Högt spel i Kiev. Män med tunga affärsintressen i både öst och väst ges nu formell makt för att avväpna argumentet att ultranationalister tar över. Men strategin kan uppfattas som svek mot folkupproret. Ukraina behöver en ny typ av politiker och företagare, och Sverige kan stödja omdaningen, skriver två Ukrainaexperter.
Det har inte gått mer än en vecka sedan en ny regering lappades ihop i Ukraina efter de blodiga dagarna i Kiev och Viktor Janukovytjs flykt. Den har ställts inför utmaningar större än någon kunnat vänta sig. Förutom det snart kritiska ekonomiska läget står man inför uppgiften att etablera förtroende såväl i landets olika delar som bland demonstranterna som står kvar på Majdantorget. I detta läge har även Ryssland tvärtemot vad de flesta bedömare trott valt aktiv inblandning, vilket ytterligare komplicerar situationen på Krim och även de södra och östra delarna av landet riskerar ökad polarisering.
EU enades på torsdagen om att frysa tillgångar för ett antal personer man anser ytterst ansvariga för förskingring av statsmedel och för det brutala våldet. På listan finns högt uppsatta politiker och den närmsta kretsen kring Janukovytj, ibland kallad ”familjen”. Men landets mäktiga oligarker har hittills inte drabbats, varken på hemmaplan eller internationellt, och kan agera fritt.
Oligarkerna kontrollerar sedan länge stora delar av den ukrainska ekonomin och politiken. De flesta politiska partierna verkar i sina grundares och sponsorers intresse. Oligarkgrupper uppstår då politiker och företagare samverkar genom informella eller formella kanaler, där det senare möjliggörs av att åklagare och domstolar inte heller de är oberoende. Ofta är det företagaren som har övertaget och kan utnyttja politiken för sina privata intressen, även om denne ofta tvingas prestera gentjänster gentemot politiker för att till exempel undgå granskning eller befrias från konkurrens i offentliga projekt. I vissa situationer är dock relationen omvänd: Det är politiken som kan ställa krav på företagaren att denne ska ”ta sitt ansvar”. Det kan uppstå när politikens legitimitet står på spel eller i en nationell krissituation. Symbiosen mellan storföretagare, politiker och rättsväsende är med andra ord själva grundbulten i det samhälle demonstranterna på Majdan protesterade mot.
I den kris som uppstått med direkt rysk inblandning på Krimhalvön delas nu viktiga politiska poster ut av regeringen i Kiev just till landets oligarker. Man kan dock notera att en ommöblering inom systemet verkar vara på gång. Två välkända magnater som anses ha stått före detta premiärminister Julia Tymosjenko nära utnämndes på söndagen till guvernörer för ett par av de viktigaste regionerna i östra Ukraina. Hur beslutet togs? Under ett möte mellan Tymosjenko, nye premiärministern Jatsenjuk och tillförordnade presidenten Turtjynov – samtliga toppar inom Tymosjenkos parti.
Serhij Taruta heter den man som uppdragits att lugna den oroliga industristaden Donetsk, där Janukovytj hade sin starkaste bas. Uppgiften blir inte lätt – kort efter Tarutas utnämning invaderades den regionala regeringsbyggnaden av pro-ryska demonstranter. Ihor Kolomojskyj, Ukrainas tredje rikaste man, ska styra Dnipropetrovsk, medan Viktor Pintjuk, som växte upp i samma stad, enligt uppgift tackade nej till en annan provins. Den stenrike Pintjuk är en välkänd filantrop och tidigare politiker. Liksom landets rikaste man Rinat Achmetov från Donetsk har han viktiga intressen i både EU och Ryssland och valde under hela Majdanrörelsen att hålla en mycket låg profil. Båda har sagt att de tänker hålla sig utanför politiken.
Det motsatta gäller Petro Porosjenko, ”chokladkungen”, som ställt sitt medieimperium till demonstranternas förfogande och uppträtt från Majdans scen med tydliga politiska ambitioner. Han har ännu inte meddelat om han kandiderar i presidentvalet den 25 maj. Krims maktcentra är för närvarande under rysk eller pro-rysk kontroll, men även där är enligt ukrainska medier en oligark påtänkt, den Rysslandsfödde Vadim Novinskij, som blev parlamentsledamot under Janukovytj för dennes parti.
Att låta oligarkerna axla formell makt är ett högt spel. Enligt Jurij Lutsenko, en av förgrundsfigurerna på Majdan, vill man på detta sätt försäkra sig om att dessa maktens män och deras finansiella resurser säkras för ett enat Ukraina och den bräckliga regeringen i Kiev. Samtidigt binder man upp dem i en offentlig ställning, där de får svara för sina handlingar. Kanske är läget helt enkelt så desperat att man tar till alla möjliga grepp för att konfrontera det man upplever som försök att splittra landet. Att placera rysktalande män med affärsintressen i både öst och väst i formella maktpositioner kan vara ett sätt att avväpna argumenten inför den ryskspråkiga befolkningen att det är ultranationalister som tar över landet.
Ukraina har hamnat i en extraordinär situation, där oligarkernas intressen och landets bästa för tillfället verkar gå hand i hand. Men oavsett om regeringens strategi lyckas är det stor risk att den av många uppfattas som ett svek mot själva kärnan i Majdanrörelsen. Ukraina anses av Transparency International vara Europas mest korrupta land och det är svårt att tro att det ska gå att inleda nödvändiga ekonomiska reformer och ta krafttag mot korruptionen när de som tjänat mest på systemet nu sitter i toppen. Viktor Pintjuk citeras i New York Times: ”I sådana här tider i Ukraina kan storföretagen spela en tillfällig roll i regeringen, medan Ukrainas utmaning i normala tider är att skilja mellan affärer och politik.”
Det är nu bara att hoppas att normala tider snart infinner sig. Det finns dock redan tecken på en ny utveckling. På onsdagen tillkännagav till exempel Lesia Orobets, som utreder korruption i offentliga upphandlingar, att hon ställer upp i borgmästarval i Kiev med landets första transparent finansierade crowdsourcing-kampanj.
Det skulle alltså möjligtvis kunna bli så att oligarkerna bidrar till att Ukraina räddas från att falla isär. Samtidigt, så länge politik och ekonomi inte skiljs åt, återstår själva sinnebilden för landets problem och ett av de största hindren för utveckling och modernisering.
Ukraina behöver i framtiden en ny typ av politiker och en ny typ av företagare. Sverige kan medverka till att den demokratiska kraft stora delar av Majdan var ett uttryck för institutionaliseras genom stöd till ett organiserat civilsamhälle, som kan ställa politikerna till svars. Chanserna är goda att redan nästa parlamentsval, om det får ske fritt och rättvist, kommer att bli ett steg i rätt riktning. Genom Sveriges modell för aktivt och transparent näringslivssamarbete kan även svenska företag och näringslivsorganisationer bidra till att stärka ukrainskt företagande utanför de oligarkiska strukturerna. Bara så kan ekonomin i förlängningen utvecklas och resultaten komma Ukrainas folk till godo.
