Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/nonsensmatt-ger-fel-bild-av-hur-polisreformen-lyckats/

DN Debatt

DN Debatt. ”Nonsensmått ger fel bild av hur polisreformen lyckats”

Nya resurser bör främst fördelas med huvudsyftet att förebygga brott. En problemorienterad utgångspunkt har goda möjligheter att både minska skador av brott och trycket på den reaktiva verksamheten, skriver Jerzy Sarnecki. Foto: Johan Nilsson/TT

DN DEBATT 26/8. Politiker, medier och även polisledningen följer noggrant den så kallade personuppklaringen. Och eftersom den är låg och har fortsatt att gå ner efter reformen drar man slutsatsen att polisen är i dåligt skick. I stället bör uppklarade brott viktas efter hur allvarliga de är. Det föreslår jag i min nya ESO-rapport, skriver Jerzy Sarnecki.

2015 års polisreform har på kort sikt orsakat en hel del kaos och ineffektivitet inom polis­organisationen. Nu, efter fyra och ett halvt år, kan vi dock skönja viktiga förbättringar som reformen har gett upphov till och som få tycks känna till. Polisen står i dag i ett vägskäl mellan gammal slentrian och ett nytt arbetssätt. Detta framgår av en ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som publiceras i dag måndag.

Av rapporten, som bygger på intervjuer och genomgång av dokumentation, framgår att polisen har börjat arbeta mera problemorienterat. Detta innebär bland annat att lokalpolis, tillsammans med företrädare för lokalsamhället, gör kartläggningar av problem, analyserar resultat, utarbetar åtgärdsplaner som genomförs och utvärderas. Arbetssättet skapar förutsättningar för polisen att arbeta förebyggande och inte endast agera när brott redan har begåtts. Möjligheterna för detta arbetssätt har förbättrats tack vare de nya kommunpolistjänsterna och systemet med medborgarlöften.

Självklart fungerar detta, än så länge, inte perfekt. Resurserna är små, utryckning och utredning prioriteras. Den problemorienterade verksamheten har låg status och är på många håll dåligt integrerad i den övriga verksamheten. Vidare finns det svårigheter att samla relevanta data, analysera dessa, planera och genomföra åtgärder etcetera. Svårast tycks det vara att utvärdera effekterna. För att systemet ska fungera mer effektivt behövs fler lokala analytiker och ett betydligt bättre it-stöd.

Eftersom personuppklaringen är låg (cirka 14 procent) och har fortsatt att gå ner efter reformen drar man slutsatsen att polisen är i dåligt skick.

Att utvärdera effekter är sedan gammalt polisens akilleshäl, oberoende av på vilken nivå inom organisationen detta ska göras. I dag förefaller utvärderingar av polisens arbete styras mer av vad som är lätt att mäta, snarare än av vad som är verksamhetens målsättning.

Låt oss ta som exempel det mest använda effektivitetsmåttet: den sammanlagda personuppklaringen, det vill säga andelen polisanmälda brott som leder till någon form av lagföring. Politiker, medier och även polisledningen följer noggrant detta mått. Eftersom personuppklaringen är låg (cirka 14 procent) och har fortsatt att gå ner efter reformen drar man slutsatsen att polisen är i dåligt skick.

Men måttet är egentligen ett nonsensmått. Till att börja med så kan inte alla anmälningar klaras upp, bland annat på grund av att en del av dem över huvud taget inte avser handlingar som visar sig vara brott, begås av personer som är under 15 år med mera. Men det kanske märkligaste med detta mått är att det inte, så som det används i debatten, särskiljer mellan brott av olika skadlighetsgrad.

Ett förenklat exempel: Låt oss anta att polisen i ett område har fem brott att utreda, fyra snatterier och ett mord. Om man satsar alla resurser på mordet och struntar i snatterierna, blir uppklarningen 20 procent. Ett dåligt resultat, kommer cheferna och politikerna kanske att säga, vilket i teorin innebär att det ger ett bättre resultat att strunta i mordet och i stället utreda snatterierna.

Ett av förslagen i ESO-rapporten är att införa ett index som väger brotten ut­ifrån deras skadlighet (straffvärde) så att uppklaring av ett mord ska ha ett värde som motsvarar kanske 216 snatterier. I exemplet skulle det betyda en ”uppklaring” på 98 procent. (I exemplet räknas snatteriets straffvärde till en månads fängelse och mordets till 216 månader.)

Men frågan om brottsuppklaring är egentligen mer komplicerad än så. På grund av avsaknad av adekvata mått har man på vissa håll inom polisen börjat räkna på antalet fängelseår som man lyckats generera. Ju fler år bakom galler en utredning ger, desto bättre resultat, anser man.

Men är det verkligen polisens huvuduppdrag att generera så många fängelse­år som möjligt? Läser man styrdokument för den svenska polisens verksamhet framgår att polisens främsta uppgift är att förebygga brott. Varje brott som begås är ju egentligen ett misslyckande för samhället. Fler utdömda fängelseår behöver således inte vara en framgång.

Problemet är dock att uppklarade brott och fängelseår går att räkna, men hur räknar man brott som aldrig begåtts? Det ovan sagda betyder inte att personuppklaringen helt ska förkastas som mått på poliseffektivitet. Till exempel att gripa och lagföra de som skjuter i våra förorter, är en viktig brottsförebyggande uppgift. Men det finns mer effektiva sätt att förebygga cykelstölder, snatterier, internetbedrägerier och ringa narkotikabrott än att satsa på att gripa och lagföra alla som begår dessa brott.

Rapporten föreslår att nya resurser främst fördelas med huvudsyftet att före­bygga brott. En sådan problemorienterad utgångspunkt har goda möjligheter att både minska skador av brott och trycket på den reaktiva verksamheten.

I rapporten föreslås att prevention som bygger på problemorienterat arbete ska vara polisens huvudmål och att nya metoder för utvärdering av polisens arbete utvecklas. Det är faktiskt möjligt att beräkna effekter av brottsförebyggande åtgärder, till exempel genom att jämföra olika sätt att förebygga brott. Detta kräver en stark forsknings- och utvecklingsenhet som därför bör vara centralt placerad. Enheten bör bemannas av poliser och forskare.

En viktig uppgift är att ge människor en enkel och adekvat information om brottslighetens omfattning och karaktär, samt polisens verksamhet, i när­området. Information minskar rädslan och ger underlag till adekvata skydds­åtgärder. Det bör vara den lokala polisens uppdrag. Även för detta behövs de lokala analytikerna och ett fungerande it-stöd. På nationell nivå har Brottsförebyggande rådet (Brå) informationsuppdraget. Brås aktivitet på detta område bör öka när det gäller att sprida adekvat och lättillgänglig information, inte minst i syfte att motverka missuppfattningar och medveten desinformation.

Slutligen: Polisen står inför en kraftig resursförstärkning: 10 000 nya anställda fram till år 2024. Hur ska dessa resurser fördelas? Det finns risk att de kommer att slukas av utrycknings- och utredningsverksamheten. Vi vet att behovet av sådana resurser alltid är större än tillgången.

Rapporten föreslår att nya resurser främst fördelas med huvudsyftet att före­bygga brott. En sådan problemorienterad utgångspunkt har goda möjligheter att både minska skador av brott och trycket på den reaktiva verksamheten.