DN Debatt. ”Nu går jag med i kyrkan och försöker betala mer i skatt”

Juldagen 2017. Flyger från Doha till ­Arlanda. Från hjärtat av den muslimska världen till hjärtat av den lutheranska. Från världens mest konservativa land till det minst traditionsbundna – om man ska tro den flitigt citerade World Values Survey.

Ur askan i elden? Ja, om inte religiöst, politiskt eller klimatologiskt så åtminstone stämningsmässigt. Qatar är under blockad av grannländerna, dess fastighetspriser och besöksnäring i fritt fall. BNP per capita har halverats. På ytan liknar det ändå Tusen och en Natt. Emiren sken som solen vid nationaldags­firandet den 18 december, och undersåtarna mot honom.

I Sverige är det tvärtom. Bekymmer, bekymmer – i den maktlösa monarkens jultal liksom i politikernas lamentationer om alla infernaliska utmaningar. Har vi inte en ekonomi i världsklass? Frihet, tillit, trygghet och jämställdhet som de bara kan fantisera om i andra hörnet av kulturkartan?

Nä, här ordnar det sig aldrig. Sveriges syndafall är sekulärt, att ifrågasätta det blasfemiskt.

Rikedomen som en förbannelse. Den heliga välfärden som en ständig huvudvärk, sällan källa till glädje eller tacksamhet. Allting upp och ner.

Å ena sidan denna självbild som hela mänsklighetens moderna föredöme – å andra sidan det lika obligatoriska antagandet att allt går åt helvete. ”Landet Lagom” låter som en Grotesco-sketch. Här är det ytterligheter som gäller.

Annandag jul noteras på DN Debatt en ”koppling mellan ökad psykisk ohälsa och ökad konsumtion”. Något ligger det säkert i denna observation, även om orsakssambandet är diffust. Men också här kunde ju avsändaren vara Grotesco. Rikedomen som en förbannelse. Den heliga välfärden som en ständig huvudvärk, sällan källa till glädje eller tacksamhet. Allting upp och ner.

På sätt och vis blev 2017 året när världen kom ikapp oss extremister. USA har fått en ledare som ljuger fem gånger om dagen, i genomsnitt. Forskare har räknat. Diktaturerna Kina, Ryssland och Iran framstår som balanserade jämfört med Vita huset.

Att brännmärka världsmedborgaren är att brännmärka upplysningen. Den kosmopolitiska hållning som nyss hedrades i allt från EU-tanken till humanitära interventioner och idén om mänskliga rättigheter har blivit suspekt.

Startskottet för lögnhalsarnas champagnegalopp kom, osannolikt, från Storbritannien. Brexit-häxan Theresa May presterade redan 2016 ett uttalande som i sin infama precision slår det mesta Donald Trump har twittrat:

”If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere”.

Tro inte att det finns någon global gemenskap eller några universella sanningar. Tro inte på band eller skyldigheter bortom de nationella. Då är du i bästa fall naiv, i värsta fall en förrädare.

Att brännmärka världsmedborgaren är att brännmärka upplysningen. Den kosmopolitiska hållning som nyss hedrades i allt från EU-tanken till humanitära interventioner och idén om mänskliga rättigheter har blivit suspekt.

Glöm upplysningsfilosofer som Immanuel Kant. Glöm världsfred. Glöm FN. Slut de etniska leden. Monismanien Först.

Markeringen mot den opålitliga kosmopoliten har sina idéhistoriska rötter i 1800-talets tyska antisemitism. Den rotlösa juden som sinnebilden för ett inre hot, oönskad undermänniska och konspirerande övermänniska på samma gång. Tankefiguren lade spåren till Auschwitz.

Den accelererande antisemitismen förmörkade Sveriges 2017. Det är lika skamligt som tragiskt att detta hat – till stor del importerat från konflikternas Mellanöstern – får hålla människor i skräck. Med sina historiska ekon förstärker det känslan att polisen tappar greppet om invandrarrelaterad brottslighet. Tendensen är dubbelt illavarslande eftersom många européer numera uppfattar muslimer som de farliga främmande elementen.

Terrordådet på Drottninggatan visade att vem som helst kan bli måltavla för blind jihad. Men de ursinniga reaktionerna uteblev. Sverige har en enastående motståndskraft när det kommer till kritan. Det är bristen på förtröstan och en fluffig jargong om värdegrund – i stället för fokuserad problemlösning – som är kruxet.

Bland det värsta och bästa med 2017 var förstås Metoo. En positiv revolution, samtidigt en deprimerande påminnelse om hur svårt det är att vara människa.

Även här tycks vi leva i Underlandet. Ingen annanstans väckte vittnesmålen sådan berättigad vrede som i Sverige, fast vi formellt är jämställdast i världen. Noteras kunde att de sektorer som moraliserar mest – riksdag, akademi, kvällstidningar, film, teater – blottade den sunkigaste kulturen.

Om vi shoppar oss till psykisk ohälsa, om vi känner att välfärdssamhället krackelerar, så finns en lösning. Fråga inte vad Staten eller Zalando kan göra för dig, fråga vad du kan göra för andra människor.

På väg från Arabien funderar jag över dessa svenska paradoxer. Eftersom man inte längre kommer undan internet ens i luften läser jag ledarsidor, till exempel Göteborgs-Postens. Där beklagar en skribent att ”välgörenhetsindustrin går på högvarv” i juletid. En annan är arg på Svenska Kyrkan för ”politiska pekpinnar” om human flyktingpolitik.

I landet där upp har blivit ner misstänkliggörs goda avsikter allt oftare på det sättet. Man kan ha hundra synpunkter på kyrkor, hjälporganisationer och migration, men i princip är det svårt att missförstå Bibelns evangelium:

”Saligare att giva än att taga.”

Du behöver varken vara kristen eller politisk för att se den läkande enkelheten i detta budskap. Om vi shoppar oss till psykisk ohälsa, om vi känner att välfärdssamhället krackelerar, så finns en lösning. Fråga inte vad Staten eller Zalando kan göra för dig, fråga vad du kan göra för andra människor.

Gamla Testamentet – gemensamt för kristna och judar – har också vägledning i vintermörkret. Exempelvis Predikaren:

”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.”

Eller det åttonde budet:

”Du ska inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa.”

Hm, här finns kanske något som till och med en ateist kan göra för att upp ska bli upp igen, och ner ska bli ner. Jag bestämmer mig helt enkelt för att gå med i Svenska Kyrkan efter tjugo års protestantisk ökenvandring. En klubb som tappar femtio tusen medlemmar om året i dessa bakvända tider måste göra något rätt.

Samtidigt passar jag på att bli medlem i FN-förbundet. En rot i jorden jag kom från, en fumlig hand mot idéernas himmel. Och så ett sista nyårslöfte: under 2018 ska jag försöka betala mer i skatt.

Evolutionen gjorde människan svårartat motsägelsefull. Våra uppdiktade gudar hittar på alla möjliga konster. Men mer än någonsin behöver vi berättelserna om rätt och fel, svart och vitt, upp och ner.

Happy New Year, citizens of the world.