd. Här utövade bönderna politiskt inflytande i riksdagen och på sockenstämman åtminstone sedan Gustav Vasas tid. Berättelsen om det historiskt fria och jämlika Sverige har utvecklats av en rad historiker och samhällsforskare.

En version av den bondecentrerade berättelsen, som fått mycket stort genomslag sedan den publicerades 2006, är den som historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh lade fram i sin bok ”Är svensken människa?” I en jämförelse med framför allt Tyskland och USA menar Berggren och Trägårdh att den svenska moderna historien präglas av en bonderotad individualism där svensken vill vara oberoende av sina gelikar, och har använt staten för att upprätthålla ett sådant oberoende. Det välfärdsstatliga bygget, med en stark roll för staten och dess experter, som utmärkte det svenska 1900-talet förankras i en särskilt tillitsfull relation mellan folket och staten.

Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel.

Även socialdemokratins starka ställning i 1900-talets Sverige kan enligt dem härledas till det gamla bondesamhället. Jämlikheten utnämns av Berggren och Trägårdh till ”svenskarnas öde”. Föreställningar om den ekonomiska och sociala jämlikheten flätas ihop med föreställningar om en politisk kultur med relativt låg grad av konflikt, och större samförstånd.

En rad antropologer (Bendixsen, Bringlid och Vike, ”Egalitarianism in Scandinavia”, 2017) hävdar att de skandinaviska länderna är unika i Europa i det att man aldrig haft något ”klasskrig”; denna fredliga historia banade enligt dessa författare väg för en politisk kompromisskultur på 1900-talet.

Moderatledaren Ulf Kristersson menade i partiledardebatten i riksdagen i januari 2019 att ”den svenska jämlik­heten länkar oss ut till vår historia av fria, självägande bönder”.

Det finns skillnader mellan dessa olika formuleringar, men alla har de det gemensamt att de menar att 1900-talets och 2000-talets politik är en återspegling av något mycket äldre.

Boken ”Världens jämlikaste land?” som utkommer i dagarna ger en helt annan bild av Sveriges väg till att runt 1980 bli världens jämlikaste land.

Boken bygger på analys av ekonomiska, politiska och sociala data och statistik och visar att det finns mycket lite fog för uppfattningen att det i Sverige år 1900 fanns en lång tradition eller kultur av jämlikhet att luta sig mot. I stället visar analysen att det var arbetarrörelsens genombrott och i synnerhet socialdemokratins stora och unika organiseringsarbete och välfärdsambitioner under 1900-talet som skiljer ut Sverige från andra länder.

Sverige var fram till 1920-talets demokratiska genombrott ett ekonomiskt, socialt och politiskt djupt ojämlikt och efterblivet land. När vi ser på den politiska rösträtten eller på fördelningen av inkomster och förmögenheter var Sverige under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet inte mer jämlikt jämfört med andra länder i Europa och Nordamerika, snarare tvärtom.

Sverige demokratiserades sent och snabbt, och paradoxalt nog var det just det faktum att det politiska systemet så länge var särskilt exkluderande i Sverige, som möjliggjorde formandet av en ovanligt bred koalition av folkrörelser och partier.

Eftersom socialdemokratin regerade särskilt länge i Sverige och hade ett djupt rotat folkligt stöd för jämlikhetsreformer – kunde under ett antal decennier under 1900-talet en internationellt unik välfärdsstat, arbetsmarknadsmodell och ekonomisk politisk byggas upp, reform för reform.

Sverige hade ett ovanligt starkt fåvälde och plutokrati där förmögenhet (och kön) satte gränser för rösträtten på ett sätt som innebar att åren runt 1870 fick bara en femtedel av männen rösta till riksdagen i Sverige. Tyskland och Frankrike hade då allmän rösträtt för män och två tredjedelar av danska och norska män fick rösta. Att så stora delar av befolkningen inte fick vara med och bestämma gjorde ironiskt nog att en särskilt bred allians för demokrati uppstod här: de många som var uteslutna, kunde göra gemensam sak för ett nytt och bättre system.

I början av 1900-talet var Sverige inte bara ett av Europas mest odemokratiska utan också ett av de mest ojämlika länderna sett till inkomster och förmögenheter: den rikaste tiondelen ägde runt 90 procent av förmögenheterna, vilket var värre än det USA dit många svenskar emigrerade. Detsamma gäller för inkomsterna: under första världskriget var de mer ojämlikt fördelade i gulaschbaronernas Sverige än i något av de länder som vi har statistik för, som Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA.

Sett till andelen av de totala inkomsterna som gick till de 10 procent som tjänar mest, var Sverige mer ojämlikt vid 1900-talets början än ekonomier som Ryssland, Colombia och Kina är i dag.

Att Sverige under 1900-talets gång blev världens mest jämlika land var alltså inte ett resultat av någon lång historisk tradition av jämlikhet, buren av jämlika, fria bönder eller några andra. Tvärtom kom både den politiska jämlikhetens rösträtt och inflytande och den ekonomiska jämlikhetens fördelning av inkomster och förmögenheter till genom ett historiskt brott och en fullständig omkastning under 1900-talet. Det var för att de sociala rörelserna för jämlikhet, framför allt arbetarrörelsen och den ovanligt breda oppositionen mot ”den gamla regimen”, var unikt starka i Sverige, som Sverige blev ett särskilt jämlikt land.

Eftersom socialdemokratin regerade särskilt länge i Sverige och hade ett djupt rotat folkligt stöd för jämlikhetsreformer – kunde under ett antal decennier under 1900-talet en internationellt unik välfärdsstat, arbetsmarknadsmodell och ekonomisk politisk byggas upp, reform för reform.

Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel. I dag är Sverige det samhälle i OECD där ojämlikheten – mätt som fördelningen av inkomster – ökar snabbast. I dag är vi i en internationell jämförelse, ett mediokert land i ”jämlikhetsligan”, mindre jämlikt än länder som Slovenien, Belgien och Österrike. Kapitalinkomsterna, koncentrerade till de välbärgade skikten, har skjutit i taket.

Välfärdsstatens omfördelande ambitioner har minskat så mycket, inte minst med urholkningen av a-kassan och pensionsreformen, att välfärdsforskare i dag ifrågasätter om Sverige fortfarande är en ”socialdemokratisk modell” i välfärdspolitiken. I stället, säger forskarna, närmar sig Sverige den liberala, ojämlika modell som tidigare ansetts beskriva USA och Storbritannien efter Thatcher.

En historieskrivning om svensk jämlikhet som ett nationellt särdrag, opolitisk, snarast kulturell och djupt rotad, har kunnat användas som en del av legitimeringen av politiken för ökad ojämlikhet: om Sverige per definition är ett jämlikt land, spelar den förda politiken ingen roll. Berättelser om nationens historia spelar, återigen, en politisk roll, och bör också granskas. 1900-talets ekonomiska jämlikhet i Sverige var inget uttryck för en jämlikhetskultur utan ett politiskt bygge. Vill vi ha ett jämlikt samhälle måste vi återigen föra en genuin politik för jämlikhet.