Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 19:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/nej-miljonprogrammet-ser-inte-ut-som-novosibirsk/

DN Debatt

DN Debatt. ”Nej, miljonprogrammet ser inte ut som Novosibirsk”

Det fanns arkitekter som såg skönhet i det storskaliga och förmådde att gestalta detta väl – i Grindtorp i Täby till exempel, skriver Jöran Lindvall. Foto: Bertil Ericson/TT

DN DEBATT 9/1. När Mattias Karlsson (SD) i en DN-intervju tycker att svenska miljonprogramsområden ser ut som i Novosibirsk undrar jag om han vet vad han talar om. Bara cirka 15 procent av miljonprogrammet är storskaligt. Resten består av måttligt stora flerbostadshus med eftertänksamt formade miljöer och av småhus, skriver arkitekten Jöran Lindvall.

Mattias Karlsson (SD) pekar i en DN-intervju nyligen ut modern arkitektur som människofientligt ful. Han menar att modernismen är vänsterns strävan efter den total jämställdhet där alla har det lika dåligt. Och han vill ställa konservatismens klassiska skönhetsideal mot den modernism som finns i det svenska miljonprogrammet.

Delvis har han rätt. Vi har inte skött miljonprogrammets storskalighet särskilt bra. Men hans historieskrivning har brister. Visst är modernismen, eller funktionalismen som vi kallar det, ett resultat av radikala idéer från början av 1900-talet. Och det fanns modernister som lanserade verkligt storskaliga och långtgående utopiska idéprojekt. Men det var inte dessa som slog rot i det socialdemokratiska Sverige. Våra bostadspolitiker och arkitekter var länge och i huvudsak både småskaliga och eftertänksamma. Och kvalitetskraven hölls högt.

När Sverige på mindre än hundra år utvecklades från ett bondeland till ett modernt industrisamhälle så skedde det genom en kraftfull urbanisering som ställde extremt stora krav på bostadsförsörjningen. Bostadsbristen var gigantisk och trångboddheten förskräckande. De få bostäder som från början fanns i städerna var till stor del så usla att många av dem med rätta revs. Och de nya som byggdes räckte länge inte till.

Sveriges ekonomi var knapp och bostadsbyggandet krävde stora investeringar. Landet affärsbanker fick acceptera att delar av deras rörelsekapital bands i bostadsbyggnadsfonder – med måttfull ränta. Fonderna administrerades av Länsbostadsnämnder. Deras uppgifter var att fördela pengarna till så många bostäder som möjligt och samtidigt kontrollera att det som byggdes höll rimlig kvalitet. Att det blev ganska likriktat är inte så konstigt.

Klassicismen har sina fördelar men för många av oss är dess arkitektoniska uttryck förenade med totalitära krafter och ett klassamhälle vi inte vill ha tillbaka.

Under 15 år efter andra världskriget byggdes 800 000 nya bostäder i en arkitektonisk stil som jag vill kalla eftertänksam modernism – småskaligt, delvis klassicistiskt och inte så sällan idylliskt. Den eftertänksamma stilen dominerade länge svensk arkitektur.

Men både bostadsbristen och trångboddheten var fortfarande skriande. Då sattes målet att på tio år, 1965–1974, bygga en miljon nya bostäder. Det kvantitativa målet sattes främst men de kvalitativa kraven fanns fortfarande kvar. Nu påverkades estetiken delvis av nya internationella strömningar där storskaligheten inte var främmande.

För att nå målet pressades byggindustrin till rationaliseringar – att bygga mer industriellt bland annat med förtillverkade byggelement och nya material. Det är här som de storskaliga förortsmiljöerna tillkommer.

Men det är bara cirka 15 procent av miljonprogrammet som är storskaligt. Resten uppfördes i måttligt stora flerbostadshus med eftertänksamt formade miljöer samt småhus som utgör en tredjedel av hela miljonprogrammet. Målet uppnåddes. Bostadsbristen var hävd – åtminstone för tillfället. 1974 var problemet att det fanns ett överskott av nyproducerade bostäder.

Det finns tekniska brister i hela miljonprogrammet. Den tekniska utvecklingen drevs hårdare än vad nya material och produktionsmetoder medgav. Profit och girighet började också bli ett problem i det svenska byggandet.

I de storskaliga områdena blev också den arkitektoniska miljön mindre bra – monotont och enformigt, en skala som många, men inte alla, upplevde som omänsklig. Men allt blev inte dåligt och många har funnits sig väl till rätta i det storskaliga. Det fanns arkitekter som såg skönhet i det storskaliga och förmådde att gestalta detta väl – i Grindtorp i Täby till exempel.

Den bostadssegregation som blivit ett gissel började som ett inhemskt fenomen. De svenskar som först förbättrade sin ekonomi flyttade från hyreslägenheterna i flerbostadshusen till självägda småhus. Kvar blev de med sämre ekonomi. Sedan späddes detta på med invandrare som inte kunde välja. Successivt har detta växt till ett stort samhällsproblem som blivit allt svårare att åtgärda.

Upplåtelseformen har haft betydelse. Det finns bostadsområden där delar av husen förvaltats som bostadsrätter i miljöer som har hålls sig väl medan andra delar av husen har förvaltats av allmännyttan och blivit problematiska.

Miljonprogrammets partiella misslyckande uppmärksammades inte tillräckligt av den socialdemokratiska samhällssfären – partiet, hyresgäst­rörelsen, allmännyttan. Många kommuner såg inte eller ville inte se. Man borde ha vidtagit åtgärder, sett de storskaliga områdena som ”halvfabrikat” som snabbt hade krävt korrigeringar och kompletteringar. En del har gjorts men inte tillräckligt. Många försök till medinflytande har funnits men få verkliga resultat har uppnåtts. Samhället har svikit, inte tillräckligt tidigt tagit problemen och de boende på allvar.

Ett område som nu tagits bort från utsattheten sticker ut. Gårdstens­bostäder är ett allmännyttigt bostadsbolag i Angered, Göteborg. 1997 fick det en styrelse där 8 av 10 ledamöter bor i området. När styrelsen tillträdde fanns det planer på stora ombyggnader i syfte att förbättra miljön. Styrelsen sa att först måste vi definiera och utveckla de boendes identitet i området – sen kan vi göra förändringar. Så blev det – utvecklingen har skett ”inifrån” med stora förändringar och med de boendes verkliga inflytande och makt, inte olikt det som gäller i en bostadsrätts­förening. Brottsligheten har minskat och markpriserna har stigit. Området är fortfarande starkt mångkulturellt, mår mycket bättre än många andra storskaliga områden i miljonprogrammet och borde nu ses som ett föredöme.

Men efter 23 år är Gårdstensbostäder fortfarande det enda allmännyttiga bostadsområde där styrelsens majoritet består av boende i området. I alla andra allmännyttiga områden biter sig politiker fast i styrelseuppdragen – utan att ha anknytning i området och utan att verkligen kunna representera de boende. Detta är ett kvarvarande exempel på hur samhället missköter sina relationer till miljonprogrammets stora bostadsområden.

Mattias Karlsson tycker att svenska miljonprogramsområden ser ut som i Novosibirsk. Jag undrar om han har varit där och vet vad han talar om. Utan att förringa våra problem vill jag påstå att både bostadsmiljöer och arkitektur i Sverige håller hög kvalitet.

Svensk arkitektur har länge setts som tråkig och inte haft samma djärva utveckling som i Dubai och London. Vi har inte haft så många politiska maktgalningar och heller inte verkligt penningstinna kapitalister som kunnat manifestera sin makt i spekulativ arkitektur. Vi har haft få arkitektoniska toppar men länge kunnat beskriva vårt byggande som en arkitektonisk höjdplatå. Tack och lov.

Mattias Karlsson hänvisar till konservatismens klassiska skönhetsideal. Det var de ideal som rådde när modernisterna revolterade mot klassamhället och sökte en ny arkitektur. Det var också de ideal som under 1900-talet hyllades av totalitära härskare som Hitler, Stalin och Mussolini. Klassicismen har sina fördelar men för många av oss är dess arkitektoniska uttryck förenade med totalitära krafter och ett klassamhälle vi inte vill ha tillbaka.

När politiker börjar vilja styra konstnärliga utryck blir jag rädd.